Betagen av honom

2014-04-22 @ 19:26:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()

Jag lade sina fingertoppar nätt mot hans varma axlar och smekte på den gnistrande hud jag snuddade vid. Den hud som snabbt fick nopprigt skinn från den kittlande känslan av beröringen som dras i ultrarapid mot en så öm punkt.

 

Jag förflyttade mina fingrar mot hans nacke, mot hans lockar som jag redan då älskade, upp mot hans mörkblonda hår. Hans lena lufttorkade lockar doftar schampoo och balsam, när mina fingrar drog igenom det spreds doften tydligare, och den blandas med parfymendoften från hans bröst. Jag var helt betagen.

 

"Du är så fin"

 

Hans röst ekar i huvudet, den var så trygg och beskyddande. Mitt 250 grams hjärta började slå snabbt, men det enda jag gjorde var att titta ner med ett leende så äkta att till och med jag blev förvånad av att inte behöva låtsas. Han vände inte bort blicken, han tog händerna om min haka och drog mig närmre. Hans läppar någon millimeter från mina, men det mellanrummet försvann på en nanosekund. 

 

Det är september,  näst sista september. Sensommarsolen sipprar genom hans beiga heltäckande gardiner och utanför har det precis blivit kallt nog att börja använda höstjacka. Och det är ett av de första minnena jag har av honom, och ett av de finaste.

 

- Från dagboken


Från dagboken

2014-04-13 @ 17:34:42 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Känslorna i mig är som tickande bomber i väntan på att bli utlösta, väntan på att en svag punkt ska snuddas vid så att jag kan låta känslorna flöda okontrollerat. Jag försöker att tassa mig förbi dessa, smyga bort eller helt och hållet undvika en explosion. Men det går inte alla gånger, i takt med att tiden gått har hela hjärtat varit i ambivalens, jag har försökt väga upp mina känslor totalt. Jag lovade mig själv att aldrig lämna mig själv helt för någon, jag lovade att ta hand om mig själv och att inte glömma bort mig själv. Det är ju trots allt jag som är huvudpersonen i mitt liv, det är mig det handlar om och ingen annan. Jag har hela tiden varit rädd för att ge bort mig totalt, i skuggan av rädslan att förlora mig själv helt.
 
Jag vill ha kontroll, jag vill inte visa mig svagare än vad jag redan gör. Jag vill inte vara ett lätt byte, jag vill inte att mitt mående ska hänga på en relation två människor imellan. Jag har varit med om en sådan relation förr och det har satt spår i mig som jag ständigt försöker undvika. Summering av detta är att jag är rädd för att bli sårad, hjärtekrossad. Men ibland är det för svårt att undvika känslobombernas höga tryck när de exploderar och expanderar i mig, det är svårt att försöka undvika känslan av det som känns när det känns så mäktigt mycket. Det är svårt när:
 
Jag vaknar av hans klumpiga sätt att stänga av alarmet, han hasar sig upp och jag ser honom klä på sig i morgonljuset som sipprar in från fönstret då gardinerna bara är halvt neddragna, fönstret är bara några centimenter öppet men trots det har rummet blivit snabbt kallt under natten. Han valsar ut från mitt rum och går ner från ovanvåningen, jag ser hans rygg försvinna ut ur rummet och ett tag därefter låter hans bekanta fotsteg i trappan när han tar sig ner på undervåningen. Med klarvakna ögon ligger jag och studerar upp i taket i väntan på att ögonlocken ska börja flacka för att sedan inte orka hålla sig uppe, men utan förvåning förblir de vakna.
 
Tänker lite för mycket, spelar upp händelser i huvudet, planerar framtid och grubblar över dåtid på samma gång. Så som jag lite för ofta gör, men som jag inte borde göra. Kommer till insikt med att det inte kommer gå att somna om, inte sålänge han inte ligger brevid, inte sålänge jag inte kan somna om med hans tunga andetag bakom mig, eller med kinden mot hans hals.
 
Någon halvtimma senare kommer han in till mig igen, innan han öppnar min dörr har jag hört hans steg i trappan, jag har lärt mig hur det låter när han går upp och ner för den. Han drar i hantaget och går in när jag möter hans blick, han ler i samma stund som jag halvhjärtat reser mig sakta med täcket virat som en handuk runt kroppen efter man tagit en dusch. På sängkanten sätter han sig, han lägger sina kalla händer på min varma hud, drar de nätt längs min ryggrad ner och upp, om och om igen. Jag drar mina fingertoppar genom hans lockiga hår och låter det sedan sakta försvinna igenom mellanrummet mellan mina fingrar, jag får aldrig nog av att göra så.
 
"Jag älskar dig" yttrar sig från mina läppar, det går inte att säga någonting annat. För i denna stund har tankarna i mig stoppat, allt runt om kring går i ultrarapid. Jag tänker inte längre på alla dessa onödigt krackelerande tankar som annars flyger runt inom mig, det enda jag tänker är att han är det finaste jag har. Han säger samma sak tillbaka, tre ord uttalas med den trygga rösten han har. I själva verket händer så mycket i mig, en lättnads känsla och en så enorm trygghet fyller vartenda ven och hjärtat hoppar till. Det känns som om blodet i min kropp transporteras i dubbelt så hög hastighet, då hela jag blir varm. Men det ser inte han, det enda han ser det är min ruffsiga blonda tofs och väggen bak mig när jag kramar honom hejdå. 
 

Funderingar om friskhet

2014-04-02 @ 08:34:11 | Permalink | Texter | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har länge spektulerat kring just om man någonsin ens kan bli total-frisk från en sjukdom, som i mitt relevanta fall anorexia. Flera tankar cirkulerade, bland annat:
Kan alla bli friska? Eller är vissa för svaga för sjukdomen för att tillfriskna helt och hållet?
Kan man leva med sjukdomen i resten av sitt liv?
Kan man bli helfrisk sedan sjuk igen?
 
Huvudet gick i 190 och jag kände för att faktiskt skriva om just detta, om vad jag tror och känner. Därför delar jag med mig med er, mina fina läsare.
 
Jag vill tro att man kan bli totalt-hel-super-jätte-hundraprocent-frisk från anorexia (eller vilken ätstörd sjukdom som helst). Jag vill gärna tro att man kan återgå till ett fullt normalt liv, utan några hjärnspöken som får en till att vela eller tänka fel. Men jag vill inte säga med säkerhet att det går, för ibland undrar jag om alla kan bli friska. Eller bara vissa. Jag ser det som en sak man lär sig att leva med, man lär sig att handskas med allting fastän hjärnspöken fortfarande härjar, man blir mogen nog till att stöta bort de svårigheter som skaver innanför pannbenet och man är stark nog att inte följa dumma röster som inte vill en väl, men att man fortfarande lever med en diagnos. 
 
Detta är ingenting jag vill sätta punkt och pricka för, det finns inget jag kan säga som jag kan garantera. För psykisk ohälsa ser olika ut för olika individer, jag har hört från en sida att det finns hopp för ett fullt tillfrisknande men från en annan sida att man lär sig leva med sin sjukdom. Vissa får mig att hoppas, andra får mig att acceptera.
 
Självklart vill jag kunna tillfriskna totalt, jag vill kunna älska mig själv för hur jag ser ut och slippa tankar om kropp, mat och ångest. Men för nuvarande ser jag det lite som en liknelse med att : kommer en f.d alkoholist aldrig mer ens sutta på något med alkohol i. Det är en rätt orelevant linkelse men den visar ändå på ett ungefär hur jag ser det för nuvarande, det är ett sorts kontroll behov man har. Tex om man förut missbrukat alkohol har man kanske en väldigt stor chans att falla tillbaka om man testar på det goda och struntar i att man egentligen skulle låtit bli. En liten smutt kan resultera i att man tillslut faller tillbaka i de dåliga vanorna igen. Samma som att om man går en dag och tänker "men jag struntar i denna måltiden" kan det tillslut resultera i att man hoppar över flera. För trots att man inte tror det så är man mer skör än vad man kan ana, ett ganska lätt offer.
 
Stundvis känner jag mig så himla frisk, jag känner mig så fri och lycklig ibland. Men det är ibland, och då väldigt sällan. För det finns ständigt någonting i mig som vill att jag ska se ut som jag gjorde förr, det finns någonting dumt inom mig som saknar när jag ser bilder från hur jag såg ut när jag var mindre. Det finns någonting där som skrämmer mig, någonting som egentligen inte vill mig väl. Men som jag gärna vill tro vill mig väl.
 
