Saker att tänka på

2016-01-19 @ 16:23:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
igårmorse traskade jag i soluppgången medans mina kinder rodnade av kylan. En sådan kyla som biter i kinderna när man går utanför ytterdörren. När jag vandrade där på min vanliga promenad-runda vände jag mig om och såg det som jag fångade på mobilkameran. Hur glad blir man inte över att se dessa vyer? Där solens strålar möter vinterklädda hästhagar, där träden blir till svarta siluetter. Jag blev glad. Jag tänkte lista ner lite saker som jag behöver bättra på, en reminder-lista som jag måste måste måste kika in på för att påminna mig själv om att våga bättra mig på en del saker och ting, som till exempel:

»   var modigare. Så som jag låter hjärtat slå alldeles för hårt för saker som är onödiga, eller så som jag stressar upp mig själv pågrund av att jag inte vet hur jag ska hantera vissa saker. Jag måste lära mig att sluta mata min rädsla och vara modigare. Våga ta det lugnt, istället för att stressa. Våga tro på mig själv, istället för att oroa mig för att jag inte klarar av någonting. Våga vara modig.
 
»   börja nöja mig mer. Jag är sån, och har för det mesta varit en perfektionist. en väldigt kritisk perfektionist när det gäller mig själv och mitt utseende. Oavsett vad jag gör är det något fel, oavsätt hur noga jag gör min eyeliner så lyckas jag aldrig bli nöjd. Från stora till små saker, jag måste nöja mig någon gång. Jag måste inse att man inte kan gå hela livet och aldrig vara nöjd. Åtminstånde när det gäller ens eget utseende och handlingar.
 
»   ta en sak i taget. Man kan inte skriva en lång text samtidigt som man halvhjärtat pratar i telefon, man kan inte ta alla jobb man får pågrund av att man måste få ha en dag att vila. Det är viktigt att inse att man inte kan göra allt samtidigt, man kan kanske inte kan ägna tid åt att fika med vänner efter jobbet, just för att man är alldeles för trött. En sak i taget cassi, en sak i taget. 

Bara lite babbel

2015-12-21 @ 12:46:47 | Permalink | Tankar | Kommentarer (3) | Trackbacks ()

Ni vet när en inte riktigt reflekterar över livet, utan bara lever på i ett enda flöde utan paus eller eftertanke. När en norchalerar tråkigheter, per automatik nickar för att man inte orkar fråga vad personen mittemot menar, eller när man går upp på morgonen och tar på sig de första bästa plaggen bara för att orken inte existerar. Mitt liv har varit i den stilen periodvis på sistone, korta intensiva "jag-orkar-inte-bry-mig" peroder som något slags självförsvarssystem för att jag inte ska känna lika mycket. Som om min kropp säger ifrån att jag har tänkt för mycket och alldeles för intensivt för mitt eget bästa, och därför stänger av själva känsle-systemet och går på den här urtrista per automatik lågan i någon vecka eller två.
 
När en ligger under täcket på kvällen kommer det, känslo-bomben som man undvikit. Just då man inser att nu mår jag inte bra och att någonting någonstans är väldigt väldigt fel. Minutrarna efter att man insett det följer något utav följande alternativ:
» jag inser att jag tagit på mig jobb för fem dagar framöver som jag inte kommer kunna ta mig igenom utan att någon dag stressa upp mig till tårar
» kommer på mig själv hellre vilja somna i soffan framför tv:n för att slippa ligga i mörkt rum där alla tankar kan komma
» jag inte orkar svara i telefon för att jag inte har lust att prata med någon om någonting
» slutför inga projekt, inte ens de jag tycker om 
 
Det kan vara den där övergången från att ha gått i skolan till att plötsligt vara vuxen. Och den här åldersångesten över att alla flyttar hemifrån med sina fasta jobb köper inrednings saker, sparar inför framtiden och ändå verkar vara helt och hållet obrydda robotar som jobbar varje vaken tid utan att ens fälla en tår av stress, ett helt sprillans nytt liv som jag avundas. Pressen jag sätter på mig själv blir högre och starkare, prestationsångesten är en utav de farligaste sakerna jag har inom mig - det förstör mig och har alltid gjort det mer eller mindre konstant. Jag mår så himla lätt dåligt, den låga psykiska smärttrösklen jag har hindrar mig från att vara sån som jag egentligen vill vara, positiv och kreativ. 
 
En annan dålig egenskap jag har är oron inom mig som hela tiden bubblar, för exakt allting. Orolig för vad folk ska tycka, säga och tänka, orolig för misstag jag kan begå eller orolig för någon i min närhet. Exempel:
Jag fick möjligheten om att jobba efter sommaren i två veckor på ett helt nytt ställe som jag aldrig varit på förr.  Ett vikariat under tiden en ordinarie hade semester. (kul att få en sån möjlighet, skönt att jag har något att göra nu efter sommaren medan jag söker jobb, vad härligt med nya erfarenheter, vad kul att de ringde just mig) det är sådanna saker som jag hade kunnat intala mig själv, vilket jag gjorde ibland. Det fastnade bara inte, det var tomma tankar och ord som jag sa i hopp om att jag skulle börja tro på dem själv. Men från och med dagen då jag fick samtalet om jobberbjudandet la jag minst en tanke varje timme på att oroa mig över hur det skulle gå. "tänk om jag gör fel" "tänk om jag inte trivs" "tänk om de inte trivs med mig". Tänk om tänk om, om och om igen. Överanalysernade orosmoln som åskade fram tills den dagen jag började jobba, då det gick hur bra som helst. 
Slutsats: jag fick mig själv att må dåligt utav ingen anledning alls
 
Sådan är jag, och jag avskyr det. Men det är en del av hur mitt tankesätt är, och hur jag alltid har varit. De höga prestationer jag sätter på mig själv gör att jag tänker mig alla senarium, tänkbara som otänkbara om vad som kan gå snett och varför. För att jag sedan ska kunna känna lättnadskänslan utav att "detta var ju inte alls så farligt som   jag trodde att det skulle vara". Jag måste jobba på det, försöka se möjligheter och bredda mitt synsätt istället för att hålla mig till det negativa och se i tunnelsyn. 
 
