Framtidsångest

2016-05-08 @ 18:27:43 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ibland blir allting så verkligt och allting som jag känner känns ännu mer, starkare än någonting annat. Jag vill gärna tro att självhjälp hjälper otroligt mycket, att ransaka och gå igenom bit för bit vad som känns dåligt och bra. Att kunna ta ett problem och lägga fram det på bordet för att sedan analysera (skiten ur) problemet. Sen har jag tur om jag kommer fram till någonting, men ofta gör man inte det om man inte får någon att bolla problemet med. 
 
Under de senaste veckorna har jag försökt nå ut och få åsikter om allt de här som känns, det gör jag när jag kommit till det stadiet där problemet gror mer och mer desto mer energi jag lägger på det. Det är svårt för mig att prata om problem, och det är någonting som hängt med sedan allt var tufft den perioden 2013. Att prata om mina tankar och problem så mycket med så många personer, utbildade kuratorer, psykologer men även vänner och familj gjorde att jag blev trött på att prata. Att orka ta upp problemen. Att prata om mina känslor och min melankoli blev för själviskt, jag är duktig på att kunna vrida och vända på situationen och den situationen vred jag till något negativt. Som att det var löjligt att låta alla lyssna på mina besvär när det fanns så mycket viktigare ting att ta itu med. 
 
Just nu, tänker jag mycket på:
 
Framtiden. Jag har aldrig lidit utav framtidsångest, inte ens när jag tog studenten då många börjar känna den bittra ångern över att bli vuxen och behöva oroa sig för framtiden. För mig uppenbarade sig framtidsångest för några månader sedan. Innan jul däromkring. Till en början som en liten tanke om "undrar vad jag gör om 1 år, 2 år, och så vidare". Utifrån det började allt växa sig större. Tänk om jag är arbetslös, tänk om jag inte hinner göra allt jag vill, undrar om jag ska börja studera snart. 
 
Det gör så himla ont att tänka framtidstankar, det är så mycket lättare att grubbla över en tid som redan varit. För framtiden är någonting som jag inte kan påverka (och här kommer mitt kontrollbehov in). Jag kan inte styra över hurvida jag klarar mig ekonomskt, hurvida jag kommer göra någonting jag tycker om och det som skrämmer mig mest är att jag räds över att jag inte kommer kunna göra allt jag vill göra. För jag vill så mycket. 
 
Jag vet inte om jag vågar älta detta mycket mer i bloggen, det känns mest som att denna texten blev något slags plus minus noll. För jag kan ärligt säga att jag inte tror det finns någonting som kan trösta mig, kanske imorgon när jag mår bättre. Men just nu känns allt extra mycket.

Nakna sanningar

2016-04-01 @ 19:00:30 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
 
jag såg en bild idag, en bild med en text där det stod:
" Tänk om det gjordes en bok, med alla texter som någonsin skrivits men som blivit raderade, den hade jag velat läsa" jag fastnade på den meningen och drog upp min gamla dagbok där jag skrev så intensivt ett tag, men som jag sedan glömde bort någonstans.
 
Två dagböcker fyllda med glada och ilskna tankar. Läste igenom och grät, grät, grät. Men som jag kände mig bra när jag var klar, när alla dessa tunga kapitel var slut, det var fint ändå att se hur man kan förändras så snabbt. Hur man kan gå från att vara en människa till en annan, och hur intressant det är med ens tankar när man är mitt i en grov depression. Eller hur man tänker när man inte har någon näring i kroppen. Jag tänkte faktiskt go back to memory lane med er och publisera några, till en början. 
 
Så nu andas jag djupt och skriver upp mina tankar, från 1-2-3 och till och med 4 år tillbaka. Här finns många mörka tankar, och det fyller väl ca 80% av alla texter. Det känns lite naket för mig, men samtidigt kan det vara skönt. Tror jag.
 

 
"jag är sjutton år gammal 
och det känns som om jag hunnit med alldeles för mycket missär. "
 
 
 
"Det finns en miljontals frågor och egentligen finns det inget svar
Det finns inga svar på varför vi gör detta, varför vi halkar efter
varför vi låter mörker sluka oss som ett jäkla monster.
Som om vi vore hjälplösa möss i en bur tillsammans med en orm.
Det är en märklig vana vi har, en vana av att ge upp och låta psyket sänka oss"
 
 
 
"Hon älskar och hatar, hon skrattar och förbannar. Hon är rättvis och självisk, hon är det mesta och ingenting alls. Hon vill vara allting på samma gång och samtidigt vill hon inte vara någonting, ingenting, ibland vill hon bara bort från allting. "
 
 
 
 
"Men sanningen är, att jag har monster i huvudet än.
Man kan bara inte se det lika tydligt."
 
 
 

"Jag vet inte vad jag ska känna, tycka eller skriva. 
Vet inte skillnaden på rätt och fel längre. 
Ser inte olikheten mellan svart och vitt, 
utan allt klumpas ihop till något fult och grått."

 

 

"att inte fullfölja ens drömmar, är som att begå mentalt självmord"

 

Bara lite babbel

2015-12-21 @ 12:46:47 | Permalink | Tankar | Kommentarer (3) | Trackbacks ()

Ni vet när en inte riktigt reflekterar över livet, utan bara lever på i ett enda flöde utan paus eller eftertanke. När en norchalerar tråkigheter, per automatik nickar för att man inte orkar fråga vad personen mittemot menar, eller när man går upp på morgonen och tar på sig de första bästa plaggen bara för att orken inte existerar. Mitt liv har varit i den stilen periodvis på sistone, korta intensiva "jag-orkar-inte-bry-mig" peroder som något slags självförsvarssystem för att jag inte ska känna lika mycket. Som om min kropp säger ifrån att jag har tänkt för mycket och alldeles för intensivt för mitt eget bästa, och därför stänger av själva känsle-systemet och går på den här urtrista per automatik lågan i någon vecka eller två.
 
När en ligger under täcket på kvällen kommer det, känslo-bomben som man undvikit. Just då man inser att nu mår jag inte bra och att någonting någonstans är väldigt väldigt fel. Minutrarna efter att man insett det följer något utav följande alternativ:
» jag inser att jag tagit på mig jobb för fem dagar framöver som jag inte kommer kunna ta mig igenom utan att någon dag stressa upp mig till tårar
» kommer på mig själv hellre vilja somna i soffan framför tv:n för att slippa ligga i mörkt rum där alla tankar kan komma
» jag inte orkar svara i telefon för att jag inte har lust att prata med någon om någonting
» slutför inga projekt, inte ens de jag tycker om 
 
Det kan vara den där övergången från att ha gått i skolan till att plötsligt vara vuxen. Och den här åldersångesten över att alla flyttar hemifrån med sina fasta jobb köper inrednings saker, sparar inför framtiden och ändå verkar vara helt och hållet obrydda robotar som jobbar varje vaken tid utan att ens fälla en tår av stress, ett helt sprillans nytt liv som jag avundas. Pressen jag sätter på mig själv blir högre och starkare, prestationsångesten är en utav de farligaste sakerna jag har inom mig - det förstör mig och har alltid gjort det mer eller mindre konstant. Jag mår så himla lätt dåligt, den låga psykiska smärttrösklen jag har hindrar mig från att vara sån som jag egentligen vill vara, positiv och kreativ. 
 