Det svåraste med en friskhetsprocess är nog när man kommer till stadiet "Är jag verkligen frisk?". Då måste man på allvar bolla runt med gnagande tankar och se till att de hamnar på rätt plats. Det stadiet kommer då normalvikten är nådd. Eftersom man då gärna vill tro att allt är löst, men i själva verket är vikten den enkla biten. Att sortera tankarna och hålla kvar vikten är en annan femma, det är då jobbet med tankarna börjar. Det är då man måste tvinga sig själv att börja älska och acceptera hur man ser ut, inte grubbla över hur man vill eller borde se ut.

Tankar, glädje och sorg

2014-03-17 @ 07:40:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Och sen kommer man till den gränsen så man ser sig själv i spegeln och inte kan hålla tårarna inne längre, som en plötslig våg blir synen suddig och alla känslor i hela kroppen grimatiserar och slår som bilxtnedslag i min kropp.
 
Känner på vartenda utbuckling, överanalyserar vartenda skinnbit på min bleka hud, vartenda litet rynksträck.  Tar ofrivilligt tag i mitt skinn och önskar att lagret med fett undertill inte fanns över huvud taget. Lägger mig på sängen och känner en vilja av att mest skrika ut hur mycket jag avskyr allting som har med mig själv att göra, skrika ut hur mycket jag faktiskt avskyr att vara i min egen kropp. Skrika tills inte ett endaste ljud kan passera mina stämband längre, skrika bort all ilska som strömmar likt ett forsande vattenfall inom mig.
 
Försöker så gott jag förmår men hittar inte en enda millimeter på mig själv som kan beskrivas på något annat sätt än negativt. Tittar upp mot mitt grädd-vita tak och önskar mig bort från världen, önskar mig kunna välja att försvinna för en dag eller två mest för att jag inte står ut med att höra ord som "äckel" eller "ovärdig" ekandes i mitt huvud var gång jag ser min spegelbild. Blundar och gråter, tittar och inser att smärtan inte försvinner
 
Önskar att få uppleva en dag då jag var fri från tankar, bara för att slippa vilja fälla minst en tår var gång jag ser ner mot mina fötter på mina ben. Bara för att slippa allt tryckande självhat jag så ständigt känner inom mig, jag avskyr att känna så mycket, och jag hade hellre inte velat känna någonting alls. Jag vill vara fri från glåpord, självhat och självförakt. Jag vill kunna komma tillbaka till verkligheten, bort från de onda tankar som strävar runt. Bort från den värld där mitt yttre ens spelar den minsta roll. 
 
Min familj är fantastisk, en som ställer upp oavsätt mitt motstridiga tonårshumör och som sedan första stund kämpat med mig för att arbeta bort allting sorgset som bara tryckt på i livet de senaste året. En familj där bestående av oroliga, kärleksfulla människor. Med en pappa som ständigt peppade mig, som genomled panik attacker och som hela tiden försökte förstå sig på vad som pågick. En mamma som sjukskrev sig från jobb för att tillbringa all hennes tid med mig, för att få mig på banan igen. För att skjutsa mig när jag inte fick gå, för att trösta mig när jag blev sorgsen, för att försöka få mig frisk.
 
Mina vänner är obeskrivliga och den kärlek jag har till dem går inte att förklara, vänner som stog kvar trots allt som gnagde. Trots att jag var förstörd, trots att jag valde att inte lyssna på deras varningar och trots att jag inte var mig själv under en så himla lång tid har de alltid stått kvar som mina stödpelare och hjälpt mig att börja gå igen. De har bjudit in mig fastän jag föste bort dem, de har älskat mig fastän jag försvann bort i andra tankar, de har varit mina vänner genom all ondska och jag är så evigt tacksam över den kärlek jag fått motta
 
En pojkvän som kom när livet var tungt, en pojkvän som ständigt och jämt funnits vid min sida. En människa som har älskat mig fastän det finns så mycket som kan göra mig oälskbar. En människa som har hjälpt mig att leva igen, och fastän han inte riktigt tror det så vet jag att jag aldrig hade varit där jag är nu om han inte hade kommit och räddat mig. Det var han som fick mig att inse att livet är så mycket mer än en sjukdom, han lärde mig att jag faktiskt är älskvärd. Och från den stund han kysste mig i septembersolen för ett halvår sedan fick mina tankar annat fokus, sjuktankarna har minskat och kärleken i mig har vuxit. Han fick mig att skratta igen, jag som alltid trott att jag haft svårt för det, han fick det att verka så enkelt.
 
Och det bästa av allt är att alla i mitt liv som älskar mig, älskar mig för den jag är och inte för den jag strävar efter att vara. Det är min hjärna som spelar alla dessa hemska spratt gång på gång och hindrar mig från att känna lyckorus, och jag kan med handen på hjärtat säga att om jag inte hade haft allt tanketrassel hade mitt liv varit en dröm för bra för att vara sann. Det är någonting i mig som vägrar vilja känna glädje, någonting som hela tiden försöker påminna mig om hur dålig jag är och hur jag inte är värd att känna glädje. Jag är sjuk, och jag avskyr att det inte finns något direkt botemedel för denna sjukdom. För jag hade mer än gärna velat kalla mig själv lycklig på riktigt, och en dag ska jag det. Det lovar jag.
 
 

Som att springa uppför en sommaräng utan att bli de minsta trött

2014-03-14 @ 20:58:31 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Fredag och åh så efterlängtat detta har varit efter en vecka som gått långsammare än vad jag önskat. Med praktik, jobbiga samtal och ett huvud fullt av dumhets-tankar har jag kämpat mig igenom dessa dagar med gråten i halsen vartannan timma. Efter en dag som innehållit lektioner och ett möte kom jag hem runt halv fyra tiden och åt mellanmål.
Knäppte några bilder på mig själv, då mitt hår förvånansvärt höll sig rakt sedan jag plattat det under torsdagsmorgonen. Därefter gick jag en runda med denna gången michaelas och dashas podcast i öronen, åh de är verkligen bra! Fredagspodden lämnar jag åt morgondagens promenad! Ett pass på gymmet gjorde sig fint fastän det var hastigt och slarvigt, lite aggression i mig behövde försvinna ur kroppen.
Kvällens planer är att underhålla mig själv med min nyfunna serie "The Originals" som mer än mycket tilltalar mig, en del redigering ska göras på de bilder jag knäppte tidigare idag och för övrigt lär jag bara vara med mig själv. Skriva i min käraste dagbok och bläddra igenom för att se vad som pågått i mitt liv sedan jag började skriva i den. 
Jag ska även försöka göra mig tid till att läsa i boken mamma köpte till mig i veckan (en bok jag velat läsa så länge). Alex Schulman's "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli de minsta trött" som handlar om handlar om när han träffade sin fru Amanda Widell (som faktiskt är en av skaparna för fredagspodden). 
 
Hoppas ni haft en fin fredag, ta hand om er!

Och allting gör ont

2014-03-03 @ 09:31:00 | Permalink | Texter | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det gör ont att gråta så mycket
att det känns som om man kommer dö
och det gör ännu mer ont att se
att klockan är bara halv tio på förmiddagen
 
Stirrar med tom blick rakt upp så länge jag kan
försöker få ordning på tankarna
försöker tänka på det bra i livet
det fungerar
tills någon röst innuti mig, berättar att jag inte är värd det
 
Om jag ska berätta hur det känns
skulle folk inte tro mig
för detta känns så mycket
att inte ens jag förstår det själv
 
En kniv, nålar, rivsår, blåmärken
ungefär så känns det
fast gånger 100
och psykiskt istället för fysiskt
 
Tycker synd om alla runt om mig
det måste vara krävande att vara vän med mig
en instabil, känslig, svag människa
 
Jag vill så gärna sluta gråta
men tårarna vill inte ge sig från att rinna längs mina kinder
det gör ont att gråta så mycket
att det känns som om man kommer dö
 
- från arkivet.

Ångest

2014-02-05 @ 09:08:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()

Ångest tillhör livet mer eller mindre för alla människor som lever på jorden. Tåliga eller otåliga, känsliga eller okänsliga kan jag inte tänka mig att man kan leva ett helt liv utan någon som helst ångestkänsla. Ångest är knutet till något man finner obehagligt, något som väcker oro och rädsla. Ångest är någonting som nästan i alla fall medföljer när en psykisk sjukdom bryter ut, men man behöver inte vara sjuk för att få ångest.