 
G u d   v a d   s k ö n t. Att kunna rabbla ner några tankar bara sådär, det var så längesedan nu. Det kanske är en väldigt oklar text, utan någon speciell röd tråd eller slutsats. Men det var skönt att bara babbla om saker som pågår i huvudet på mig. 
 

raw-fika och hoppfulla tankar

2015-12-17 @ 20:15:27 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
I början av veckan besökte jag och min käraste vän ett fik/café som nyligen öppnat i hässleholm. "Lillaråa" var namnet och dit ska jag d e f i n i t i v t gå igen. På "Lillaråa" är allt glutenfritt (!!) och det mesta är även raw-food vilket är så himla bra för kroppen och även knoppen på alla sätt. För naturen, för djuren och för människan.
 
I mitten av sommaren var jag på en del läkarbesök och efter en del väntan kom provsvaren på att jag är glutenintolerant, att anpassa mig har varit en rätt bra blandning mellan enkelt och svårt. Fysiskt sätt med mat-hittande och kroppsmående är det förvånansvärt lätt, men psyket har satts på spel. Efter att ha behövt tänka så oerhört mycket på min kost och hälsa hade jag äntligen lärt mig att släppa mer på gränserna, att ta för mig mer och att våga våga våga. Men när jag fick reda på detta var det som ett bakslag, att jag som precis lärt mig att tänja gränserna ska begränsas igen.
 
Jag är säker på att det inte är något som är oerhört intressant att höra på, det jag vill komma fram till att allting på "Lillaråa" är glutenfritt och jag jublade av glädje att slippa klura ut vad jag kunde äta eller inte. 
 
I detta nu räknar jag ner dagar och timmar utav jobb innan det äntligen är dags att pusta ut, åtminstånde pusta ut en liten del. Jag räknar även dagarna tills 2016 kan påbörja, att lämna ett gammalt år är så befriande, och trots att jag inte riktigt tror på att nya år är en nystart så vill jag ändå hoppas på att det kan vara ett slags sätt att känna fler möjligheter, drömma fler drömmar och nå fler mål av alla dess slag, det känns iallafall hoppfullt att tänka så. 

student summering

2015-06-09 @ 16:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 Vad ska man tänka, vad ska man göra, vad ska man känna inför att avsluta ett kapitel i livet som man egentligen längtat efter sedan man fick första riktiga glostestet i mellanstadiet. 
 
Dagis;
Avdelningen jag gick på hette "Rosetten". Orangea lockar och runda kinder, vad jag minns var jag inget sorgset dagisbarn, inget sorgset barn överlag. Där upplevde jag min första avundsjuka, när en annan flicka visade upp sina nya regnstövlar med lila-blommigt mönster på för alla andra flickorna på avdelningen, och jag minns hur jag så gärna ville ha likadana.
 
Hemma ligger en gammal tavla i form av ett misslyckat konstverk som ska efterlikna mimmi-pigg som jag var så noggrann med. Jag minns hur jag gömde skalkarna på mackorna när dagisfröken inte såg för att jag avskydde dem, blev riven på kinden av en ett år äldra dagispojke och har kvar ett mindre synligt ärr.
 
Jag minns sanden i skorna från lekplatsen. Vi plockade röda vinbär i solen tills spannar blev fyllda och fingertopparna ljusröda och jag grimaserade av äckel när de gav oss nyponsoppa till mellanmål. 
 
Förskolan;
Åt äpple eller riskakor till fruktstunden på förmiddagen och bråkade jämnt om att få spela spel på den usla och även enda stationära datorn för hela klassen. Pinball, skelettet och andra över-pixlade favoritdatorspel vars namn jag glömt sedan länge tillbaka.
 
Ritade färgglada teckningar på vad jag gjort under helgen i min helgdagbok och skrev en otydlig och felstavad text om att jag badade på ugglebadet, lekte med leksaker eller hoppade studsmatta. Mitt orangea hår blev gradvis blondt och om somrarna prydde tusentals fräknar mina kinder.
 
Marinblå och neongrön var färgerna på min långklänning under en skolavslutning, jag gick nästan jämnt med håret i en snodd och tvingade mamma att klippa det till axlarna tillslut.
 
Träffade vänner som jag ännu inte släppt taget om, och som är mina allra finaste vänner idag. Stod i kö till den stora gungan som nästan alltid var ockuperad och älskade att gå i skolgårdslabyrinten.
 
Grundskolan;
På ett skolfoto har jag en svart-och grön randig tröja med cut-out's vid axlarna och som gick upp över halsen som en polotröja, jag tyckte det var världens häftigaste tröja medans majoriteten av omgivningen tyckte motsatsen. Pappa sov ofta på hotell på grund av sitt jobb och kom hem med säkert 15 marabou choklad som han köpt i hotell-lobbyn, och jag älskade det.
 
Jag var totalt nerkärad i choklad, och en pojke i min klass. Skickade en utriven lapp från mitt anteckningsblock med en text som löd "vill du bli ihop med mig" och utan minsta eftertanke kryssade han i nej-kolumnen direkt. Tvingade mig själv att testa ridning fastän jag inte tyckte om det
 
Älskade fotboll och fick jämt exem på smalbenen från fuktiga benskydd, tog mammas smink och exprementerade utan vidare bra resultat.
 
Högstadiet;
Började sexan och trodde som de flesta andra att jag ägde hela världen, nu var man vuxen och gick i samma korridorer som de som gick i nian, dock var man livrädd varje gång man befann sig i deras närhet.
 
På skolfotot har jag en svart slinga i luggen som jag tyckte var så cool, hade en stil som var utöver det vanliga vilket jag snabbt ändrade på och försökte passa in (som nästan alla försökte på den tiden). Skaffade lugg, puberteten var likamed den stereotypiska vresiga tonåringen man ser på film.
 
Jag trodde att jag var trotsigare än vad jag egentligen var då jag låtsades inte bry mig om mattetalen på lektionen, men vågade i själva verket aldrig skolka på riktigt. Blev pirrigt kär och skickade ett sms från min röda uppfällbara Sony Ericsson där det stod något i stil med "ska vi bli tsm?" och världen gick under när han på idrottslektionen samma vecka berättade att han inte var kär i mig tillbaka. 
 
Gick i svarta tights som jämt gick sönder för att man använde dem från måndag-söndag varje vecka. Det var mycket munktröja eller addidaskofta och mitt hår blev totalt sönderplattat. Fick mitt första riktiga förhållande, upptäckte löshåret och spenderade ca en timme varje morgon på att sätta i det innan skolan (utseendefixionen påbörjades redan då). Jag drack mig full på alkohol för första gången utomhus i åttan, endast på rödvin.
 