En annan dålig egenskap jag har är oron inom mig som hela tiden bubblar, för exakt allting. Orolig för vad folk ska tycka, säga och tänka, orolig för misstag jag kan begå eller orolig för någon i min närhet. Exempel:
Jag fick möjligheten om att jobba efter sommaren i två veckor på ett helt nytt ställe som jag aldrig varit på förr.  Ett vikariat under tiden en ordinarie hade semester. (kul att få en sån möjlighet, skönt att jag har något att göra nu efter sommaren medan jag söker jobb, vad härligt med nya erfarenheter, vad kul att de ringde just mig) det är sådanna saker som jag hade kunnat intala mig själv, vilket jag gjorde ibland. Det fastnade bara inte, det var tomma tankar och ord som jag sa i hopp om att jag skulle börja tro på dem själv. Men från och med dagen då jag fick samtalet om jobberbjudandet la jag minst en tanke varje timme på att oroa mig över hur det skulle gå. "tänk om jag gör fel" "tänk om jag inte trivs" "tänk om de inte trivs med mig". Tänk om tänk om, om och om igen. Överanalysernade orosmoln som åskade fram tills den dagen jag började jobba, då det gick hur bra som helst. 
Slutsats: jag fick mig själv att må dåligt utav ingen anledning alls
 
Sådan är jag, och jag avskyr det. Men det är en del av hur mitt tankesätt är, och hur jag alltid har varit. De höga prestationer jag sätter på mig själv gör att jag tänker mig alla senarium, tänkbara som otänkbara om vad som kan gå snett och varför. För att jag sedan ska kunna känna lättnadskänslan utav att "detta var ju inte alls så farligt som   jag trodde att det skulle vara". Jag måste jobba på det, försöka se möjligheter och bredda mitt synsätt istället för att hålla mig till det negativa och se i tunnelsyn. 
 
 
G u d   v a d   s k ö n t. Att kunna rabbla ner några tankar bara sådär, det var så längesedan nu. Det kanske är en väldigt oklar text, utan någon speciell röd tråd eller slutsats. Men det var skönt att bara babbla om saker som pågår i huvudet på mig. 
 

student summering

2015-06-09 @ 16:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 Vad ska man tänka, vad ska man göra, vad ska man känna inför att avsluta ett kapitel i livet som man egentligen längtat efter sedan man fick första riktiga glostestet i mellanstadiet. 
 
Dagis;
Avdelningen jag gick på hette "Rosetten". Orangea lockar och runda kinder, vad jag minns var jag inget sorgset dagisbarn, inget sorgset barn överlag. Där upplevde jag min första avundsjuka, när en annan flicka visade upp sina nya regnstövlar med lila-blommigt mönster på för alla andra flickorna på avdelningen, och jag minns hur jag så gärna ville ha likadana.
 
Hemma ligger en gammal tavla i form av ett misslyckat konstverk som ska efterlikna mimmi-pigg som jag var så noggrann med. Jag minns hur jag gömde skalkarna på mackorna när dagisfröken inte såg för att jag avskydde dem, blev riven på kinden av en ett år äldra dagispojke och har kvar ett mindre synligt ärr.
 
Jag minns sanden i skorna från lekplatsen. Vi plockade röda vinbär i solen tills spannar blev fyllda och fingertopparna ljusröda och jag grimaserade av äckel när de gav oss nyponsoppa till mellanmål. 
 
Förskolan;
Åt äpple eller riskakor till fruktstunden på förmiddagen och bråkade jämnt om att få spela spel på den usla och även enda stationära datorn för hela klassen. Pinball, skelettet och andra över-pixlade favoritdatorspel vars namn jag glömt sedan länge tillbaka.
 
Ritade färgglada teckningar på vad jag gjort under helgen i min helgdagbok och skrev en otydlig och felstavad text om att jag badade på ugglebadet, lekte med leksaker eller hoppade studsmatta. Mitt orangea hår blev gradvis blondt och om somrarna prydde tusentals fräknar mina kinder.
 
Marinblå och neongrön var färgerna på min långklänning under en skolavslutning, jag gick nästan jämnt med håret i en snodd och tvingade mamma att klippa det till axlarna tillslut.
 
Träffade vänner som jag ännu inte släppt taget om, och som är mina allra finaste vänner idag. Stod i kö till den stora gungan som nästan alltid var ockuperad och älskade att gå i skolgårdslabyrinten.
 
Grundskolan;
På ett skolfoto har jag en svart-och grön randig tröja med cut-out's vid axlarna och som gick upp över halsen som en polotröja, jag tyckte det var världens häftigaste tröja medans majoriteten av omgivningen tyckte motsatsen. Pappa sov ofta på hotell på grund av sitt jobb och kom hem med säkert 15 marabou choklad som han köpt i hotell-lobbyn, och jag älskade det.
 
Jag var totalt nerkärad i choklad, och en pojke i min klass. Skickade en utriven lapp från mitt anteckningsblock med en text som löd "vill du bli ihop med mig" och utan minsta eftertanke kryssade han i nej-kolumnen direkt. Tvingade mig själv att testa ridning fastän jag inte tyckte om det
 
Älskade fotboll och fick jämt exem på smalbenen från fuktiga benskydd, tog mammas smink och exprementerade utan vidare bra resultat.
 
Högstadiet;
Började sexan och trodde som de flesta andra att jag ägde hela världen, nu var man vuxen och gick i samma korridorer som de som gick i nian, dock var man livrädd varje gång man befann sig i deras närhet.
 
På skolfotot har jag en svart slinga i luggen som jag tyckte var så cool, hade en stil som var utöver det vanliga vilket jag snabbt ändrade på och försökte passa in (som nästan alla försökte på den tiden). Skaffade lugg, puberteten var likamed den stereotypiska vresiga tonåringen man ser på film.
 
Jag trodde att jag var trotsigare än vad jag egentligen var då jag låtsades inte bry mig om mattetalen på lektionen, men vågade i själva verket aldrig skolka på riktigt. Blev pirrigt kär och skickade ett sms från min röda uppfällbara Sony Ericsson där det stod något i stil med "ska vi bli tsm?" och världen gick under när han på idrottslektionen samma vecka berättade att han inte var kär i mig tillbaka. 
 
Gick i svarta tights som jämt gick sönder för att man använde dem från måndag-söndag varje vecka. Det var mycket munktröja eller addidaskofta och mitt hår blev totalt sönderplattat. Fick mitt första riktiga förhållande, upptäckte löshåret och spenderade ca en timme varje morgon på att sätta i det innan skolan (utseendefixionen påbörjades redan då). Jag drack mig full på alkohol för första gången utomhus i åttan, endast på rödvin.
 
Nian var endast en lång väntan på att skolan skulle få sitt slut, gick på lektioner med noll motivation men lyckades bra ändå. Blev uttråkad av samma gamla ansikten varje dag, samma vidriga korridorer och samma idiotiska människor. På avslutningen grät jag inte som alla andra, jag var mest likgiltig och kände "tack tack tack för att detta är över".
 
Gymnasiet; 
Första dagen i gymnasiet: spräckte min mobil, hällde yoghurt över väskan och snubblade på sladden till hårfönen, allt det bara under morgonen. Ettan var skrämmande, tryggheten från att ha gått med samma skolkamrater i så många år innan var som bort blåst och att anpassa sig till helt nya ansikten var svårt.
 