 

Ångest kan kännas i kroppen, hjärtat börjar dunka fortare och hårdare, klumpen i magen växer, halsen tjocknar och man kan få en underlig känsla av att någonting täpper igen luftrören vilket innebär att svårigheterna för att andas blir större. Man kan darra och skaka, känna sig ängslig och rädd. Allt detta sker för att olika stresshormoner far ut i blodet och stirrar upp oss. Ångest är väldigt välbekant för de flesta numera, och jag kan med handen på hjärtat säga att innan jag började gymnasietiden knappt hade den blekaste om vad ångest var, självklart har tillfällen varit påtagliga men jag hade aldrig någon bestående känsla av just ångest. 

 

Det var först när gymnasiet påbörjades som min känsla av ångest steg drastiskt från första dagen. Men då kunde jag inte sätta fingret på vad det var. Bekväftelsesökande och förvirrad visste jag inte vad det var som stog på, men i efterhand kan jag sätta fingret på det precis. 

 

Ångest förknippar jag ofta med min egen spegelbild, självhat, otillräcklighet, tankar om självkänsla och mat, eller också skolstress. Andra förknippar ångest med andra ting, för ingen är den andra lik. Panikångestattacker är något som jag inte haft sedan september förra året, det är en fröjd att slippa tampas med det men rädslan att ha det finns fortfarande inom mig. Och trots att ingen attack brytit ut sedan dess har jag många gånger varit nära att bryta samman, men hållt det inom mig. Det är skrämmande att gå runt som en levande tickande bomb.  Och i vissa stunder kan jag få ångest av att bara tänka på hur förödande en panikångestattack är att uppleva, jag får ångest av att vara rädd för min egen ångest.

 

Summan av kardemumman och det jag vill komma till är egentligen vad man kan göra när ångest är påtagligt, när förvirrade känslor finns i luften och man känner sig svag. Man måste hitta sina egna sätt att styra bort det, egna knep att ta till för att lugna kroppen. Saker som fungerar för mig är :

 

Ta en lång promenad - med musik eller en peppande rolig podcast i lurarna, det gör inget om det är för kallt utomhus för det får bara ansiktet och huvudet att piggna till. Vandra i lugn takt och finna sig där man befinner sig. Det är någonting jag gör minst en gång om dagen för att hindra ångesten för att krypa inpå mig, få andas friskluft och rensa huvudet på måsten och tankar. Bara vandra och lägga märke till hur vinden får mina kinder att nedkylas, hur mina andetag blir till rök när det är minus grader på kvällen, eller hur snön knarrar under skorna.

 

Städa rummet, rensa - ångest för mig kan också komma när jag inte har en enda syssla att göra, när jag inte har ett enda måste på agendan kan jag känna en sån tomhet i kroppen. Mest av allt för att det påminner mig om hur det var under mitt sommarlov som endast bestog av att stänga sig inne, vara ensam på rummet och låta världen utanför försvinna fastän jag längtade så mycket efter den egentligen. Känslan av att jag bara satt där som en stendöd varelse utan känslor eller ork, minnena av det dyker upp när jag är sysslolös. Därför kan jag ta tag i det själv och städa, damsuga och tända ljus. Då fokuserar mina tankar på annat.

 

Ta en dusch, fräscha upp och ha en take-care dag - det är någonting jag tror på till hundra procent, en take-care dag är nog behövlig för alla. Ta en dusch, helst en lång och varm sådan. Ansiktsmasker och vandra i pyjamas, måla naglarna, smörja in kroppen, baka och ät. Gör dig själv en behövlig tjänst. Tänk på dig själv för en gångs skull, för det är du värd.

 

Läsa - det behöver inte vara en bok om du inte vill, det kan vara bra krönikor, insändare eller noveller som du hittar på datorn. En bra blogg som peppar upp sinnet. Genom att läsa om något annat får du tankarna på annat än vad ångesten vill, du lägger inte dina tankar på jobbiga saker om du samtidigt försöker läsa något som är intressant och peppande.

 

Umgås med någon som får mungiporna att peka uppåt i alla lägen - behöver jag ens vara mer utförlig, stäng inte inne dig själv i bubblan du kan hamna i. Ring, skriv, träffa någon som du har kär. Någon som du vet drar upp dig när du faller, någon du kan berätta för om dina tankar. Ventilera ut jobbigheter och låt andra hjälpa dig att stå på benen när det känns tyngre än vanligt, det slutar oftast med att man åtminstånde får tankarna åt andra håll i slutändan.

 

Lyssna på musik - nostalgisk musik som jag fortfarande kan texten på är väldigt underbart när ångesten är bakom hörnet, att lyssna på musik som peppar och muntar upp sinnet. Eller också musik som kan få en att gråta ut någon tår ifall det behövs, kom ihåg att det inte är fel att låta sig själv må dåligt heller.

 

Se på serier - ta ett mellanmål och sätt igång någon bra serie att vila ögonen på innan du startar nästa stora projekt, det är viktigt att kunna ta sig tiden att få uppmärksamheten åt en overklig serie än verklighetens stressade vardag, låt dig svepas med i handlingen och koppla bort allt annat runt om kring. 

 

Kreativitet - fotografera och redigera, måla eller rita, skriv skriv skriv. Det jag gör är att fotografera, och om jag någon gång är alldeles för nergrottad för att ens göra det tar jag fram dagboken eller ett tomt blogginlägg och skriver av ångestkänslorna. Betar av vad som pågår i huvudet, tillslut har man låtit känslorna flöda ut i form av meningar.

 

Gör listor - något jag omedvetet gör dag in och dag ut. Allt från listor på vad jag tycker om, vad som är fint i livet. Någon lista kan jag kanske dela med mig utav senare här. En annan sorts lista man kan göra är planeringslista, göra upp ett upplägg. "När jag kommer hem ska jag göra detta, sedan detta, och detta tillsist". Du kan göra en lista på saker du vill köpa, en sorts inköpningslista. Du kan också göra framtidslistor: " Innan jag dör ska jag ha varit i alla kontinenter" som ett exempel. Det ger en lite hopp och struktur.

 

Gråta ut - det viktigaste av allt är att kunna tala om sin ångest, berätta för omgivningen om den och vad som kan orsaka ångest. När jag berättade för min klass att jag hade anorexia berättade jag tillsammans med en lärare för mina klasskamrater om att ifall jag vill ut från klassrummet, beter mig underligt eller verkar ängslig ska alla veta att det kan vara en panikångestattack som pågår eller håller på att bryta ut. Och den dagen jag fick en attack i skolan visste mina nära i skolan om det, och tog hänsyn, hjälpte mig och det är jag så oerhört tacksam över. Våga prata ut om din ångest, för att få det ur systemet och för att lätta på trycket inombords. 

 

Ångest tillhör livet, det är ingenting som går att undvika. Men det går att styra bort för stunden, glöm inte att du inte är ensam med ångest. Och våga berätta om din ångest, många gånger kan bara att uttala sig om den vara botemedlet för stunden.


Bortskämd med kärlek

2014-01-24 @ 09:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Läxan blir svårläst och koncentrationen faller lite lätt för att blicken knappt vill vändas bort från honom när han sitter i sängen brevid, han är så fin att jag knappt förstår det själv. Hur mycket jag än håller tankar och ledsamheter inom mig märker han var gång tankar cirkulerar kring mitt huvud, och då frågar han alltid hur det är. Han ligger under kvällstimmarna och försöker förstå mig och alla dessa krokigt förvirrande tankebanor som jag har. Han säger de rätta orden när jag känner att sinnet är dämpat, han lyckas på något sätt alltid att få mig till att skratta i slutändan oavsätt hur många salta tårar som runnit längs mina kinder.
 
Natten kan vara fjäderlätt eller betungande svår att sova igenom men det gör absolut ingenting, för var gång jag vaknar till av oro gör han det också, och var gång frågar han vad som står på. Han lugnar mitt snabbt bultande hjärta med en trött kram och en kyss på pannan och livet blir plötsligt så mycket finare. Det allra  första jag hör nästan var gång jag vaknar med honom vid min sida är "Jag älskar dig". Att starta dagen på det viset är nog det allra bästa sättet att starta dagen på, med handen på hjärtat det något av det finaste jag vet. Och fastän jag såg honom igår på morgonen innan jag begav mot skolan mötte han mig ändå med världens finaste leende och de allra finaste komplimangerna när vi har våra vägar förbi i skolkorridorerna. 
 