Nian var endast en lång väntan på att skolan skulle få sitt slut, gick på lektioner med noll motivation men lyckades bra ändå. Blev uttråkad av samma gamla ansikten varje dag, samma vidriga korridorer och samma idiotiska människor. På avslutningen grät jag inte som alla andra, jag var mest likgiltig och kände "tack tack tack för att detta är över".
 
Gymnasiet; 
Första dagen i gymnasiet: spräckte min mobil, hällde yoghurt över väskan och snubblade på sladden till hårfönen, allt det bara under morgonen. Ettan var skrämmande, tryggheten från att ha gått med samma skolkamrater i så många år innan var som bort blåst och att anpassa sig till helt nya ansikten var svårt.
 
Vänner som man trodde skulle finnas vid ens sida livet ut försvann tillslut, samtidigt som nya vänner kom in i ens liv. För att kort sammanfatta en sorgsen period: prestationsångest, vågade inte göra slut med min dåvarande pojkvän pågrund av att jag var rädd att bli ensam och rädd för att sakna. Mormor gick bort och jag utvecklade destruktiva beteenden under en kort kort tid. Var deprimerad och blev diagnotiserad med anorexi under första sommarlovet i gymnasiet som förövrigt har varit den hittils värsta tiden i mitt liv, då jag även gjorde slut med min pojvän efter 3 och ett halv år.
 
Tvåan i gymnasiet var som en käftsmäll och redan första dagen i skolan fick jag en panikattack i korridoren. Blev hemskickad och sov hela eftermiddagen och några veckor senare blev jag inskriven på mellanvården. (Om ni vill läsa mer om den tiden så kika under kategorin "ätstörningsrelaterat").
 
Kom sakta tillbaka till livet igen, efter ett tag började mötena på mellanvården minska och jag fördes sakta över till öppenvården. Jag tog igen skoluppgifter och fick berättat för mig att jag kanske måste gå om ett år i skolan. Jag träffade michael (som ni kan läsa om under kategorin "om kärleken").
 
Jag lärde känna otroligt många människor, fick ta emot så mycket pepp och kärlek att jag nästan sprack av lycka. Mycket tid gick åt oro och sorg, men också mycket åt lyckan till livet jag sakta men säkert tog tillbaka. I slutet av tvåan hade jag tagit igen en hel termin, och jag var stoltare över mig själv än någonsin förr. 
 
Trean, jag fick mitt första jobb och under trean har jag även utvecklat ett större intresse för kosmetik. Jag är gladare, mer självkontrollerad och kan känna äkta lycka. Skolvis så minns jag knappt trean. Trean flög förbi och veckorna har gått snabbare än jag någonsin upplevt förr.
 
Jag som alltid trott att sista året är det långsammaste, jag hade så fel. Jag är nog inte ensam om att vara förvirrad utöver hur allting försvunnit. Trean är de år i gymnasiet som jag minns minst, konstigt nog. Jag tror att det är på grund av att man befunnit sig i en bubbla, gått på rutin bara för att man är van. Men nu är det dags att avvänja sig, för det är nu det sista kapitlet i boken färdigläst.
 
Borden här hemma är dukade, första dagen på studentveckan har passerat och jag bara längtar till fredag, då är det min tur att ta studenten.
 
 

Känslig som porslin, men det är okej

2015-04-28 @ 12:05:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Jag hörde regnet som smattrade mot ett plastigt altantak igåreftermiddag och medans han satt mitt emot. Någonting känns i min hals och jag känner i mig själv hur någonting påbörjas, en process i kroppen startar, jag vet hur detta går till. Mitt hjärta bultar och utsöndrar större mängder blod till kroppen, det ser jag på mina händer där ådrorna sakta bildar små blåa utstickande linjer över handryggen. Luftrören täpper igen men jag andas lugnt än, jag vet att det är viktigt, att andas lugnt. Hundramiljoner tankar i virrvarr ovan, jag tänker på regnet och hur gärna jag vill att det ska sluta låta. Jag tänker på framtiden, jag tänker på drömmarna. Men tankarna hinner inte långt förän de avbryts av regnets smattrande, få-det-att-sluta.
 
Allt det händer i mig, utvändigt sitter jag tyst och säger "jag tror jag har ångest".
"varför då?"
"för att det regnar"
 
Ofarligt regn som gör ifrån sig ljud när det nuddar fönstrets kalla ytter-ruta när jag ligger i sängen brevid. Ofarligt regn som gör att en annars tyst altan låter som ett krig av ljud. Det får obehagliga känslor i mig att krypa till liv, livet kan gå från superbra till fullständigt kaotiskt utan att det ens hänt någonting speciellt. Det värsta är att jag inte vet varför det är såhär. Regn är en så onödig sak att få ångest över, likt när jag fick ångest över höga ljud, över att vara still för länge, eller över att jag har glömt någonting någonstans.
 
Med handen på hjärtat, jag visste knappt vad ångest var innan jag upptäckte det första gången för ca 2 och ett halvt år sedan. På något märkligtvis blev hela min personlighet förändrad, en stark och glad obrydd ung tonåring förvreds till en orolig, tankespridd och ångestladdad sådan. Jag minns hur jag avskydde mig själv och min ångest när den bubblade upp, löjligt tyckte jag. Jag var mer till freds med ångesten när den var befogad, som när jag fick panik-attaker, när jag mådde sämre eller när någonting hänt.
 