Vänner som man trodde skulle finnas vid ens sida livet ut försvann tillslut, samtidigt som nya vänner kom in i ens liv. För att kort sammanfatta en sorgsen period: prestationsångest, vågade inte göra slut med min dåvarande pojkvän pågrund av att jag var rädd att bli ensam och rädd för att sakna. Mormor gick bort och jag utvecklade destruktiva beteenden under en kort kort tid. Var deprimerad och blev diagnotiserad med anorexi under första sommarlovet i gymnasiet som förövrigt har varit den hittils värsta tiden i mitt liv, då jag även gjorde slut med min pojvän efter 3 och ett halv år.
 
Tvåan i gymnasiet var som en käftsmäll och redan första dagen i skolan fick jag en panikattack i korridoren. Blev hemskickad och sov hela eftermiddagen och några veckor senare blev jag inskriven på mellanvården. (Om ni vill läsa mer om den tiden så kika under kategorin "ätstörningsrelaterat").
 
Kom sakta tillbaka till livet igen, efter ett tag började mötena på mellanvården minska och jag fördes sakta över till öppenvården. Jag tog igen skoluppgifter och fick berättat för mig att jag kanske måste gå om ett år i skolan. Jag träffade michael (som ni kan läsa om under kategorin "om kärleken").
 
Jag lärde känna otroligt många människor, fick ta emot så mycket pepp och kärlek att jag nästan sprack av lycka. Mycket tid gick åt oro och sorg, men också mycket åt lyckan till livet jag sakta men säkert tog tillbaka. I slutet av tvåan hade jag tagit igen en hel termin, och jag var stoltare över mig själv än någonsin förr. 
 
Trean, jag fick mitt första jobb och under trean har jag även utvecklat ett större intresse för kosmetik. Jag är gladare, mer självkontrollerad och kan känna äkta lycka. Skolvis så minns jag knappt trean. Trean flög förbi och veckorna har gått snabbare än jag någonsin upplevt förr.
 
Jag som alltid trott att sista året är det långsammaste, jag hade så fel. Jag är nog inte ensam om att vara förvirrad utöver hur allting försvunnit. Trean är de år i gymnasiet som jag minns minst, konstigt nog. Jag tror att det är på grund av att man befunnit sig i en bubbla, gått på rutin bara för att man är van. Men nu är det dags att avvänja sig, för det är nu det sista kapitlet i boken färdigläst.
 
Borden här hemma är dukade, första dagen på studentveckan har passerat och jag bara längtar till fredag, då är det min tur att ta studenten.
 
 

Känslig som porslin, men det är okej

2015-04-28 @ 12:05:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Jag hörde regnet som smattrade mot ett plastigt altantak igåreftermiddag och medans han satt mitt emot. Någonting känns i min hals och jag känner i mig själv hur någonting påbörjas, en process i kroppen startar, jag vet hur detta går till. Mitt hjärta bultar och utsöndrar större mängder blod till kroppen, det ser jag på mina händer där ådrorna sakta bildar små blåa utstickande linjer över handryggen. Luftrören täpper igen men jag andas lugnt än, jag vet att det är viktigt, att andas lugnt. Hundramiljoner tankar i virrvarr ovan, jag tänker på regnet och hur gärna jag vill att det ska sluta låta. Jag tänker på framtiden, jag tänker på drömmarna. Men tankarna hinner inte långt förän de avbryts av regnets smattrande, få-det-att-sluta.
 
Allt det händer i mig, utvändigt sitter jag tyst och säger "jag tror jag har ångest".
"varför då?"
"för att det regnar"
 
Ofarligt regn som gör ifrån sig ljud när det nuddar fönstrets kalla ytter-ruta när jag ligger i sängen brevid. Ofarligt regn som gör att en annars tyst altan låter som ett krig av ljud. Det får obehagliga känslor i mig att krypa till liv, livet kan gå från superbra till fullständigt kaotiskt utan att det ens hänt någonting speciellt. Det värsta är att jag inte vet varför det är såhär. Regn är en så onödig sak att få ångest över, likt när jag fick ångest över höga ljud, över att vara still för länge, eller över att jag har glömt någonting någonstans.
 
Med handen på hjärtat, jag visste knappt vad ångest var innan jag upptäckte det första gången för ca 2 och ett halvt år sedan. På något märkligtvis blev hela min personlighet förändrad, en stark och glad obrydd ung tonåring förvreds till en orolig, tankespridd och ångestladdad sådan. Jag minns hur jag avskydde mig själv och min ångest när den bubblade upp, löjligt tyckte jag. Jag var mer till freds med ångesten när den var befogad, som när jag fick panik-attaker, när jag mådde sämre eller när någonting hänt.
 
Vart vill jag komma? Ingenstans, jag vet att jag inte kan reda ut detta problemet idag eller imorgon. Jag vet helt enkelt inte varför min "löjliga" ångest dyker upp när det egentligen inte behövs. Men jag skäms inte längre, jag tycker inte illa om min ångest så som jag förr gjorde så intensivt. Jag ville då att ångesten bara skulle bort, bort, bort. Och självklart känner jag mig inte hundra procent till freds med ångesten än, men jag hatar den inte. Det är ju min kropps sätt att visa mig att någonting inte är helt rätt, jag finns, jag lever, jag känner, jag har ångest. Det är en del av livet, och det är okej.

två år sedan du fick vingar

2015-03-25 @ 13:46:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Igår, den 24/3 var det två år sedan min mormor lämnade jorden och jag är stum. Två år, tjugofyra månader, sjuhundratrettio dagar sedan du fick vingar. Och det finns inget bättre sätt att beskrivade som jag gjorde för ett år sedan då jag skrev detta här:

" Ibland undrar jag om du kan se mig därifrån du nu är, om du vakar över de steg jag tar. Om du berömmer varje framsteg, ler åt varje lycko-stund, skrattar med mig när jag mår bra och sörjer med mig när jag är ledsen. Jag vill så gärna hoppas att det finns någon liten ljusglimt, något litet levande av just dig kvar någonstans i världen. Ibland undrar jag om du sett de framsteg jag tagit, hur jag trippat framåt och om du sett min resa tillbaka till livet. Om du är stolt, ledsen, arg, besviken eller kanske bara glad att allting ordnade upp sig tillslut.
 
När du försvann från livet så försvann en del av mig själv med dig, lyckan jag en gång hade tonades bort och jag kände att något i mig slocknade, någonting som funnits där som en trygghet i hela mitt liv försvann på en nanosekund. Hela jag lämnades med en tomhet som behövde fyllas ut, som jag trodde kunde fyllas ut med falsk lycka som bidrog till att jag därför tränade mig till plågor, svalt mig och pressade mig till det yttersta bara för att känna mig levande.
 
Ett år sedan, men tiden spelar ingen roll, för sorgen kommer jag alltid känna. Ett år sedan du försvann gör ingen skillnad egentligen, men man märker hur snabbt tiden faktiskt går. Man märker hur mycket som kan ske under ett års tid. 
 