Sen kommer jag hem en eftermiddag som igår och ser hur han bäddat min säng än en gång, och finner hans tröja som doftar honom så väl. Jag är bortskämd med kärlek, men det rör mig inte - för jag älskar det, och jag älskar honom.
 
Och de som tycker det är fjantigt att vara på detta viset, de vet nog inte riktigt hur det känns att vara riktigt kär. 

Om att nå det fysiska målet

2014-01-23 @ 09:25:58 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
I eftermiddag besöker jag öppenvården efter två veckors uppehåll och om allt står rätt till har jag nått dit jag ska, det jag har kämpat för sedan fem månader tillbaka. Min normalvikt kan vara uppnådd, eller så är den inte det. Men den dagen är en dag som jag fruktat för, samtidigt längtat så oerhört efter. 
 
Många tror att anorexin magiskt försvinner bort för att målvikten är uppnådd, men hur mycket jag än hade velat det så är inte fallet så enkelt. Om jag själv skulle sätta en skala på vad man ska göra för att bli frisk från anorexi skulle jag vilja säga att 20% handlar om det fysiska, det vill säga viktuppgång, mättnad, frusenhet och tappande av hår och andra fysiska biverkningar som viktnedgång innebär. Men 80% står för det psykiska arbetet, att vara nöjd med sig själv, att kunna äta vad man vill när man vill, att bli av med gnagande och störande hjänspöken som vill en allt annat än väl.
 
Givetvis kan det vara en stor sten som faller från axlarna när man får reda på att man nått den vikten man så länge kämpat för att nå trots onda tankar innanför pannbenet som säger emot var dag. Det är ju trots allt detta jag har längtat efter med tanken om att "Nu slipper jag kämpa för att gå upp mer i vikt, nu kan jag bara stanna här". 
 
Men med normalvikt innebär också ansvar, hela din kropp tål mer. Ditt sinne är förhoppningsvis starkare och din vilja större än någonsin. Men du ska kunna hålla vikten utan att riskera att falla tillbaka i gamla ätstörda vanor, för det är lätt att släppa på ansvaret när man nått normalvikten. Och det finns alltid den där lilla rösten som berättar : "Nu har du nått målet, titta på dig själv så stor du har blivit. Och hur dålig du är som inte lyssnade på mig.". Den lilla ondskefulla rösten som hela tiden finns där men som visar sig mindre vissa dagar och mer andra dagar.
 
Det kan ibland kvitta hur bra andra säger att man är, hur duktig och stark man varit och hur fin man blivit för den lilla rösten förvränger alla meningar till negativitet trots att man inte kan rå för det. "Vad fin du blivit" blir till "De tycker du blivit stor". "Vad duktig du är!" förvrängs till "Nu är du dålig för att du inte följde de som tankarna berättade dig att göra". Sen finns det stunder då livet känns bra och allting är underbart, det finns dagar då alla komplimanger blir upplyftande och fina. 
 
Hur knepiga och omogna tankarna är kan jag inte rå för det. Det rår en så stor ambivalens innanför pannbenet och många tankar går åt att försöka fundera ut vad som är rätta och fela tankar. "Du har blivit tjock" - "Men det kan jag inte va, jag har fortarande storlek xs-s i kläder, och vad är det för fel på att vara lite större egentligen?". Jag vet vilka tankar som är mina, jag vet vilka tankar som tillhör anorexin men oavsätt vad så kan jag inte tänka rätt i första hand. Jag måste hela tiden försöka omvandla tankar för att inte förvirras allt för mycket, och det är mycket mer krävande än vad man kan tro att det är. 
 
Det är som att ha en konversation med någon som ständigt rättar ens felsägningar, och för varje mening finns minst en felsägning. Det blir kämpigt att hålla tålamodet uppe och många gånger vill man bara ge upp och sluta prata emot tankarna för att få tyst på surret i huvudet. Det är då dagarna är dåliga, det är då viljan att motarbeta tankar är minimal och dagar då man bara vill ta en enda stor paus från allt vad kämpande innebär.
 
Men jag antar att det viktigaste i allt detta är att även fast viljan att kämpa varit obefintlig vissa dagar så har jag ändå gjort det. Jag har ändå fortsatt och försökt vinna, kanske har jag inte tagit an utmaningarna med ett leende på läpparna men det kvittar. För jag har ändå alltid försökt, jag har aldrig gett upp. Och se vart det tagit mig? Det har tagit mig längre än vad jag trodde jag skulle komma på så kort tid. En del av mig säger att jag inte borde vara stolt, att jag borde känna raka motsatsen. Men en del av mig kan inte låta bli att känna mig så bra, och så mäktigt stolt över min viljestyrka.

En notis till mig själv och alla andra: Det är okej

2014-01-19 @ 20:33:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det är okej
 
Det är helt okej att sitta med tårarna i ögonen en ryckande underläpp, tycka synd om dig själv och mest känna känslan av "Jag kommer aldrig klara det här"
Snart är det en ny morgondag där du lyckas sova längre än vad du brukar, går upp och ler över hur solens strålar träffar väggen brevid sängen
 
Det är okej att känna hur huvudet blir tungt och hur ögonlocken flackar
Snart kommer du vara uppe till sent på natten och prata om onödiga men livsviktiga saker med någon du tycker om så mycket att hjärtat slår extra hårda slag
 
Det är okej att inte hinna med allting som bör hinnas med under dagens tjugofyra timmar
För snart kommer det en dag då du är helt ledig, och kan göra precis vad du känner för utan att känna press eller någon form av stress
 
Det är okej att känna sig ledsen för att du inte kan träna när du vill och hur du vill
Snart kommer det en dag då du får träna igen, snart kommer det en dag då du joggar i kylan med en podcast i öronen, eller en "dagen efter träningsvärk" som känns i hela kroppen så skönt
 
Det är helt okej att må dåligt och känna känslan av att världen kommer gå under
För snart kommer det en dag då du mår så bra att det nästan känns som om du kommer spricka av bubblande glädje, snart kommer det en dag då du kan svara "jo jag mår jätte bra" utan att ens tveka och mena det
 
Det är okej att inte orka ta saker i ultra super fart och swicha förbi livet med världens hastighet
För det viktigaste är inte när saker och ting är klara, det viktigaste är hur du gör dem
 
Det är okej att inte alltid prestera till 100%
Det viktigaste är att du tar hand om dig själv först, du själv är viktigare än någonting annat här i världen
 
Det är okej att inte ha den smalaste storleken längre, det är okej att se normal ut
För folk älskar dig ändå

Ditt leende är något av det bästa som finns

2014-01-17 @ 17:13:06 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Stressade fort den sista minuten under morgonen innan jag skulle fara till skolan för den andra heldagen denna veckan. Packade väskan fort men slarvigare än slarvigast, joggade raskt upp för trappan för att ta det sista när jag såg mobilklockan ändras från 07.39 till 07.40.
 
Men så såg jag honom ligga där i sängen och tänkte omedvetet bort tidspressen totalt, hela kroppen varvade ner och jag gick fram till honom, hörde hans trötta, tunga andetag. Lutade mig lugnt och nätt över honom, kysste honom på halsen nätt fram till hans varma underbara läppar, han kysste mig tillbaka försiktigt och sa att jag var fin, och att han älskade mig.  Jag log och sa detsamma, gav honom en kvick kyss till innan jag stressade ner för trappan och ut genom ytterdörren.
 
I bilen satt jag med världens livligaste fjärilspirr nedanför mina revben. Jag tänkte bara på honom och på allt han sa till mig under gårdagen när vi låg i sängen, när han förklarade för mig att jag är det finaste han vet. Jag kunde inte sluta tänka på hur allt han sa var så rätt, så fint. Han berättade om att han brukar skryta om att jag är hans, och om hur stolt han är över mig. Jag la tankarna på hur vi varvade det fina, seriösa kvällspratet med skratt och kyssar. Och jag la tankarna på hans fina leende, som nog är något av det bästa jag vet. 
 