Vart vill jag komma? Ingenstans, jag vet att jag inte kan reda ut detta problemet idag eller imorgon. Jag vet helt enkelt inte varför min "löjliga" ångest dyker upp när det egentligen inte behövs. Men jag skäms inte längre, jag tycker inte illa om min ångest så som jag förr gjorde så intensivt. Jag ville då att ångesten bara skulle bort, bort, bort. Och självklart känner jag mig inte hundra procent till freds med ångesten än, men jag hatar den inte. Det är ju min kropps sätt att visa mig att någonting inte är helt rätt, jag finns, jag lever, jag känner, jag har ångest. Det är en del av livet, och det är okej.

alla har vi en ångest

2015-03-03 @ 18:51:26 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Ångestrelaterad stress som ständigt kretsar kring mina tankebanor har jag sedan lång tid tillbaka tampats med. En känsla så svår att förklara, nästintill omöjlig för mig att ens förstå. Tomhet, melankoli men också stress och uppbokningar. Ett slags mitt i mellan som jag inte kommer ifrån och allt som tiden går äter det upp mig inifrån, det slukar min positivitet och lämnar kvar en kropp så tung att det knappt ens orkar stå själv: fast den ändå gör det, vad har den för val?
Skriver sällan längre, ritar aldrig, fotograferar minimalt och halvhjärtat. Tårkanalerna överbelastas av minsta felsägning, sorgen sväljer mig hel av ingen anledning. Jag kvider mig över att säga att jag lever mer i dåtiden än i nutiden, längtar tillbaka till alla sommarkvällar och resor. Upptäcker att jag tar fram fler och fler anektdoter, för att jag på något sätt finner det lättare än att leva i nuet, upptäcker att jag mer och mer stänger mig inne i mig själv samtidigt som att jag lämnar ut mig själv helt. Jag vill, men det går i-n-t-e att förklara hur mina känslor vrider, snurras och trasslar in sig i varandra. 
 
Alla har vi en ångest, en svag punkt, en sådan man helst undviker att ens snudda vid i hopp om att kunna hålla den där kvävande ångesten borta. Iallafall för ett tag. När man egentligen vill kunna ta tag i de där rädslorna en gång för alla för att i själva verket komma över dem på riktigt för att sedan kunna bläddra vidare i boken och komma till ett kapitel som kanske slutar lite lyckligare än det förrgående. Det allra mest bisarra är att jag kan känna denna ångest tyngd i flera dagar, ibland i några sekunder, ibland en gång om dagen, ibland hundrafemtio gånger om veckan. Det är en helt otyglig och oförståelig ångest som inte går att reglera, eller förutspå. 
 
Jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag suttit i sängen om kvällarna med datorn tryggt i knäet, haft ett tomt dokument framför ögonen och tänkt att "nu ska jag sätta ord på vad jag känner, för jag måste ta reda på varför och hur jag kan må så dåligt som jag mår". Men i samma stund som händerna läggs mot datorns varma viloplatta försvinner all förmåga till att låta fingrarna glida över tangenterna, jag får en känsla utav att "men det är inte så farligt ändå" och backar undan. Jag tar aldrig i tu med det verkliga problemet. Jag vet inte om det är på grund av min rädsla att aldrig hitta själva svaret på det jag vill ta reda på, eller om det är på grund av min usla prioritering där jag nästan aldrig sätter mig själv i första hand.
 
Det innehåller tre stycken i detta inlägget, det var så länge jag höll ut med att ventilera och försöka komma på ljusare banor. Men kom jag fram till någonting egentligen förutom det faktum att texten summerar: Hej, jag heter Cassandra. Jag är ganska instabil och lider av ångest som jag inte kan kontrollera.
 

om allt som surrar runt omkring mig

2015-02-16 @ 09:10:40 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Igår satt jag där på sängen med datorn framför, kikandes på min mail i ständigt sökande efter något svar på mina alla jobbansökningar. Kikandes på kläder, klippte och klistrade på sidan polyvore medans jag lite titt som tätt lät tankarna vandra fritt. Drack en god koll gamla södern te och bejakade eftermiddagen efter en lång promenad. Ännu ett lov fullt med vila, studier, körkortsteori och diverse. 
 
För övrigt känns livet både bra och dåligt, fint och fult, hipp som happ. Jag har inte något konkret svar på frågan "hur mår du" längre, mitt mående är som en teckning målat av en treåring. Slarvigt och ogenomtänkt. Jag försöker att hela tiden finna mig i hur jag mår, men aldrig kommer jag fram till något svar. Jag känner mig mer eller mindre som i en enda stor bubbla av humörsvängningar från dåligt, till okej, till bra för att sedan gå tillbaka till dåligt ännu en gång. Verkligheten känns i mellan åt surrealistisk, jag kan inte förklara känslan mer än att det känns som om jag lever med ena foten över kanten med armen hårt hållandes i en trädgren för att inte trilla. Det är svårt när livet känns orätt, men jag tar mig igenom detta orosmoln som jag så många gånger förr gjort.

Till min kropp

2015-02-03 @ 15:08:45 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Vi har upplevt en del tillsammans. Dansat vilt och sovit tungt, vandrat långa tankepromenader, både maniska och fridfulla. Du har fått ta emot hat och blåmärken, men också komplimanger, kyssar och ömhet. 
Du, min kära kropp, har fått ta emot alldeles för mycket som du egentligen inte är värd att ta emot, för du förtjänar mer än all den press och oro jag ständigt präglat dig med.
 
Du har fått sättas på prov tiotusentals gånger, alldeles för långa perioder utan någon kärlek över huvud taget. Jag har tryckt ner dig med mitt psyke, låtit dig svälta, låtit dig överdosera träning, låtit dig vara sömnlös under mörka tankefyllda nätter då du egentligen hade kunnat vila ut. 
 
Jag har aldrig riktigt kommit överens med dig, jag har tyckt att du är för stor här, för bred där och för otillräcklig överallt. Du har varit klumpig och totalt utpumpad på kraft och energi, jag har hatat så starkt dig för det.Hur många gånger har jag inte legat vaken och tänkt att du är värdelös och hemsk.
 
Men jag har aldrig riktigt tackat dig för det som gjort att du är du. Jag har aldrig älskat dig på riktigt, trots att jag försökt. Försökt att sätta samhällets krav åt sidan och låtit dig leva utan den press som tyngt.
 
Jag tackar dig för alla stunder då du fått mina tankar att vila om natten med hjälp av sömn och för att du kan vandra i vilt snöfall, piskande regn, stekande sol och molnigt rusk och ändå på något sätt alltid kommit fram till ett mål. Jag tackar dig för att du överlevt otaligt många vinterförkyldningar, anorexi, magvärk av alla slag, vrickade fötter och urinvägsinfektioner som barn. 
 
Jag tackar dig för att du sa ifrån när du blev skör, för att du talade om för mig att någonting är fel. För att det var du visade för alla andra att jag var påväg mot botten, för det var du som fick folk att se hur jag mådde på insidan genom att visa det på utsidan. Det var trotsallt du som räddade mig från att försvinna från livet, från glädjen, från alla upptåg jag varit med om sedan dess. 
 