Jag tände ett ljus för dig mormor, tänkte på dig. Men jag grät inte, jag mindes inte bilderna från de sista dagarna i ditt liv, då du mådde som sämst. Jag valde att minnas ditt skratt, lukten av det starka mint tuggummit du alltid tuggade, ekandet i trapphuset innan man kom upp till dig, de gånger du passade mig som liten och såg mig växa upp. Jag mindes den mormor jag ville minnas." 
 

alla har vi en ångest

2015-03-03 @ 18:51:26 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Ångestrelaterad stress som ständigt kretsar kring mina tankebanor har jag sedan lång tid tillbaka tampats med. En känsla så svår att förklara, nästintill omöjlig för mig att ens förstå. Tomhet, melankoli men också stress och uppbokningar. Ett slags mitt i mellan som jag inte kommer ifrån och allt som tiden går äter det upp mig inifrån, det slukar min positivitet och lämnar kvar en kropp så tung att det knappt ens orkar stå själv: fast den ändå gör det, vad har den för val?
Skriver sällan längre, ritar aldrig, fotograferar minimalt och halvhjärtat. Tårkanalerna överbelastas av minsta felsägning, sorgen sväljer mig hel av ingen anledning. Jag kvider mig över att säga att jag lever mer i dåtiden än i nutiden, längtar tillbaka till alla sommarkvällar och resor. Upptäcker att jag tar fram fler och fler anektdoter, för att jag på något sätt finner det lättare än att leva i nuet, upptäcker att jag mer och mer stänger mig inne i mig själv samtidigt som att jag lämnar ut mig själv helt. Jag vill, men det går i-n-t-e att förklara hur mina känslor vrider, snurras och trasslar in sig i varandra. 
 
Alla har vi en ångest, en svag punkt, en sådan man helst undviker att ens snudda vid i hopp om att kunna hålla den där kvävande ångesten borta. Iallafall för ett tag. När man egentligen vill kunna ta tag i de där rädslorna en gång för alla för att i själva verket komma över dem på riktigt för att sedan kunna bläddra vidare i boken och komma till ett kapitel som kanske slutar lite lyckligare än det förrgående. Det allra mest bisarra är att jag kan känna denna ångest tyngd i flera dagar, ibland i några sekunder, ibland en gång om dagen, ibland hundrafemtio gånger om veckan. Det är en helt otyglig och oförståelig ångest som inte går att reglera, eller förutspå. 
 
Jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag suttit i sängen om kvällarna med datorn tryggt i knäet, haft ett tomt dokument framför ögonen och tänkt att "nu ska jag sätta ord på vad jag känner, för jag måste ta reda på varför och hur jag kan må så dåligt som jag mår". Men i samma stund som händerna läggs mot datorns varma viloplatta försvinner all förmåga till att låta fingrarna glida över tangenterna, jag får en känsla utav att "men det är inte så farligt ändå" och backar undan. Jag tar aldrig i tu med det verkliga problemet. Jag vet inte om det är på grund av min rädsla att aldrig hitta själva svaret på det jag vill ta reda på, eller om det är på grund av min usla prioritering där jag nästan aldrig sätter mig själv i första hand.
 
Det innehåller tre stycken i detta inlägget, det var så länge jag höll ut med att ventilera och försöka komma på ljusare banor. Men kom jag fram till någonting egentligen förutom det faktum att texten summerar: Hej, jag heter Cassandra. Jag är ganska instabil och lider av ångest som jag inte kan kontrollera.
 

Fråga - viktuppgång

2015-01-27 @ 09:45:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Alltså du har säkert svarat på det här så många gånger men måste ändå fråga i ren desperation. Hur hanterade du viktuppgången när den blev märkbar under din tillfrisknad från anorexi? Vet att man inte ska vara så utseendefixerad osv men när jag ser bilder på dig så blir jag så motiverad då du ser oerhört bra ut - bättre nu än i en anorektisk kropp. Du är liksom naturligt smal och ja, har väl min drömkroppen kan man säga. Det som skrämmer mig är att jag känner mig inte alls fin i min normalkropp, inte alls. Tycker liksom jag ser bättre ut som underviktig. Fan alltså... 

Men, några tips? Hur hanterar jag en ångest som äter upp mig inifrån?
 
När jag hamnade på mellanvården fick jag ta del av inte bara psykisk men även fysisk vård. En del av min vård gick ut på att jag skulle gå hos en sjukgymnast minst en gång i veckan, vilket var något av de mest frustrerande jag upplevt. Jag var så rasande på varje session, jag var så arg över hur sjukgymnasten berättade om avslappning och inre lugn. Men en sak jag minns väldigt tydligt var en utav de första gångerna jag var hos sjukgymnasten, då hon tog fram en mätsticka. Hon bad mig rita up på en whiteboard tavla hur bred jag ansåg att mitt huvud, mina axlar, min midja, höfter, lår, vader och diverse var. Både framifrån och bakifrån. När det var gjort tog sjukgymnasten mått på alla dessa delar och ritade enligt måtten hur bred (snarare obred) jag egentligen var till skillnad från vad jag hade ritat ut. På vissa ställen kunde det skilja decimetervis och det gav mig en ordentlig ögonöppnare, hjärnan skrek att alla ljög och att jag visste & kände min egen kropp allra bäst. Men sen stannade allt till, jag insåg att det var lönlöst att tro något så underligt som att en mätsticka skulle ha mer inkorrekt än mitt ögonmått. Jag fick diagnosen som ingår i sjukdommen anorexi - felaktig kroppsuppfattning.
 
Under min viktuppgång var det ett stöd, en pelare jag kunde luta mig mot när jag såg att vågen visade högre siffror. Jag visste att jag hade en felaktig kroppsuppfattning och jag upprepade det inom mig var gång äckel-känslorna kom smygandes. Jag ska inte ljuga och säga att det var lätt med en viktuppgång, jag var livrädd och varje gång som vågen visade en siffra högre ville jag allra mest stänga in mig i mig själv. Jag kom hem många gånger och grät, jag spenderade kvällar genom att se mig i speglen, mäta avståndet från låren och inse att de växte för varje vecka som gick. För det är så anorexi går till, det är en annan indevid inuti dig som vill göra allt i sin makt för att du psykiskt och fysiskt ska må dåligt.
 
"Har du ätit mer än vanligt under en dag? då är du grotesk. Har du gått upp i vikt? då är du ett enda misslyckande. Har du gått ner i vikt? bra, men du skulle kunna gå ner mer. "
 
Jag vill mest berätta för dig, för alla med samma eller liknande problem att det inte går felfritt. Det är jobbigt och det finns inte någon speciell medicin för att göra viktuppgången enklare att gå igenom. Med det vill jag ge lite tips på vad jag gjorde för att genomlida allt missär.
 
 ▼ Jag tänkte att jag går efter ett matschema av en anledning - Jag använde logiken när tankarna kickade in. När hjärnspöken sa åt mig att hoppa över ett mål så fick jag komma in och berätta för mig själv att jag äter inte bara för att, jag äter av en anledning.
 
▼ Jag försökte se det positiva - jag tänkte på allt jag kunde få friheten till att göra med normalvikt. Alla utekvällar utan att frysa, att kunna kramas utan att känna mig skör i skelettet, att kunna slippa tänka på hur tjockt/smalt någonting var på mig. Att kunna träna, promenera och leva som jag vill. 
 
▼ Jag letade inspiration - Jag började följa en massvis med människor på instagram som hade en normalstor och kurvig kropp. Jag började sakta inse att, det är finare att se ut så än som ett benrangel. 
 
▼ Jag tänkte mig bort till hur jag skulle se ut i normalvikt - Jag försökte tänka mig en normalvikt utan att tänka i överdriven form. Jag tänkte istället på hur snygga ett par lite större lår kan vara, en större rumpa och bröst. Jag tänkte på hur kvinnlig jag skulle se ut istället för som en planka eller ett barn på 10 år.
 