Trött och med tankarna i en annan värld kom jag hem med tunga steg, med blicken fäst i tomma intet, med tankarna i luften och med fötterna så långt ifrån jorden de kan komma. Klumpade upp och öppnade dörren till mitt rum och ser hur han vikt mina kläder som legat slarvigt på golvet när jag stressade iväg imorse. Prydigt och fint låg de på min säng som han också bäddat så fint. Hans t-shirt låg där och den luktade honom så intensivt, och jag älskar det. På kuddarna såg jag en lapp, med bläck hade han skrivit en liten kärleksförklaring som fick hela min kropp att bli så härligt varm, hjärtat hoppade till och leendet gick inte att undvika från att titta fram.
 
Och jag kan inte sluta tänka på honom, för han gör mig så lycklig att knappt ens jag förstår.

Tjugohundrafjorton

2014-01-02 @ 16:53:21 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Euforin utav att stå under ett sprakeri av raketer ovanför hjässan, att omgivas utav surrande virrvarr blandat med vackra lyckotårar från folk runt om. Höra hur raketerna sträcker sig i luften, sedan se hur den lugna glöden sakta faller i dimman efter smällen. Få ta del utav värmande kramar en efter den andra, och de finaste ord man kan tänka sig viskandes i örat. 
 
Krama mina två hjärtan hårdare än någonsin förr, känna hur allt omkring gick i ultrarapid medans vi släpper taget om det hårda greppet och tittar in i varandras glansiga ögon som möter varandra direkt. Bryta ihop och berätta om hur älskvärda vi är för varandra, berätta om den mest pirrande vänskapskänsla som finns.
 
Känna hur en väns tårar faller på axlen när han berättar om glädjen för min skull, känna den pirrande glada känslan sprida sig i kroppen utav hans tårar och fina ord. Gråta ikapp med honom över att vår vänskap som påbörjdes 2013, en vänskap som utan den minsta tvekan ska fortsätta in på 2014.
 
Att tillslut mitt i allt skrik och skratt, stå mittemot den finaste människa på denna jord med en ufoballong imellan oss. Se hans fantastiska ansikte lysas upp av den varma elden i ballongen, medans den sakta fick kraft att flyga upp mot luften. Han och jag, varsen hand hållandes ballongen som vi sedan släppte iväg då den for upp mot den tjocka dimman i mörkret ovanför oss. Beskåda hur den sakta for upp mot himmelen när jag känner hans arm läggas runt midjan. "Den är för din mormor" sa han när mina ögon mötte hans. Gråten som suttit i halsen och stannat i ögonen klarade jag inte att hålla inne länge till, allt forsade ut och känslorna som for igenom mig i stunden är oförklarliga. Saknad och sorg blandat med lycka och en kärlekskänsla jag aldrig förr känt, allt i stunden var så vackert, så filmlikt och så underbart som de bara kunnat bli.
 
Den stora dagen hade kommit efter en så lång väntan, dagen som planerats i en månads tid tillbaka. Dagen då detta traumatiska år skulle lida till sitt slut och ge utrymme för en nystart, en start som ingen annan förr varit. En start där vi är medvetna om hemskheter som kan hända, en start där vi ska leva fullt ut och framför allt leva rätt. Ett år där inga nyårslöften handlar om att minska vikt eller andra onödigheter som det annars handlat om. Detta är ett år där nyårslöften handlar om mod, om att våga, om att leva. Ett år där allting bara kan bli åt det bättre, vårt år.
 
En ny chans till att leva rätt.
 

Tomhet blandat med turbulens

2013-12-19 @ 20:45:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Stundvis får jag känslan utav att jag svävar utanför min kropp, i ett annat universum, en slags verklighet som inte egentligen finns. Där de allra märkligaste frågor förblir obesvarade i huvudet, vad vill jag egentligen? är jag på väg någonstans över huvud taget? Livet känns så luddigt. Som om allt runt om kring mig och jag själv endast är en stor märklig gåta, en illusion.
 
Det är ett så svårt sinnestillstånd att förklara: Känslan utav att vara verklig men så overklig, fylld med känslor men samtidigt så ihåligt tom, förtvivlad, rädd samtidigt lycklig.
 
Det lättaste sättet att förklara känslan skulle vara genom att ta den gråaste färgen man kan hitta, fylla en blank sida med penselsträck efter penselsträck tills den vita färgen ersatts totalt.
 
Gråta floder verkar vara ett bra alternativ i stunder som denna, stunder då man inte har någon självklar lösning. Det enda jag vill är att hyperventilera ut alla hemskheter ur systemet, känna hur ögonen svider utav tårar samtidigt tappa andan och låta alla känslor löpa amok utan att bry mig det minsta om hur uppsvullna mina ögon kommer vara under morgondagen. Men jag kan inte, kanske för att jag blivit trött på att ständigt gråta, det är en teori. Kanske för att jag inte vet vad det är som får mig så tom på känslor, en till teori. 
 
Jag känner fortfarande tyngden av något på mina veka axlar, jag känner fortfarande något litet som ibland täpper igen mina luftvägar och jag har fortfarande ett hjärta som vill slå alldeles för snabbt och stressat. 
 
Tänker hela tiden att det måste vara lugnet före stormen, att jag snart kommer bryta ut och gråta bort allt som krackelerar innanför pannbenet, vilja ha livet pausat för ett ögonblick och bara ta in allt som finns att ta in innan jag fortsätter vidare framåt. Men det enda som visar sig är små fällda salt-tårar och en ödsligt ekande tomhet i huvudet.
 
Jag vill skriva ut allt som snurrar runder och få känna den märkliga känslan som jag ibland får när jag skriver: känslan av att orden inte tar slut, som att jag skulle kunna spendera timmar på att endast låta alla möjliga tankar fara ner i mina fingrar och ut över tangenterna på min dator. Jag vill fylla rad efter rad med sneskriven skrivstilstext i min tankebok och omedbetet blanda hatiska tankar med kärleksfulla ord. Låta det förbli en del osammanhängande meningar som endast jag kan förstå.
 
Men det går inte nu för tiden, det har slutat att fungera och det enda jag lämnas kvar med är ett blankt blogginlägg eller en A4:a vitare än molnen på himmelen själv. Jag vill sätta ord på känslor som inte kan beskrivas på något sätt, jag vill kunna låta allt glida av mig så lätt och lämna det bakom mig i form utav en skrivstils-skriven sida. Svåraste av allt är att acceptera faktumet, att man inte alltid kan sätta ord på vad det är som framkallar tomhet, fastän man egentligen innerst inne vet vad det är så väl.
 
Känslan utav att någon drar med all kraft i din högra arm för att sedan känna ett mäktigt ryck i vänstran av någonting annat som drar och sliter, fast åt motsatt håll. Det känns så kluvet att någonting försöker slita en isär, någonting som försöker använda ens tankar som ett dragkamps-rep.
 
Jag har en tendens att inte kuna sluta skriva när jag väl börjat, precis som nu. Ändå är hela denna texten totalt meningslös, den tog mig ingenstans. Inte närmare något svar över huvud taget, men jag antar att jag bara behövde ventilera lite tanketrassel.

Det handlar om att man håller en dröm vid liv om nånting bättre

2013-12-12 @ 16:19:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det viktigaste steget mot friheten är viljan, viljan att slippa alla påtryckande tvångstankar och övertygande röster som härjar innanför pannbenet så ofta. Många i min närhet har nämt att jag inte allts var på mellanvården så länge i jämförelse med vad andra kan ha varit, svaret jag brukar ge till den frågan är "När jag kom dit hade jag redan insett att jag ville bli frisk" vilket är sant. Jag befann mig på mellanvården i tre månader för att få den extra hjälp på traven som jag så desperat behövde, men viljan fanns alltid där mer eller mindre. Vissa dagar ville jag bara ge upp allt vad livet innebar, jag såg ingen mening i att fortsätta på den trista väg jag vandrade. Andra dagar var så så fylld med pepp och vilja att jag nästan kände hur hela kroppen ville spricka av extas.
 
Sjukdomar som denna har inte något självklart botemedel, det enda val du har är att låta viljan vinna över det hemska monster som spelar spratt i huvudet. Det första steget mot frihet är att inse fakta, förstå att livet är så mycket mer än allt det som denna sjukdom för en att tro. Förstå att det inte är livsviktigt att vara smal och att det är viktigare att leva. Att leva livet på dina villkor, och inte någon sjukdoms villkor.
 