Mina händer passar trotsallt perfekt inflätade i andras, och mitt hjärta slår i takt konstant varje dag. Mitt hår blir ljusare om sommaren och huden gyllenbrun. 
 
Så förlåt, för att jag fallit för samhällets stress och satt upp en bild av hur jag vill att du ska vara, när du igentligen under alla dessa 18 år varit perfekt precis som du är. Jag älskar dig för att du trots mitt enorma hat alltid varit där och försökt, tagit emot och tagit dig upp. 

Dagen var inte min

2015-01-26 @ 18:40:23 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag vandrade runt i rutig tröja och basic men ganska fashionabla byxor. Bestämde mig ganska snabbt för att dagen inte var min dag och för att huvudet var alldeles för tung för att kunna prestera, ibland får man bita ihop, men ibland får man också ta första bästa tåget hem och lägga sig i sängen med en serie på datorn i knäet. Medicin kommer inte alltid i pillerform.

Om en tisdag

2014-11-06 @ 20:36:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
En tisdag som var mer eller mindre en studeringsdag för min del. Pillade med skeden i världens godaste passionsfrukt och fyllde på kistan med apelsinklyftor därpå. Passade på att vila huvudet från allt som hade med sociala medier att göra och slog mig ner i några timmar på köksbordet. När jag senast hade tid, vilja och ork att endast sitta vid köksbordet var under en minder positiv tid för ett år sedan, då jag var tvungen att vara oaktiv för mitt eget bästa, för min hälsa och mitt välmående. Då satt jag vid köksbordet, redigerade bilder, skrev flera A4 med texter om saker som känns.
 
Sedan dess har jag haft en motvilja med att bara sitta vid köksbordet själv, jag har fått onaturligt melankoliska nostalgikickar och jag har mest av allt bara velat undvika situationen, fara upp på rummet och sätta mig i min så alltid trygga säng. Men denna gången lät jag mig själv bara vara, sätta mig ner och för att få huvudet på annat tog jag fram skolböckerna och grävde ner mig i dessa för att slippa fara med tankarna över allt annat. Jag har så lätt för att koppla negativa situationer, platser, händelser med en nostalgi, en dålig sådan. Jag kan få ångestklumpar i halsen av platser och situationer som förr varit jobbiga. Ibland kan det vara fint att inse att man tids nog kommer över dessa ångestladdade punkter. 

Tanketortyr

2014-11-04 @ 18:24:31 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
Ibland är dagens tjugofyra timmar alldeles för lite för att mitt hjärta ska hinna med. För att själen hinner jogga ikapp, för kort tid för att tankar ska kunna redas ut helt, för kort tid för att hinna knyta upp alla känsloknutar som livet ständigt bidrar till. Dagarna flyr förbi och jag förundras (avundar) de människor som kan somna om natten utan att behöva känna ångestklumpen svullna i halsgropen. Jag avundar dessa människor, för jag behöver en del av den gåvan i mitt liv.
 
Att be mig att sluta tänka så mycket som jag oturligt nog gör, det är i liknelse med att be någon att sluta andas med den häftigt anfådda andningen efter ett intensivt intervall-pass. Något i liknelse med att be någon sluta andas över huvud taget.
 
Vissa berättar att det är bra att vara en tänkare, att det är en slags bra egenskap: att kunna tänka steget längre, se möjligheter och spela upp scener innanför pannbenet. Jag skulle hellre vilja se det som en förbannelse, för att lägga sig om kvällarna och spela upp scen efter scen av livshändelser i huvudet tär på en. Det är som att utföra en slags psykisk tortyr på en själv utan att veta hur man ska göra för att få det att sluta. 
 
Det kan driva mig till vansinne.
 
 

Luddig inledning men definitivt slut

2014-09-23 @ 21:59:09 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Morgonsolen som sakta stiger upp efter en bäckmörk första halvtimma sen ögonen slöts upp av ett tjutande skolalarm på mobilen. Havregrynsgröt, i form av råg blandat med fibergryn och en skvätt av havremjölk ovanpå innan det pudras underbart doftande kanel och kardemumma kryddor. En macka och ett glas vatten, och om jag hinner en kopp te från märket Garant. Öppnar dörren, sticker ut armen och känner på höstkylan. Bevittnar frosten som glittrar och när kylan möter mina andetag bildas rökmoln som tonas bort.  
 
Börjar lägga tankarna på vinterjacka, sparpengar till halsdukar, vantar, mössor och stickade tröjor. Varvar med tankarna om studierna som redan kickats igång, och proven som sakta trillar in på schemat samt läxorna som succesivt antecknas i min kalender eller i notis-lappar på mobilen. 
 
Jag vill skriva mer här, jag vill berätta mycket mer än vad jag gör och jag vill fotografera, redigera, visa, vara stolt. Jag vill väldigt mycket men många ting faller i min väg. Övningskörning och körkortsstudering, sista gymnasieårets stressande och fritiden som blir allt mindre och mindre. 
 
Men jag lovar att från och med nu ska jag börja dokumentera mer, skriva mer, visa mer. Och när jag fått tid till att köpa ett nytt objektiv till min kamera ska jag definitivt fotografera mer, åh som jag längtar efter det. Jag ska ta tag i skrivandet och uppdatering mer, för jag vet att jag älskar det. Att ventilera, skriva och dokumentera. 
 
Vi hörs (förhoppningsvis oftare numera) ♥

Träffar gärna vem som helst utom mig själv

2014-09-07 @ 09:15:34 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()

Igår såg jag mer eller mindre ut såhär med håret i svans, läppstift i lila nyans och eyeliner som inte är att leka med. Efter en dag som alla andra händelselösa lördagar innan jag begav mig iväg förl att möta upp två kära vänner för kvällsmat på ett ställe i Hässleholm. Där satt vi i två timmar tills kylan kröp oss i skinnet då vi begav oss därifrån mot tåget hem.
 