▼ Jag la tankarna på annat så fort jag fick chansen - ofta gick alla dygnets minutrar till oro, ångest och tankar som var ätstörningsrelaterat. Men så fort jag fick chansen till att lägga fokus på någonting annat, när jag målade något, skrev ett inlägg, letade kläder på nätet, gjorde en läxa, befann mig i skolan, sminkade mig eller så mycket som att ha ett samtal med någon annan. 
 
▼ Inspiration -  jag lät mig ta in allt positivt med ett liv utan undervikt. Kollade och inspirerades av tjejer på olika sociala medier som förde fram budskapet, då de en gång haft/har anorexi. Följde deras resa samtidigt som jag gjorde mig, det fick mig att inse att jag inte var ensam.
 
Du är så fin som säger allt detta till mig, och att jag gör dig motiverad är så bra!! Men jag känner mig inte alltid fin, jag kan än idag (oftare än ni tror) få för mig att jag är för stor här, för bred där, för ofast där. Jag har än idag tankar kring om jag skulle ta och gå ner något kilo eller två, jag har fortfarande hjärnspöken som drar i mig. Det kanske är svårt att tro, då det kanske låter som att jag har accepterat min kropp idag och att jag inte lägger lika mycket fokus på vikten som förr. Men jag tänker på det ofta, känner mig ofta otillräcklig och gräslig. Jag låter bara inte det hindra mig från att kämpa mot anorexin. Alla tankar kommer inte vara borta en vacker dag, men tillslut kommer du inse att du har nått normalvikten och livet gick inte under. Istället orkar du mer, är gladare och mindre bekymrad kring vikten. Fortsätt kämpa mot hjärnspökena, de får inte vinna, lova mig det!

Om att alltid ha ett vakande öga, sluta aldrig ta hand om er

2014-11-04 @ 18:58:36 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har gjort mig tydlig när jag talat om vad jag tror angående friskheten efter en ätstörning; att man aldrig blir hundra procent frisk från den. Att leva med den är en annan sak, att vara såkallad "frisk" men att ändå ha bagaget efter sig. För om du en gång i ditt liv fått uppleva en sjukdom som under en viss tid var det enda som du levde för, och som efter den långa tiden var det enda du motvilligt ville bort från - då är det inte lätt att sedan efter en tid bli frisk och återgå till ett normalt liv. 
 
En ätstörning kommer alltid finnas i din bakficka, och rösterna man ständigt förtränger kan tystas ner en stund för att sedan komma tillbaka när man minst anar det. Det är en slags katt & råtta lek, en lek som du alltid ska vinna, men också en lek utan slut. Även fast jag är friskare än för ett års tid sedan betyder inte det att jag slutat att få orostankar, ångestklumpar eller depressionsdippar. Jag kommer hela tiden vara till viss del styrd med sjukdommen i baktanken, jag kommer ständigt behöva vakta mitt eget psyke för att inte tappa den balans jag återfunnit. I min åsikt fungerar en ätstörning som ett slags övertagande grupptryck, så fort du fallit för det en gång finns det stor risk för att du faller för det igen. Och efter det kanske du faller för det lite för många gånger, och situationen blir allt större och allvarliga än vad den var från början då det var en liten oskyldig handling man gjorde pågrund av grupptryck. Ungefär så tror jag att ens hjärna fungerar med en ätstörning i bagaget. 
 
Skulle jag en dag hoppa över en frukost, eller en kvällsmat eller något annat med vilje skulle det med all säkerhet ge en inverkan på mitt psyke som det nog inte skulle fått på en person utan erfarenheten av ätstörning. Att låta sig själv hoppa över någon måltid kan resultera i alla möjliga oförutsägbara sinnestillstånd, så som: Nöjdhet, adrenalinkick, orohet, ångest, panik, förvirring. Det kan orsaka att man tillslut tappar självkontrollen, och att en liten överhoppad måltid kan bli till flera i veckan, tillslut har man låtit sig själv övervinnas av hjärnspöken som väckts till liv. 
 
Jag kommer ha det i åtanke i framtiden, att alltid ha ett vaknade öga över mig själv och min kropp. Jag kommer alltid att försöka hålla mig regelbunden i förhållande till träning eller mat. Inte endast för att hålla vikten där den ska, utan även för att försäkra mig om att onda tankar inte lockas av handlingar jag gör.
 
Det är så lätt för en ätstörning att triggas, låt inte någon annan och speciellt inte dig själv trigga igång den när du väl hamnat på rätt spår i livet. Var rädd om dig själv och din kropp. ♥

Den sista oktoberdagen

2014-10-31 @ 11:42:46 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Höstkylan biter i kinderna, gör gräset stelt om mornarna. Får en att önska att man kunde ha tre par byxor på sig utan att det skulle sett konstigt ut, får en att ta på sig den där extra tröjan som annars inte riktigt har behövts under jackan.
 
Men det är fint, att vandra på morgonen och se dimman i horrisonten, kliva på krispiga och stela löv och att känna hur den stora luvan och halsduken blir ens räddare i nöden. November är bakom hörnet, höstlovet går mot slutet och i samma takt som kylan tränger sig på blir allting runtomkring mörkare.
 
Jag tar vara på den kalla hösten, för det är stunden precis innan allting runtom dör. Jag njuter av att det ännu är ljust klockan fyra på eftermiddagen, jag njuter av att alla löven än inte ligger på marken, och jag njuter av att man ännu kan se det gröna gräset. Försöker få tillvaron att se mindre misserabel ut än vad den egentligen är, i hopp om att få tankarna bort från allt som gör ont.
 
 

vår kärlek har hållit i sig tills löven ett år senare faller igen.

2014-09-16 @ 20:02:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()

Jag vaknar på morgonen, och ljuset är inte längre lika starkt sommarsolen man under de senaste månaderna blivit van vid. Istället för skinande sol möts man av en himmel mörkare än vanligt, täckt med tunna bomullsmoln, och för var dag blir ljusstyrkan på tillvaron lägre. Utanför den stora glasdörren i köket ligger ett tunt lager med dagg som samlat sig på trädgårdsmöblerna under den aningen kyliga nattens gång. Buskarna bortom sten-plattorna glittrar ivrigt när den svaga soluppgångens strålar mjukt och träffar bladen.

Utanför dörren finns en eld av färger från löven som suttit på de förr gröna och livfulla på träden, men som nu dött ut och sakta svävat mot marken.  Morgonluften är fuktig nästan varje morgon vilar det en svag dimma ovan fotbollsplanerna, som bidrar till den stillsamma idyllen.

Min kropp pirrar av längtan, förväntan och lyckorus, för hösten är här.


och våran kärlek har hållit i sig tills löven ett år senare faller igen. 

Om "fit is the new skinny"

2014-09-04 @ 19:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Hälsa, ett begrepp som tillför många följeord:
Balans • Fysisk hälsa • Psykisk hälsa • Matvanor • Sömn • Välmående
Säkerligen ett dussin (eller fler) därtill som alla ingår i denna omtalade kategori. Vi alla är ense om att det är dåligt att vara för överviktig, och dåligt att vara för underviktig. Vi alla är ense om att det är ohälsosamt för kroppen att ha diabetes, hjärt och kärlsjukdommar, ledbesvär eller andra bieffekter som övervikt lämnar efter sig. Likaså är vi alla ense om att anorexi, benskörhet och tvångstankar är minst lika ohälsosamt som överviktens alla bieffekter. 
 