Bubblan av förnekelse befann jag mig i ett längre tag, där ignorerade jag ständigt alla de oroliga varningar jag fick av omgivningen. Jag puttade bort, ljög, låtsades och allt annat jag kunde förmå mig att göra för att inte inse att något var fel. Allt detta gjorde jag pågrund av att jag inte än hade insett att jag var sjuk, och på så vis inte heller insett att jag ville bli frisk.
 
Självklart hade jag hela tiden på känn att någonting inte över huvud taget stod rätt till, och flera gånger försökte jag desperat ropa på hjälp. Jag minns att jag berättade för mina närmsta vänner om min försämrade självbild och om att någonting inte kändes helt rätt. Men jag kunde inte hindra det hela från att eskalera, eftersom jag var så oförberedd på vad som egentligen kunde hända, jag underskattade sjukdomens makt och trodde inte att greppet skulle fästas så starkt i mig. "Jag är inte en sån som blir sjuk" var en tanke som cirkulerade kring huvudet och övertygade mig länge och väl, tillräckligt länge för att inte ta tag i det hela i rätt tid.
 
Något som sparkade igång mig var när jag hittade min vilja, och det är så ofantligt viktigt att finna en riktig motivation till att leva ett friskare liv. För mig var den allra starkaste motivationen mina käraste vänner, mina två som tråkigt nog fick följa denna hemska proccess men som trots det otroligt nog stannade kvar som mina starka stödpelare oavsätt vad som skedde. Efter hur dåligt de mått, efter hur mitt snäsiga beteende påverkade vår relation, efter alla varningar de gett som jag norchalerade, efter alla planer jag valde bort och ställde in pågrund av rädslan för mat eller ångesten över omvärlden. Efter allt de stått ut med insåg jag vad som är viktigt här i livet och rädslan över att göra de besvikna tog över. Rädslan över att de skulle försvinna var som en käftsmäll för sjukdomen och därifrån påbörjade mitt riktiga kämpande för att nå det friska livet.
 
Att ha så fina personer i livet är något av det viktigaste som finns, och för att vara ärlig så har de räddat mitt liv från att rasa totalt, de hjälpte mig upp trots att de inte visste hur de skulle göra, de fick mig att tro på att livet hade mer att ge än det liv jag levde då.
 
Hittar du ingen anledning att kämpa för dig själv, så kämpa för de du älskar. Jag kan lova att det inte finns någonting bättre än att se någons glada min när de kommenterar saker som "Jag är så glad att du är tillbaka" och "Du ser så mycket piggare ut". Det finns ingenting som slår känslan utav att umgås med sina vänner utan alla dessa ätstörda och deprimerande bekymmer som oftare uppstod förr, det finns ingenting bättre än att göra de stolta.
 
Jag antar att det finns ett stadie där vänner inte längre är vänner - vänner övergår till att bli familj. Det är just så jag ser det, de är min lilla familj. Och ord kan inte beskriva hur tacksam jag är, de var en av de som fick mig att inse faktum att livet kan vara så mycket mer än vad man tror. 

Om en händelserik och underbar gårdag

2013-12-07 @ 11:08:06 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det blev ett himla far och flygande som pågick under gårdagen, händelserikt men åh så fruktansvärt behövlig dag med många skratt och glädjande lyckorus som höll till i kroppen under inprincip hela dagen. På morgonen gjordes en tripp till hässleholm för vägning, vilket gick som väntat och som ska försöka ses positivt. Ett ärende på skolan gjordes strax därefter för att sedan stressa hem och få en god lunch i magen. Käraste mamma skjutsade mig till staden Helsingborg där jag spenderade några timmar med tjejerna för behövligt prat och julklappsletande där jag förvånansvärt nog fick hem mig ett par jeans. Vi tog oss en mysig fika och tog det lugnt då jag sedan kramades hejdå och strosade vidare för att möta upp min käraste mamma och min fina vän som jag spenderade hela resterande kvällen med.
 
Trippen hem var blåsig och långsam, men väl hemkommen hann jag med att göra mig någolunda i ordning och packa väskan, därefter begav vi alla oss iväg mot Malmö i den piskande kalla snöstormen för att se den fantastiska Håkan Hellström. Det måste jag säga var ren och skär eufori att se, den mäktiga känslan utav ett publikhav som reser sig, då man själv står och skriksjunger falskt med käraste vännen till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" var en känsla omöjlig att beskriva. Ljusen, skriket, klapparna och Håkans helt fantastiska sätt att förklara sina låtar på. Något i stil med "Det är viktigt att ha en fantasi eller en dröm att följa när allting känns tungt, det kan räcka med en tre minuters låt. Och det är just det jag vill få fram i mina låtar, men det jag skriver om är inte fanstasi - det är verkligt, men det har bara inte hänt än" gav mig rysningar från hjässa ner till tåspets, detta är en kväll jag kommer leva på länge framöver.
 
Jag och min vän blev upphämtade och skjutsades hem för att packa om väskorna ytterligare en gång, byta kläder till något mer lämpligt och bege oss för att hämta upp vår andra fina vän då vi alla tre for bort mot festande, skrattande, dansande och drickande. En del kalabalik pågick i början, som tur var löste sig. Det allra bästa med den kvällen var att vi tre gjorde någonting vi inte gjort på så fruktansvärt länge tillsmmans, vi bara levde utan att tänka. Ingen var melankolisk eller dyster, vi alla var bara så fruktansvärt lyckliga rakt i genom och det syntes så himla väl i deras ögon, antagligen i mina också då livet kändes så fruktansvärt bra för stunden, nästan för bra för att vara sant. En del sentimentalt prat gjordes också under kvällens gång och några kramar fick tas emot och gavs till mina två favoriter som jag tycker om så obeskrivligt.
 
Jag fick även en del positiva kommerntarer om mina bilder och min blogg, det kändes så himla fint i hjärtat och tack till tusen alla ni som tog er tid att berätta för mig om vad ni tyckte om den. Jag blir så varm i kroppen var gång!
 
Kvällen anslutades med att mamma kom till undsättning ännu en gång och skjutsade oss alla hemmåt runt halv tre tiden för att varva ner och sova efter en fullspäckad, helt underbar dag. Hjässan gick dessvärre på högvarv pågrund av allt som hänt och jag kunde inte förmå mig att sova hela natten i streck hur mycket jag än bönade och bad för det, men trots de timmas sömn jag missat är jag fortfarande inte riktigt trött.
 
Det är så fruktansvärt underbart att kunna bege sig ut på äventyr och bestyr igen utan att behöva planera allt för mycket. Det känns så himla bra i hjärtat att slippa stanna inne pågrund av att man är för skör eller tanig för att kunna ge sig an bestyr som dessa, det är den bästa belöningen som finns med allt slit om viktuppgång. Det är att kunna tillbringa dagar, kväller och nätter åt att skapa minnen för livet, och det är så myckete bättre än att stanna hemma eller låta sjukdommen styra. Detta är så värt att slit, det är det utan tvekan.

Första riktiga snön faller i detta nu

2013-12-05 @ 23:11:15 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Husväggarna knakar oavbrutet och fönstrena ger ifrån sig ett susande kusligt läte utav den starka vinden som tar grepp om allt utanför. Första riktiga snön för denna julen faller i detta nu med väldans fart, och den bekanta nostalgiska första-snöne-glädjen pirrar i kroppen. Det är så magiskt och fint, men allra finast hade det varit om vinden varit minimal så att de stora snöflingorna i lugn kunnat sväva ner till marken för att bilda ett sådär mjukt och mysigt vitt täcke över allt runt omkring. Men jag nöjer mig gott och väl med detta, att sitta med datorn i knäet och se hur det sakta men säkert blir vitare och vitare på gatorna, lyssnandes på en småsnarkande mini-kusin som ligger tryggt på en mjuk madrass brevid min säng där hon lär sova gott tills imorgon likt de andra tre kusinerna som annars skulle passa deras hus själva under nattens storm vilket inte verkade vara en höjdare. Nu tänkte jag stänga ner och krypa till sömns, hoppas på en fantastisk vinterutsikt imorgon när jag tittar ut genom fönstret och jag hoppas även på en frukost som denna morgon inte stressas ner i magen min. Nu är vintern här på riktigt, som jag längtat.
 