Söndagsångesten befinner sig i mig nu och bultar, trots det är klockan bara nio på morgonen. Mina ögon har varit klarvakna under natten och hållt ångesten sällskap, legat i ett kolsvart rum och låtit tankarna flyga överallt motvilligt. Men tillslut blev det morgon och att somna då var total lönlöshet. Kravlade mig upp ur sängen med kurrande mage, klumpade till nedanvåningen och tappade upp ett klas halvkallt vatten, hann svimma av i köket innan jag ens hunnit gå ett steg till, vaknade upp sittandes på golvet med handen tryckt mot pannan. Groggig och yr tvingade jag mig själv in i duschen för att tvätta av kallsvetten som rann längs tinningar, hårfästa och rygg. Tinnituss ljudet som susade i ögonen fick mig att vilja skrika rakt ut, men jag förblev förlamad. 
 
Klockan är nio en söndag och hittills har dagen varit en av de sämsta på länge, men denna dag ska väl kunna uthärdas på något vis.

Om "fit is the new skinny"

2014-09-04 @ 19:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Hälsa, ett begrepp som tillför många följeord:
Balans • Fysisk hälsa • Psykisk hälsa • Matvanor • Sömn • Välmående
Säkerligen ett dussin (eller fler) därtill som alla ingår i denna omtalade kategori. Vi alla är ense om att det är dåligt att vara för överviktig, och dåligt att vara för underviktig. Vi alla är ense om att det är ohälsosamt för kroppen att ha diabetes, hjärt och kärlsjukdommar, ledbesvär eller andra bieffekter som övervikt lämnar efter sig. Likaså är vi alla ense om att anorexi, benskörhet och tvångstankar är minst lika ohälsosamt som överviktens alla bieffekter. 
 
Detta berättar jag till en början mest för att klarogöra det faktum att varken eller är att rekomendera, jag är inte här för att berätta att för att du ska nå optimal hälsa och välmående måste inte du vara som normen antyder är: smal. Du kan vara kilo under normalvikt, kilo över normalvikt, du kan ha smala ben och taniga armar, du kan ha kärlekshandtag om midjan eller lår som snuddar ihop när du går. Vardera betyder inte att du är ohälsosam. För hälsa är individuellt i många utsträckningar, oändligt många utsträckningar för den delen. 
 
Det tog ett tag innan samhället fick upp den spridande och mäktiga debatten kring det medierna förespråkar i tv, tidningar, reklam och diverse. Smala långa ben, långt friskt hår, helst kvinnliga kurvor på ställena där de "ska" vara. För män, kostym och framgång, solbränna och muskler. Nu för tiden kämpar många med att förändra den hemska mediebilden av hur vi "borde" se ut eftersom det har orsakat att folk utvecklar olika psykiska sjukdommar som (för min del) anorexi, depression och prestationsångest. Jag är nog inte ensam om att någon gång känt mig nedvärderad eller otillräcklig som människa, när jag som snart 18 åring sett smala, snygga, nakna, felfria modeller på omslag vid tidningsställen var gång jag befunnit mig i en mataffäre sedan jag var ett barn. Har inte modellerna det utseendet så handlar det hela om en mattidning, en hemkatalog tidning och andra icke-skönhetsförespråkande ungdoms/vuxen tidningar, eftersom skönhet är någonting där alla ansikten eller kroppsformer är relevanta (blotta tanken är vidrig). Jag har sedan jag var liten sett tidningar där det med stora synliga bokstäver på framsidan stått "Såhär går du ner 5 kilo på en vecka!". Och som säkerligen så många andra varit i bekantskap med en mamma/pappa eller annan nära vuxen har bantat eller på någotsätt försökt förändra sig eftersom de enligt samhället inte anses vara definitionen på "skönhet".
 
En gång för alla har människor börjat upptäcka att normen gått för långt. Företag som anser att en egentligen normalviktig är plussize i klädstorlek blir stämda av människor som faktiskt börjat förstå att det gått för långt. Debatter har börjat kring hur utseendet inte borde styra våra liv och kring hur vi ska motverka denna tragedi som drabbat oss, utan att vi ens från början märkte det. Äntligen har människor satt ner foten, insett att manipulationen exiserar och insett att för att motverka alla dessa tråkigheter. Det är en långsam process, det är en hjärtskärande process och det är en process som inte går framåt om inte vi medmänniskor sätter foten i marken och säger stopp. 
 
Jag blev manipulerad att jag skulle bli lycklig, mindre deprimerad och sårbar om jag var mindre, smal och vacker, så som samhället hela tiden säger att man ska vara för att lyckas. Det priset tog jag, och tillsammans med att jag förlorade kilo efter kilo förlorade jag också livslusten, glädjen, och nära inpå mina vänner. Jag fick hjälp, efter många om och men. (historien bakom detta finns på bloggen). 
På min behandling i kristianstad insåg jag efter ett tag att för var kilo jag gick upp, desto mer glädje fick jag, desto mer tillit, mer livslust och frihet. Vilket jag är så tacksam för, då jag lärde mig att lyckan jag strävade efter var en illusion av vad samhället hela tiden fått mig att tro var lycka.
 
Någonstans på vägen såg jag en förändring i media. Jag såg "fit is the new skinny" trenden sätta sina vidriga klor på samhället och likväl som de blev manipulerade förr, blir de det nu också. Och på samma sätt: ovetandes om att de är en manipulation. 
 
Klarogörelse:
• Att vara "smal" är för det första inte en dålig sak, att vara "för smal, ohälsosamt smal" är en ohälsosam sak.
• Fit is the new skinny får det att låta som att "Innan dög du när du var smal, nu duger du bara om du är fit och vältränad"
• Att vara fit, har även sina nackdelar. Så som att kroppen kan må dåligt av för mycket träning och slits, så som det har nackdelar att banta då man inte får i alla vitaminer eller näringsämnen som kroppen behöver. 
• Att vara normalviktig, eller lite större är FORTFARANDE inget alternativ tydligen. (vilket är sinnessjukt)
• Att spendera så många timmar av sina dagar med denna livsstilen kan förr eller senare orsaka prestationsångest, dåligt samvete om man missat att träna eller få en till att inte veta när tillräckligt är tillräckligt.
 