Detta berättar jag till en början mest för att klarogöra det faktum att varken eller är att rekomendera, jag är inte här för att berätta att för att du ska nå optimal hälsa och välmående måste inte du vara som normen antyder är: smal. Du kan vara kilo under normalvikt, kilo över normalvikt, du kan ha smala ben och taniga armar, du kan ha kärlekshandtag om midjan eller lår som snuddar ihop när du går. Vardera betyder inte att du är ohälsosam. För hälsa är individuellt i många utsträckningar, oändligt många utsträckningar för den delen. 
 
Det tog ett tag innan samhället fick upp den spridande och mäktiga debatten kring det medierna förespråkar i tv, tidningar, reklam och diverse. Smala långa ben, långt friskt hår, helst kvinnliga kurvor på ställena där de "ska" vara. För män, kostym och framgång, solbränna och muskler. Nu för tiden kämpar många med att förändra den hemska mediebilden av hur vi "borde" se ut eftersom det har orsakat att folk utvecklar olika psykiska sjukdommar som (för min del) anorexi, depression och prestationsångest. Jag är nog inte ensam om att någon gång känt mig nedvärderad eller otillräcklig som människa, när jag som snart 18 åring sett smala, snygga, nakna, felfria modeller på omslag vid tidningsställen var gång jag befunnit mig i en mataffäre sedan jag var ett barn. Har inte modellerna det utseendet så handlar det hela om en mattidning, en hemkatalog tidning och andra icke-skönhetsförespråkande ungdoms/vuxen tidningar, eftersom skönhet är någonting där alla ansikten eller kroppsformer är relevanta (blotta tanken är vidrig). Jag har sedan jag var liten sett tidningar där det med stora synliga bokstäver på framsidan stått "Såhär går du ner 5 kilo på en vecka!". Och som säkerligen så många andra varit i bekantskap med en mamma/pappa eller annan nära vuxen har bantat eller på någotsätt försökt förändra sig eftersom de enligt samhället inte anses vara definitionen på "skönhet".
 
En gång för alla har människor börjat upptäcka att normen gått för långt. Företag som anser att en egentligen normalviktig är plussize i klädstorlek blir stämda av människor som faktiskt börjat förstå att det gått för långt. Debatter har börjat kring hur utseendet inte borde styra våra liv och kring hur vi ska motverka denna tragedi som drabbat oss, utan att vi ens från början märkte det. Äntligen har människor satt ner foten, insett att manipulationen exiserar och insett att för att motverka alla dessa tråkigheter. Det är en långsam process, det är en hjärtskärande process och det är en process som inte går framåt om inte vi medmänniskor sätter foten i marken och säger stopp. 
 
Jag blev manipulerad att jag skulle bli lycklig, mindre deprimerad och sårbar om jag var mindre, smal och vacker, så som samhället hela tiden säger att man ska vara för att lyckas. Det priset tog jag, och tillsammans med att jag förlorade kilo efter kilo förlorade jag också livslusten, glädjen, och nära inpå mina vänner. Jag fick hjälp, efter många om och men. (historien bakom detta finns på bloggen). 
På min behandling i kristianstad insåg jag efter ett tag att för var kilo jag gick upp, desto mer glädje fick jag, desto mer tillit, mer livslust och frihet. Vilket jag är så tacksam för, då jag lärde mig att lyckan jag strävade efter var en illusion av vad samhället hela tiden fått mig att tro var lycka.
 
Någonstans på vägen såg jag en förändring i media. Jag såg "fit is the new skinny" trenden sätta sina vidriga klor på samhället och likväl som de blev manipulerade förr, blir de det nu också. Och på samma sätt: ovetandes om att de är en manipulation. 
 
Klarogörelse:
• Att vara "smal" är för det första inte en dålig sak, att vara "för smal, ohälsosamt smal" är en ohälsosam sak.
• Fit is the new skinny får det att låta som att "Innan dög du när du var smal, nu duger du bara om du är fit och vältränad"
• Att vara fit, har även sina nackdelar. Så som att kroppen kan må dåligt av för mycket träning och slits, så som det har nackdelar att banta då man inte får i alla vitaminer eller näringsämnen som kroppen behöver. 
• Att vara normalviktig, eller lite större är FORTFARANDE inget alternativ tydligen. (vilket är sinnessjukt)
• Att spendera så många timmar av sina dagar med denna livsstilen kan förr eller senare orsaka prestationsångest, dåligt samvete om man missat att träna eller få en till att inte veta när tillräckligt är tillräckligt.
 
Jag är trött på alla normer som antyder att det är bättre att se ut på ett sätt än ett annat sätt, jag är trött på människor som visar upp sitt nyinköpta proteinpulver och anser att det är bättre att förtära konstgjorda pulver, tabletter eller shakes bara för att bygga muskler. Jag kan inte tala för de som gör det, men jag kan tänka mig att de flesta inte gör det för att bli starka, de flesta gör det pågrund av pressen att vara fit, eller pågrund av att de vill se ut på ett visst sätt som kommer få dem att känna sig värda i samhället. Men nu får det vara nog, är det inte bantning eller dieter så är det träningspass och proteinpulver. När ska vi någonsin förstå att lycka inte är en destination, det är en resa. Och vill du att din resa endast ska innehålla träning, fixering vid mat, pengar som läggs på aminosyror och andra dyra produkter så låt gå. Men jag kan inte tro för en sekund att det är den resan alla egentligen vill ta. 
 
Detta blev ett utlopp av känslor som bubblat i mig under en tid, jag hade kunnat välja att ha det inom mig. Men om jag kan påverka någon individ där ute med mina ord så räcker det gott och väl, för om ingen hade satt ned foten, hur hade samhället sett ut då? Sluta upp med normer över huvudtaget, lägg fokus på livet istället.
 
 

Drömscenario

2014-08-31 @ 22:27:09 | Permalink | Texter | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Glas mot glas ger ifrån sig ett perfekt klingande ljud när de till hälften fyllda vinglasen slår i varandra. Hans fingertoppar dras nätt fram och tillbaka över mitt nakna smalben, när vi sitter med båda våra ryggar vilandes på vars en vägg om fönsterkarmen som vi befinner oss på. På en kritvit bädd av nya lakan, duntäcke och tjocka hotellkuddar. Det är svårt och släppa blicken från hans ögon, när han efter ljudet av en skål höjer glaset mot mig innan han för det mot munnen och dricker. Jag gör detsamma. Beskt, törstsläckande, kallt. Jag lutar mig fram mot honom och känner hur hans läppar smakar champange precis som mina läppar smakar för honom, jag känner värmen mot mina kalla fingrar som jag lagt på hans nacke. Helsingborg har börjat dö ut, klockan är tidig lördagmorgon men utanför fönstret ser det ut att vara natt, och ingenting annat än kolsvart natt. 

Denna stunden kommer jag leva på länge.

Livet blir alltid bättre

2014-08-06 @ 22:29:53 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hon var omringad och destruktivitet, självhat och en omgivning som vandrade med ångesten värkandes i bröstet. Var dag var en strid, eller en uppgivelse, var dag var sprängfylld med panik men i samma stund tom som en ekande ödslig skolkorridor under sommarlov. Dagböcker fylldes med synonymer och tankar, ord och meningar som bara hon skulle se. Hon tyngde ned sina axlar med falska förväntningar, i hopp om att snudda vid en uns av lyckokänsla. Besvikelsen var alltid runt hörnet, den visade sig när hon trodde hon blivit av med den och drog ned henne till avgrunden igen, och begäret efter lyckokänsla växte efter varje misslyckande. Hennes universum var inte mer än siffror och självhat, hon sökte värme utifrån utan vetskapen om hur hon skulle finna den. Vilse, förvirrad och skakad. Självhatet fanns i varje nerv, varje litet pumpande blodkärl, varje muskel och varenda nervtråd i hennes kropp.
 