Om omständigheter och att våga utmana

2013-12-02 @ 21:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Omständigheter är någonting som blivit en del av vardagen sedan sjukdommen eskalerade, trots att livet nu är mindre svårt än vad den förr kunde vara. Bestyr måste ändå ständigt planeras väldigt väl för att kunna äta enligt matschema och inte gå allt för långt mellan målen, att hela tiden ha i baktanke om när man ska äta och hur det ska gå till kan leda till ledsamheter och problem. Problem på grund av den stora stressen eller på grund av bristen på tillgång till mat för tillfället när man egentligen skulle behövt det. Om jag ska befinna mig utanför hemmet måste jag först ta reda på om jag kommer hem i tid och om inte måste jag försöka ta med mellanmål eller pengar till att äta middagar utomhus om möjligt.
 
Dessutom blir det mer omständigt när man inte kan äta en del mat, när maten som bjuds inte är lämplig för någon som har svårtigheter med att äta. Det kan bli ett så enormt stressmoment och i många tillfällen kan man lägga skulden på sig själv som sjuk, klanka ner på sig själv och tycka sig vara dum bara för att man helt enkelt inte klarar av att vara så spontan som man skulle behöva vara. Jag kan många gånger tycka att livet känns trist och tråkigt pågrund av all planering och så lite spontanitet. Därför är det så oerhört viktigt med att försöka hålla huvudet högt, göra framsteg framsteg, visa vilja och mod. 
 
Kvällsmaten i lördagskväll skulle enligt planerna ätas tillsammans på Tivoli vilket jag inte hade några invändningar på, men eftersom det var så oerhört många människor runt omkring blev restauranger snabbt fyllda och de bord som var tomma var reserverade för kommande gäster, det hela blev inte direkt som vi tänkt oss. Tiden gick och jag kände hur benen började vika sig utav all gång och hur huvudet började yra till utav bristen på energi, det var helt enkelt dags för påfyllning för att jag överhuvudtaget skulle orka med att fortsätta och samtidigt ha tillräckligt med humör till det. Efter många om och men insåg jag att det var dags att göra någonting åt allt besvär, slippa omständigheterna som det innebar genom att fortsätta vandra runder och leta efter ett "lämpligt" ställe. 
 
En hamburgarebar med inte allt för lång kö fick bli min kvällsmat, jag som inte ätit en riktig hamburgare på evigheter just pågrund av den mäktigt stora rädslan av det, jag som varit så avskräckad tog även trots allt pommesfrittes till, och det gick utan några som helst problem. Varför? För att jag visste att jag behövde det, jag var hungrig och för att göra slut på omständigheterna. Det var de friskaste som jag kunnat i stunden, istället för att leta med hungrig mage bara för att hitta något enklare att ta sig an tog jag det som var närmst och till och med billigast. Och som nämnt tidigare, varför låta sjukdomen vara tillags när det är ens största fiende?
 
Att göra en sådan sak är väldigt svårt för mig att ta in, och därav kom ångesten krypande under gårkvällen och natten till idag, den har fortfarande inte helt och hållet försvunnit. Tankar som dessa ekar i huvudet väldigt länge, hjärnan blir  överrumplad och helt enkelt förvirrad utöver hur man gjort något som egentligen är enkelt till en sådan svår sak under en väldigt lång tid. Livet är trots allt lättare än vad man gör det till när man ständigt går runt med mat-tankar och oro, det inser man inte förän man går emot alla dessa tankar. Dessvärre vet jag att jag själv inte hade kunnat ta initiativet utan stöd, jag är inte mogen nog att sätta mig ned själv för att äta något sådant utan att låta tankarna ta över totalt. Som tur var så hade jag sällskap som gjorde allting så mycket lättare, nästan läskigt lätt jämfört med vad jag förväntade mig att det skulle vara.
 
Efter ätandet var jag på fötterna igen, någolunda frösen utöver att inte ha kunnat värma sig på någon restaurang. Men jag var mätt, glad, och pigg nog att fortsätta strosa runder och njuta av kvällen. En hamburgare är minst lika "nyttig" som någon annan maträtt, och detta betyder inte att jag kommer öka ett hekto mer än vad jag borde.
 
Känslan över att känna sig som förr igen var fin, och så värt det, jag lovar. Men det är också viktigt att inte överrumpla sig själv med utmaningar på en och samma gång, jag vet själv att det var tillräckligt med utmaning för stunden och valde därför att inte ta mig an mer jobbigt. Jag har så otroligt lätt att i efterhand tänka alldeles för mycket, ångra det jag gjort och känna den välbekanta ångesten stiga i kroppen. Ångesten som öppnar dörren för alla de hemska tankarna, det är oftast då humöret sjunker till botten och kroppsuppfattningen vrids ytterliggare ett varv. Idag har jag inte så väldigt bra tankar om mig själv innanför pannbenet, det är just på grund av ångesten som ovilligt legat på lur eftersom jag tog mig an alla utmaningar i helgen. Då får man se till att ta sig i kragen, klappa sig själv på axlen och tänka att det viktigaste av allt är att jag gjorde det, jag klarade det och livet rasade inte. Självklart kan man må väldigt dåligt efteråt, men det dödar dig inte och dessutom kommer man tillslut inte må lika dåligt i efterhand utav sådana utmaningar om man tränar sig på dem. En ny dörr har öppnats, en dörr med fler valmöjligheter och mindre begränsning. Ångesten får jag helt enkelt genomlida, det hör till. Och det är den jag ska lära mig hantera för att tillslut tona bort. Men glöm inte att våga utmana för att komma någon vart i friskhetsproccessen, annars fastnar man så lätt i rutiner utan framgång. Våga, för du har ingenting att förlora.

Den 1:e Advent

2013-12-01 @ 16:46:35 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
1:e Advent och jag bara måste berätta lite om denna helgen som nu nått sitt slut och som varit så fruktansvärt fin på alla sätt och vis. Hela kroppen har ständigt fyllts gång på gång med obeskrivligt fint och pirrigt lyckorus, åh allting som hänt har varit för bra för att vara sant. Jag har befunnit mig i finaste Köpenhamn tillsammans med min omtyckta släkt och min favorit, spenderat natten på ett lyxigt hotellrum i den 15:e våningen på ett hotell vars utsikt var obeskrivligt fantastisk. Jag har skrattat en himla massa med de jag tycker så mycket om, fått helt underbara kyssar i mängder, fått ta emot meningar som värmt hjärtat så väl. Jag strosat runder på den ofantligt vackra julskyltningen i Tivoli med någon som med glädje värmde min frösna hand då vi vandrade runt i kylan tillsammans, i bakrunden hördes nostalgiska jullåtar och surrande vimmel från alla människor som befann sig där. De tiotusentals lamporna lös finare än vad man kan beskriva, han höll om mig och det kunde det inte bli bättre för stunden om jag ska vara ärlig. Hemkomna och någolunda uppvärmda satt vi i fönsterkarmen på vårt rum med gott vin och den vackra kvällsutsikten utanför. Värmande kyssar, så himmelskt fina meningar, pirriga omfamningar, behövligt skrattande och hans perfekta leende. Jag ska visa er bilder som jag tog under tiden i ett annat inlägg, och jag skulle egentligen vilja skriva om detta så himla länge. Men jag väljer att inte skriva så mycket om just denna upplevelsen, med vetskapen om att ord utan tvekan inte kan beskriva glädjen som fanns i mig under denna helgen. Ofattbart och så fruktansvärt fint.

När är man frisk?

2013-11-28 @ 20:17:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
Jag tänkte ta mig tid att skriva ett inlägg i hopp om att förklara den här förvirrade uppfattningen om när man blir frisk från en ätstörd sjukdom. Jag lägger handen på hjärtat och berättar med glädje att allt går så mycket bättre än förr nu och alla framsteg som gjorts på vägen är någonting att vara stolt över när jag tänker efter. Numera kan jag lägga upp min mat själv, vilket jag inte ens fick lov att göra förr. Jag kan ta initiativ att äta ensam fastän mina föräldrar inte är närvarande, vilket också var en sak som förr var förbjudet för mig att göra med tanke på att osäkerheten om jag skulle äta eller inte var så ofantligt stor. Nu för tiden kan jag olikt förr berätta med ärlighet att mat är gott och behövligt, någonting som egentligen inte bör vara så svårt som man gjort det till. 
Jag funderade länge på om jag skulle lägga upp dessa bilder, men jag vill så gärna visa er hur hemskt det faktiskt ser ut. Det är inte fint och framförallt var det inte skönt fysiskt att se ut på detta viset, jag vill inte visa allt för starka bilder eftersom detta inte är tänkt att trigga andra. Om jag jämnför nutid med dåtid så ser det inte längre ut som om mitt ansikte är insjunket och grått, det ser inte längre ut som om mina nyckelben snart ska skava genom skinnet, man kan inte längre se min ryggrad så ofantligt tydligt som man kunde förr. Jag ser inte längre ut som ett levande skelett, hård och benig. Jag har inte stora panikattacker längre som jag tampades med under hela sommarlovet, varav några som ni kan läsa om i tidigare inlägg på denna bloggen. Jag lyckas alltid vinna över de hemska rösterna som härjar i huvudet, jag väljer att kämpa för livet gång på gång trots att livslusten ibland kan kännas utom räckhåll totalt.
 