Jag är trött på alla normer som antyder att det är bättre att se ut på ett sätt än ett annat sätt, jag är trött på människor som visar upp sitt nyinköpta proteinpulver och anser att det är bättre att förtära konstgjorda pulver, tabletter eller shakes bara för att bygga muskler. Jag kan inte tala för de som gör det, men jag kan tänka mig att de flesta inte gör det för att bli starka, de flesta gör det pågrund av pressen att vara fit, eller pågrund av att de vill se ut på ett visst sätt som kommer få dem att känna sig värda i samhället. Men nu får det vara nog, är det inte bantning eller dieter så är det träningspass och proteinpulver. När ska vi någonsin förstå att lycka inte är en destination, det är en resa. Och vill du att din resa endast ska innehålla träning, fixering vid mat, pengar som läggs på aminosyror och andra dyra produkter så låt gå. Men jag kan inte tro för en sekund att det är den resan alla egentligen vill ta. 
 
Detta blev ett utlopp av känslor som bubblat i mig under en tid, jag hade kunnat välja att ha det inom mig. Men om jag kan påverka någon individ där ute med mina ord så räcker det gott och väl, för om ingen hade satt ned foten, hur hade samhället sett ut då? Sluta upp med normer över huvudtaget, lägg fokus på livet istället.
 
 

Årskurs tre, en nystart och en innerlig storstädning

2014-08-20 @ 19:41:11 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Årskurs tre, avgångsklass tvåtusenfemton, en trea - idag blev jag en trea, och det kommer jag förbli under etthundrasjuttioåtta skoldagar framöver. Efter det är jag; ingenting, fri, arbetslös, anställd, arbetssökande, slappande, vidare studerande eller någonting däremellan. Det är helt och hållet upp till mig själv. Med framtiden i min handflata, allt jag vill bli kan jag bli om jag vill bli det tillräckligt mycket, men vad vill jag bli och varför och hur och när? Det finns oändligt med möjligheter, minimalt med jobb, och ca 10 % chans att verkligen lyckas på riktigt. Ungefär så känns det när lärare förespråkar om att ge sista krutet för att ta studenten med ett stort brett leende. Kanske är jag självkritisk, kanske tillåter jag inte mig själv att tro på det jag har att ge. Eller så är det kanske bara ren och skär intuition. 
Men någonting jag vet är att det är slut med studier att ta igen, slut med prov som jag behöver tampas med i efterhand och slut på alla dessa samtal angående missad skoltid, angående mående och ork till att stanna kvar i skolan. Allt det är förbi och jag är ett snepp mer självständig, mer ansvarsfull och min självinsikt är ca dubbelt så mycket bättre som förr. Jag börjar om från start, ett vitt pappersark där jag ska skriva min historia, inte ett halvskrivet pappersark som jag tvunget måste gå tillbaka och rätta gramatikfel på, finjustera eller liknande. Och känslan i kroppen med det i åtanke? lättnad, ingenting mer. 
Att planera in en framtid från första start känns som en storstädning inombords, så det är vad jag kommer spendera de kommande dagarna med. Att planera, få ihop allting så att jag ska slippa "sista-minuten-stressa". Jag sittar i sängen, med mitt te och ett par chokladtäckta (helt dödligt beroendeframkallande) nötter och känner att skollivet gärna får kickstarta. (mest för att det ska vara över så snabbt som möjligt)
 
 
 

Lite pepptankar och grötfrukost

2014-07-23 @ 09:19:54 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det var ett bra tag sedan jag unnade mig en riktigt god gröt-frukost. Och med ett sinne som är tröttare än vad det brukar vara. Efter en gårdag som hette duga och efter ett x antal ambivalenta "ska jag, eller inte?" tankar och efter en olidligt fördärvande för-varmt-med-täcke-för-kallt-utan-täcke sömn så kan jag inte annat än att uppskatta att det är en ny dag, en morgon och ännu en värmande solig julidag.
Ibland, vissa dagar känns allting mer än vad det brukar. Alla texter tilltalar mer, alla väggar som byggts upp framför känslovågen jag har trillar isär och jag blir liten och mottaglig för inprincip allt. Livet, jag älskar det. Men vissa dagar får den meningen en total tvärt-om känsla och allting är tomt. Som idag.  Idag är en sådan dag. Och det är då man måste ta hand om sig själv, damma rent på gamla gnagande tankar och se till att storstäda det som finns innanför pannbenet. 
Ta en promenad med en podcast i lurarna, eller någon peppande låt, ta fram en bok du älskar och skriva ner citat, göra hundöron vid sidorna du gillar allra mest och titta i dem när du inte är på topp. Planera in bestyr, picknickar, grillkvällar, pratstunder, strandhäng, sena nätter med fina personer eller varför inte planera in en heldag för bara dig? En "ta-hand-om-dig-dag" kommer aldrig lämpligare när läppen hänger. Det finns så mycket en själv kan göra istället för att låta ensamheten äta upp en.
 

Hyperventilationsbehov

2014-07-02 @ 23:18:09 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
De senaste tiden har jag varit i obalans, haft i bakhuvudet att någonting är på tok. Någonting är fel, någonting måste ändras men jag får aldrig något svar på de återkommande frågeställningar som cirkulerar i mig. Jag har äntligen kunnat få en susning, efter många om och men. Efter ett x antal timmar som ägnats åt att ransaka felet innanför pannbenet, vilket jag egentligen inte borde gjort eftersom det triggar igång hjärnan att jobba ytterliggare en del, en hel del. Jag befinner mig i ett slags mellanstånd: varken förkrossad eller lycklig, inte fast men inte heller fri, inte, mellan gråtandes och skrattandes. En sorts tomhet däremellan alla sinnesställningar som jag har svårt att hantera, bloggen har blivit åt sidan trots att jag många gånger klickat mig in för att skriva några rader, visa en och en annan bild från vad som hänt sedan senast vi sågs. Men när jag väl skriver kommer bara babbel, ord och text från en förvirrad hjärna som inte riktigt vet vad den skriver. Bilderna blir färre, orken likaså. Att ha tanketrassel tar mycket av ens tid, att försiktigt försöka dra loss alla knutar med tålamod utan att bli alldeles för enormt frustrerad. 
Jag har inte glömt er, eller bloggen. Jag väljer mina stunder, att skriva, visa bilder, att finnas till virituelt. Jag känner ingen mening med att fylla inlägg efter inlägg med förvirring, det förvirrar mig bara ytterliggare. 
Jag antar att dagar fyllda med sorg gör att andra dagar blir mer uppskattade, som dagar då man vaknar utan en ångest tickandes i kroppen. Dagar man vaknar av vackra ord, kyssar och omfamningar, eller dagar då man vaknar och skrattar åt gårdagens bravader. Man behöver vara förvirrad, men inte i all evighet. Man behöver få ransaka, detoxa sig själv på ledsamheter, ta fram dem och gråta floder. Trots att jag inte fått ron till att gråta än (hur mycket det än bubblar i mig). 
Till helgen blir det annat tänk, kameran kommer flitigt finnas runt min hals i ett snöre då jag inte kommer befinna mig hemma utan någon annan stans i landet, och med ingen mindre än med min familj och min käraste vän som blev arton år gammal den första Juli. Hon är värd allt hon kan få och förhoppningsvis kommer vistelsen borta vara omtyckt av henne. Jag känner att det var på tiden, att stiga ur min trygghetszoon och åka bort över en eller två dagar, bara vara någon annanstans och känna på lite bättre känslor. Skratta lite och njuta av att livet är himla fint ändå. Jag ville bara kika in här och berätta att jag inte pausar, jag väljer bara mina tillfällen att vistas här. Och snart hoppas jag att jag är på banan igen, ha det fint.