Hon visste inte då om att hon skulle ta sig an en livsavgörande kamp mot hennes egna vilja. Ovetandes om att hon en dag skulle möta sina rädslor, få spendera sena sommarnätter skrattandes tillsammans med världens underbaraste omgivning - omgiven av de människor som hjälptes åt och drog upp henne från träsket hon trampade runt i, då för ett år sedan. Hon hade inte den blekaste aning om att hon skulle stå framför spegelen och studera sitt lockigt solblekta hår, sina solkyssta kinder och fräkniga axlar, med ett hjärta dubbelt så stort som förr. Ett hjärta som slåt taktfast, med en rytm av lugn och som sällan rycks ur bröstkorgen, ett hjärta fyllt med oändlig kärlek till livet och människorna i det. Hon visste inte heller att hon skulle avbrytas av studerandet i spegelen av nätta kyssar på nacken av en pojke, som tillhörde bara henne. 
 
Hon kastas fortfarande mellan oundkomliga tankar, mellan sårbarhet och stolthet. Mellan melankolin som alltid finns i luften, mellan alla lyckotårar hon fällt sedan hon påbörjade sin resa upp från hennes hittills absoluta botten.
 
Hon, har varit dålig med bloggandet den senaste tiden. Men det är för att hon varit för upptagen med att uppskatta livet hon byggt upp åt sig själv, hon har varit upptagen med att ta till vara på varje moment, varje tår, varje ångestklump i halsen och varje kärleksförklaring. Hon har försökt ta igen en hel sommar, hon har tagit vara på att äntligen leva fritt.
 

Om kärlek

2014-08-02 @ 17:04:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Dessa stod på mitt sängbord härom dagen, spräckligt rosa och röda blandat med knallröda och benvita helt perfekta rosor. Hjärtat slog till lite extra av att han hade tagit sig tid att städa hela rummet och placerat ut tända värmeljus på diverse ställen som lös upp våra ansikten.Jag minns den söndagen jag låg i hans säng, då jag snurrade mina fingrar runt hans mörkblonda hår. Jag mindes än hur det kändes att ligga brevid någon på det viset. Jag hade bara varit själv halva sommaren, så känslan av att dra handflatan genom hans lockar var inte helt främmande. Hans hjärtslag var hårda, det minns jag väl. Septembersol sipprade in genom hans fönster och vi andades med nästipparna bara några centimetrar ifrån varandra. Trots att känslan inte var främmande var den ändå speciell, ny, främmande och obeskrivligt skrämmande. Känslan av svaghet och sårbarhet var starkare än förr, jag var helt betagen av honom. Som en mäktig explosion av fyrverkerier spred sig en pirrande känsla från tinningen ned till tåspetsen och fick min hud att bli nopprig av gåshud. Varje kyss var en frälsning, en upplevelse. Jag snappade upp varje liten detalj av den dagen, för när man så länge levt rädd och frånvarande blir man på något sätt överröst med känslor när man väl öppnar upp sina sinnen. 

Snart har det gått ett helt år sedan jag träffade honom, han med stort H. I slutet av september är det ett år sedan alla pusselbitar började falla på plats, trehundrasextiofem dagar av svidande sorg, av ångestfyllda nätter, av svullna rödgråtna ögon och av hopplöshet. Men alla dessa dagar har han funnits vid min sida, för att ge mig mod när jag visar mig svag, för att ge mig hopp när meningslösheten kryper fram, för att ge mig kärlek när jag inte kunde ge mig själv tillräckligt. Det är svårt att inte få det att låta klyschigt och dramatiskt, men denna människa som jag träffade för snart ett år sedan, denna person lyfte mig från den botten jag krälade på, upp till verkligheten och fick mig att inse vad livet hade kvar att ge. 
 

Hyperventilationsbehov

2014-07-02 @ 23:18:09 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
De senaste tiden har jag varit i obalans, haft i bakhuvudet att någonting är på tok. Någonting är fel, någonting måste ändras men jag får aldrig något svar på de återkommande frågeställningar som cirkulerar i mig. Jag har äntligen kunnat få en susning, efter många om och men. Efter ett x antal timmar som ägnats åt att ransaka felet innanför pannbenet, vilket jag egentligen inte borde gjort eftersom det triggar igång hjärnan att jobba ytterliggare en del, en hel del. Jag befinner mig i ett slags mellanstånd: varken förkrossad eller lycklig, inte fast men inte heller fri, inte, mellan gråtandes och skrattandes. En sorts tomhet däremellan alla sinnesställningar som jag har svårt att hantera, bloggen har blivit åt sidan trots att jag många gånger klickat mig in för att skriva några rader, visa en och en annan bild från vad som hänt sedan senast vi sågs. Men när jag väl skriver kommer bara babbel, ord och text från en förvirrad hjärna som inte riktigt vet vad den skriver. Bilderna blir färre, orken likaså. Att ha tanketrassel tar mycket av ens tid, att försiktigt försöka dra loss alla knutar med tålamod utan att bli alldeles för enormt frustrerad. 
Jag har inte glömt er, eller bloggen. Jag väljer mina stunder, att skriva, visa bilder, att finnas till virituelt. Jag känner ingen mening med att fylla inlägg efter inlägg med förvirring, det förvirrar mig bara ytterliggare. 
Jag antar att dagar fyllda med sorg gör att andra dagar blir mer uppskattade, som dagar då man vaknar utan en ångest tickandes i kroppen. Dagar man vaknar av vackra ord, kyssar och omfamningar, eller dagar då man vaknar och skrattar åt gårdagens bravader. Man behöver vara förvirrad, men inte i all evighet. Man behöver få ransaka, detoxa sig själv på ledsamheter, ta fram dem och gråta floder. Trots att jag inte fått ron till att gråta än (hur mycket det än bubblar i mig). 
Till helgen blir det annat tänk, kameran kommer flitigt finnas runt min hals i ett snöre då jag inte kommer befinna mig hemma utan någon annan stans i landet, och med ingen mindre än med min familj och min käraste vän som blev arton år gammal den första Juli. Hon är värd allt hon kan få och förhoppningsvis kommer vistelsen borta vara omtyckt av henne. Jag känner att det var på tiden, att stiga ur min trygghetszoon och åka bort över en eller två dagar, bara vara någon annanstans och känna på lite bättre känslor. Skratta lite och njuta av att livet är himla fint ändå. Jag ville bara kika in här och berätta att jag inte pausar, jag väljer bara mina tillfällen att vistas här. Och snart hoppas jag att jag är på banan igen, ha det fint.