Jag har gått från att strikt och bestämt mestadels ägnat dagar åt tårar, ledsamhet och panikattacker till att leva dagarna allt mer normalt och friskt med ett leende som allt oftare pryder mina läppar. Från att endast fått tillåtelse om att röra sig 10 minuter var dag på grund av stor undervikt till att i själva verket numera ha tillåtelse till hela 45 minuters gång var dag. Från de dåliga vanorna man haft som oftast innebar att försöka peta bort i maten, försöka skippa måltider och på alla sätt och vis fuska mitt allra med ätandet i hopp om att försöka lura omgivningen - till att nu äta upp en hel normalportion utan tillsägelse om att skrapa tallriken och kunna må hur bra som helst efteråt. 
Från att ha tillbringat var dag i veckan hos mellanvården under tre månaders tid till att nu ha blivit utskrifen för att gå på halvtid i skolan känns som ren eufori, men den bittra sanningen är att utskrivning inte är lika med friskhet. Den största anledningen till att jag blev utskriven var på grund av att ätandet sker utan några som helst problem nuförtiden, och för att min stora vilja att bli frisk är starkare än vad den någonsin förr varit, vilket känns så himla bra. Men trots det har jag en lång väg kvar att vandra innan jag kan klassas som helt och hållet frisk, en väg som är väl värd att ta sig igenom. Jag ser gladare, piggare och enligt mig själv inte lika läskig ut längre. Inte heller lika bräcklig och skör, och jag trivs med det. Och det viktigaste av allt - Jag är lyckligare.
 
Min kroppsuppfattning är imellanåt sämre än någonsin då jag faktiskt tvingats upp i vikt motvilligt under hela sommaren fram tills nu då jag fortfarande tvingas upp, när jag tänker på hur mycket jag ökat i vikt sedan inskrivning på mellanvården känner jag mig rent utav enorm, en enda stor och sladdrig degklump. Och det tar oundvikligt på psyket att tvingas upp i vikt, jag har försökt smälta viktuppgången med vetskapen om att det antingen får ske nu, eller helt enkelt sen. Och varför fördröja viktuppgången i onödan om man ändå så småning om ska nå normalvikt och ta tjuren i hornen, se rädslan i vitögat och möta det man ändå någon gång måste möta. Det finns inte en chans att man kommer undan, hur mycket man än försöker. Trots känslan av att vara stor som ett hus är jag fortfarande underviktig, vilket beskriver mer eller mindre hur mäktiga det ologiska tankarna är innan för mitt pannben.
 
Jag har fortfarande mål, delmål och diverse eftersträvningar kvar innan jag når tillfrisknande. Prio ett är framför allt att jag ska nå min normalvikt, för att därefter stanna där och efter det läggs fokus på att få rätt och helst få bort alla dessa hjärnspöken, lätta på min snedrivna kroppsuppfattning och dessutom dämpa depressionen och ångesten som jag alldeles för ofta går runt med. Jag ska kunna ha modet till att äta vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill utan något petigt och strikt matschema, utan att följa någon ätstörd röst. Jag ska kunna klara av att stanna hemma sängliggandes en hel dag utan att få förfärliga och ogenomlidliga tankar över att inte ha rört mig som jag "borde" under dagen och ändå ätit, jag ska kunna välja det godaste alternativet utan att lägga så mycket som en liten ynka tanke på om det är smalt eller inte. Jag ska kunna äta vad jag känner för, oavsätt om det är "onyttigt" eller "nyttigt". 
 
Men det jag längtar till allra mest över att bli av med är den sneva kroppsuppfattiningen och de fruktansvärda rösterna som ständigt finns där och gnager i bakhuvudet. Dessa stegen och några därtill kan vara det som tar allra längst tid inom friskhetsproccessen i mina ögon, egentligen är det inte någonting man själv kan jobba på - det mesta kommer helt enkelt i sin egen takt allt eftersom man mer och mer lär sig att accepterar sig själv som man är, inte för vad man borde vara. Ingen kan styra tankar som dyker upp, ingen kan förhindra tankar från att finnas där. Men sålänge de är där kan man åtminstånde välja att kämpa emot dem och hindra dem från att vinna, så som jag alltid gör. Jag anser att man är frisk när man accepterat sig själv, när man inte är rädd för någon mat, när man inte överanalyserar allt för mycket, när man mår bra i sig själv och inte har alla dessa negativa tankar och måsten om vikt, kropp och mat.
 
Livet borde inte göras mer avencerat än vad det behöver vara, jag har kommit en bra bit, nu är det bara att fortsätta frammåt.

Gårkvällens funderingar och svartvita självporträtt

2013-11-28 @ 09:01:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ofokuserad och en aning disträ var jag under gårkvällen då jag i två timmar suttit med läxan i sängen, förgäves försökt finna koncentrationen utan resultat och pratat lite med favoriten i telefon. Jag vart lagom sliten innanför pannbenet och i resten utav kroppen efter en fullspäckad dag på multifamily i Lund som vi begav oss till runt kvart i åtta under gårdagsmorgonen. Slutkörd och småseg åkte vi hem i mörkret vid fyra tiden för att sedan vara hemma runt tjugo över fem, varav en halvtimma av resan ägnades åt att småsova i baksätet för att ta igen lite missad sömn från den senaste veckan. 
I ett litet tag nu har jag levt i någon sorts lättare version av livet, lite små-ångest men lite små-glädje och lite små-deppighet imellanåt på samma gång, men mer än så har det aldrig blivit. Försöker än ständigt och jämnt med att tvinga hjärnan att låta bli alla dessa melankoliska tankar som oavbrutet finner sig att trivas i min hjärna, och jag har märkt att det blivit en allt för stor prövning för mig att klara av. Bortblinkningar utav tårar görs även när jag befinner mig ensam nuförtiden, eftersom jag förväntar mig själv vara starkare än så. Försöker mig på någon slags dum verklighetsflykt på egen hand när jag egentligen vet att det bara hjälper för stunden. Ibland kan det kännas som om lyckan befinner sig minst femtiosjutriljoner ljusår bort, och ibland känns det som inom räckhåll - alldeles runt hörnet. Som om jag sprungit upp för en mäktig trappa och precis är på sista trappsteget, känner adrenalinet pumpa utav att veta att jag snart klarat det, men för att sedan helt plötsligt lägga märke till att trappan fått ytterligare fem steg som jag ska förväntas ta mig över. Känna hur man kan vara så nära men ändå så långt bort.
På något sätt tycker jag inte ett dugg synd om mig själv, jag tycker att jag endast klagar på ett liv som i själva verket är hur fint som helst. Väger de dåliga tingen med det bra och finner vänskap, kärlek, omtänksamhet och familj på den bra sidan vilket egentligen känns det som att vara just allt som behövs för det där perfekt lyckliga livet de flesta strävar efter Men sen tittar jag på den delen som trots allt det bra väger tyngst på vågen där saker som sjukdommen, tankarna, begränsningarna, självhatet och stressen finns. Sen tänker jag vidare på hur egoistisk och fåfäng jag är, plötsligt bildas massvis med elaka tankar kring mig själv. Tänker på alla som ovilligt svälter, hemlöshet, ojämnställdhet och diverse andra världsproblem som indikerar på så mycket större lidande än vad lilla jag kan tänkas ha. Plötsligt ser jag mig själv som en liten obetydlig myra i jämnförelse, men å andra sidan: Vad spelar empatin för roll när den bara fastnar i ett blogginlägg? Jag är alldeles för långsökt ibland.
 
 

Tidigare inläggNyare inlägg
Tidigare inlägg Nyare inlägg