Behöver bara brista

2014-06-30 @ 18:43:22 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Ensam, det var jag och då skulle det vara perfekt. Tid till mig, och bara mig, tid för att låta allt brista. Låta tårar flöda och ventilera systemet som sedan ett tag nu varit som igenpluggat. Jag går runt som ett åskmoln, bara väntandes på att kunna braka ner i ösregn över allt i min väg. Jag satte mig i sängen och tänkte "nu, nu är det dags". Men ingenting, tomhet. Att ligga och titta rakt upp i taket veta att någonting är fel, att någonting inte står rätt till. Hela tiden känna känslan av att vilja ligg-gråta-hysteriskt tills ögonen svullnar upp och inte bry sig om någonting annat för att känslan av att släppa taget om alla känslor som annars hålls tillbaka är för övervinnande och befriande. Men istället blev jag kvarliggandes med en ångest som hela tiden växer i mig, ligger kvar och blir nästan klaustrofobisk i min egen kropp. Och det svåraste är att jag har inte överhuvud taget någon aning om varför, det enda jag vet är att jag inte vill må som jag gör nu. Det kryper i mig och jag vill bara åla mig ur mitt egna skinn med jämna mellanrum bara för att kunna få en paus från allt kaoserande som pågår inom mig, en tickande bomb, en aktiv vulkan. Behöver luft, behöver känna någon form av frihetskänsla om det så bara är för några minuter, behöver någonting att glädjas lite extra åt. Någonting som får kroppen och sinnet distraherat. Men mest av allt behöver jag bara brista.

Livet är inte alltid fint

2014-06-27 @ 07:44:57 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Allt jag ser framför mig är bilder som passerar med några sekunderspaustid innan nästa dyker upp, en, två, tre, femtio bilder under loppet av en minut. Som om livet sen ett år tillbaka passerade framför mig, som en påminnelse om vad som varit, vad jag har förträngt och vad jag så gärna velat radera från minnet. Suck, och halsen svullnar, luften jag andas blir kvav och egentligen obefintlig. Bort, bort, bort, snälla bara försvinn. Det kväver mig, stryper mig innifrån. Gång på gång försöker jag bestämt hindra allt från att eskalera, från att få allt för mycket oreda innanför pannbenet. Försöker förvirrat hitta en positiv bild att stanna på, att tänka på och glädjas åt. Men hastigheten höjs och på bara några nanosekunder rusar de förbi snabbare än vad jag tål, röster ekar inom mig, som att stå i en stor tom lokal kan man inte hindra från att höra ljud, vartenda klinga av en tallrik, vartenda fågelkvitter blir lyhört och förstärkt. Berättelser talas med hjälp av bilderna och saker jag inte ville minnas, minns jag plötsligt så tydligt. Att en hjärna kan tänka på mycket under så lite tid är mirakulöst, och fördärvande. Synen blir oklar och grummlig samtidigt som jag en efter en torkar de små tårar som börjat falla när den lilla poolen vid tårkanalerna rinner över.
 
Nu ligger jag på rygg och nu har han redan sett att något är på tok, han frågar men vet säkert redan svaret, jag vet att han vet. Jag vill inte att detta ska hända nära honom, jag ville inte brista och bli så svag i hans närhet när jag vill visa mig stark och fri för honom. Trots att det låter befängt skäms jag över att brista på detta vis, jag känner mig bortom kontroll, som ett uppmärksamhetssökande psykvrak. Instabil och sårbar, på bristningsgräns men jag håller ihop mig, han håller ihop mig. Och i sekunden jag lägger hakan mot hans axel och känner hans händer omfamna hela min kropp blir allt svart, jag fokuserar på hans hjärtslag med all kraft jag har, känner den varma luften från hans andetag falla på min bara nacke. Andas, det går att andas igen. 
 
Allt i livet är inte fint, allt i livet är inte glädje eller lycka. Alla dagar är inte bestyrfyllda eller rogivande. Det finns någonting i mig som kämpar för att bryta ut, någonting som så gärna vill bryta sig loss och ta över. Jag känner det i kroppen, jag känner det i halsen som tjocknar till när jag minst anar det, jag ser det på händerna vars blodådror förstoras och blir tydligare. Men var gång det påbörjas, var gång jag känner att en panik-ångest attack är på väg väljer jag att svälja min stolthet efter några  få tårar, jag släpper aldrig kontrollen. Jag väljer att gå runt och bära på den ständiga oron, den tankekrävande ångesten som växer och blir större. När jag egentligen bara låta det ske för att sen kunna gå vidare i livet, efter att ha tömt systemet på melankoli. Men jag vågar inte.

Om att slippa djurparken i magen, och om sommarlov

2014-06-12 @ 22:27:18 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Sommarlovet har inlett och vetskapen av att slippa somna med en orolig djurpark i magen och vakna med den betungande "jag vill ha helg nu" känslan sköljer över mig som en stor våg. 
Men ännu finns det någonting i min mage, fast stressen kanske släppt. Tankar sprudlar och dagar av rastlöshet väntar bakom hörnet, men denna sommaren vet jag vart jag är på väg. Förra sommaren var jag vilse i mig själv (totalt), utan hopp, vilja eller mål. Men nu har jag det klart, jag vill känna mig nöjd med livet, bli bättre på att älska mig själv innerligt och ärligt. Lära känna mig själv, ta hand om mig själv på riktigt. Om de så ska innebära att dricka fruktigt vitt vin en måndagkväll själv, eller om det så innebär att slöligga i sängen på hans bröstkorg och lyssna på varmt sommarregn slå mot fönstret. Om det så är att läsa klart en hel bok, eller om de så innebär att jag ska dansa hela natten och skratta tills rösten försvinner och andningen tar stopp.
Allt det fina har ett slut och sommaren kommer tvina bort in i hösten, den kommer försvinna så som alla somrar gör. Vare sig man vill eller inte kommer allt att svalna, molnen blir flera, ljusa sommarnätter börjar mörkna, fester tar slut och man går hem. Men när den stunden kommer ska jag bara känna en känsla; det var så värt det. Allt fint gör ont, jag kommer fälla tårar i sommar men jag ska inte behöva tänka om vad som hade hänt om jag inte tog chanserna jag fick under denna sommaren, livet är här och nu och jag peppar mig själv med att säga i huvudet "våga, våga, våga"

Ta hand om er!


Göra om och göra rätt

2014-04-23 @ 18:30:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det är, som jag så många gånger sagt så tabubelagt att älska sig själv. 
Det är nästan som en vana, en kamp om att prestera och göra mig själv nöjd. Det är inte bara en ätstörning, det är ett självhat.
 
En tävling om att hela tiden vara den bästa jag kan vara. Kalla det perfektionsta, eller för ett tappat självförtroende,  kanske bara ett bekräftelsesökande. Det kan driva till vansinne, det kan knäcka psyket på mitten. Det kan framkalla de allra mörkaste siderna inombords, de kan förstöra de allra finaste relationer. Det kan ta dig till de djupaste grunder, oundvikliga bottnar omöjliga att ta sig ur.
 
Det är en förbannelse, en strid, ett krig som pågår innanför pannbenet. En röst som ständigt söker din uppmärksamhet, som förbannar när dess vilja inte blir följd. Men jag har insett att jag klarar av mer än vad jag trodde var möjligt, "Jag kommer aldrig reda ut all den röra jag ställt till med" står det i min dagbok från gamla tider. Men med tiden har alla tankeknutar blivit lösta.
 
Och jag, jag känner mig lika stark som vårstolens första strålar. 
Jag vill bara börja älska mig själv, innerligt och på riktigt.
Jag är redo att försöka nu, redo att ge mig själv en chans, redo att göra om och göra rätt.
För om andra kan tycka om mig, varför skulle inte jag kunna göra det?
Jag ska sluta vara min egen fiende, kämpa med och inte emot.
Det är värt ett försök.

Tidigare inlägg
Tidigare inlägg