Behöver bara brista

2014-06-30 @ 18:43:22 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Ensam, det var jag och då skulle det vara perfekt. Tid till mig, och bara mig, tid för att låta allt brista. Låta tårar flöda och ventilera systemet som sedan ett tag nu varit som igenpluggat. Jag går runt som ett åskmoln, bara väntandes på att kunna braka ner i ösregn över allt i min väg. Jag satte mig i sängen och tänkte "nu, nu är det dags". Men ingenting, tomhet. Att ligga och titta rakt upp i taket veta att någonting är fel, att någonting inte står rätt till. Hela tiden känna känslan av att vilja ligg-gråta-hysteriskt tills ögonen svullnar upp och inte bry sig om någonting annat för att känslan av att släppa taget om alla känslor som annars hålls tillbaka är för övervinnande och befriande. Men istället blev jag kvarliggandes med en ångest som hela tiden växer i mig, ligger kvar och blir nästan klaustrofobisk i min egen kropp. Och det svåraste är att jag har inte överhuvud taget någon aning om varför, det enda jag vet är att jag inte vill må som jag gör nu. Det kryper i mig och jag vill bara åla mig ur mitt egna skinn med jämna mellanrum bara för att kunna få en paus från allt kaoserande som pågår inom mig, en tickande bomb, en aktiv vulkan. Behöver luft, behöver känna någon form av frihetskänsla om det så bara är för några minuter, behöver någonting att glädjas lite extra åt. Någonting som får kroppen och sinnet distraherat. Men mest av allt behöver jag bara brista.

luddiga tankar

2014-05-24 @ 00:40:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det känns som om den mer levande delen av verkligheten ligger sjuttiotremiljarder ljusår bort från mig när ansiktet är nedpregat i en bok bestående av ingenting mer än meninglös fakta om hur en ledare är uppbyggd från grunden och uppåt. Flackar med ögonen över texten skriven i times new roman, läser utan att ta in och skäms över den onödigt välputsade fasad som står skriven där i. Handen mot pannan och ansiktet några decimetrar från datorskärmen,  jag vet inte varför jag skriver det här. Jag vet inte vart jag vill komma, jag känner bara på mig att detta kommer bli en kladdig röra av funderingar, mest för min egna skull för att jag inte ska bli för fullkomligt instängd i mitt egna huvud. 
 
Klockan är lite för mycket, det var längesedan jag satt uppe själv i nattsvart mörker. Allt känns dubbelt så mycket vid denna tiden på dygnet, alla känslor utvidgade och alla sinnen förstoras till maxgränsen. Det kan vara för att jag annars om dagarna inte hinner gräva ner mig själv så djupt i alla aspekter. Jag kan inte skilja på om jag slutade analysera pågrund av att jag inte hade tid till det, eller om det var för att jag ville ha tid till annat. 
 
Sitter med ett dunkande 250 grams hjärta med en hjärna som känns mer apatisk än någonsin förr. Apati, känslolöshet, orklöshet. Jag funderar över hur livet ser ut nu och kommer bara fram till en slutsats: Jag springer hela tiden ikapp för att sedan halka efter. Med hela den gnagande jag-måste-få-bra-betyg hetsen blandat med hur-ska-det-bli-av-min-framtid hetsen med en liten gnutta av är-jag-tillräcklig-nog hetsen får mina tankegångar att fyllas med moln av oklara funderingar. Jag hetsar, oroar, men egentligen vet jag precis vad jag vill. Jag vill så mycket annat än allt det där jag måste, för allting jag måste göra spelar ingen roll när livet känns levande. Jag vill inte veta om allt jag lär mig sittandes på en hård stol halva dagen, jag vill bara gå hem själv en stjärnklar kväll på snustorr sommarasfalt, känna musiken i öronen och vara sådär magiskt lycklig över absolut ingenting. Jag kunde inte bry mig mindre om allt det som nu är så viktigt att kunna, jag vill bara se morgonsolen genom spetsgardiner och ta emot varma morgon kyssar på pannan, kinden, nacken, känna hans varma kropp. Jag orkar inte lära mig egentligen, jag vill bara dricka vin, skratta och dansa.
 
Jag antar att det är livets charm, att man inte kan få allt man vill eller för den delen göra allt man vill. Men det tar ifrån så mycket lycka som jag egentligen behöver, och jag hinner knappt inse att jag mår bra förän jag mår dåligt igen. Jag behöver sommar nu, och snart är den här, snart.

Smattrande regn och träningstankar

2014-05-08 @ 20:05:43 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (5) | Trackbacks ()
Igår kom jag hem efter ett möte med en vän i regnet, kramades hejdå och därefter begav jag mig hemåt i duggregn för att byta om och ta på mig träningskläder för småövningar. Stärka de obefintliga muskler jag har och försöka känna mig någolunda produktiv. Tog lite fotografier på hur jag såg ut då jag fått förfrågningar om träningsinlägg på bloggen, dessvärre vet ni (om ni känner lilla mig rätt) att jag inte gillar att förespråka träning då jag en gång i tiden missbrukat och hetstränat ett x antal timmar i veckan, vilket inte alls gjorde mig gott. 
Jag ser ut såhär som på bilden nedan, och jag använder mig inte utav gym fastän jag varit där kanske fem gånger under den tiden jag fick börja träna (ett halvår ungefär) . Jag hårdtränar inte alla dagar i veckan, jag mår bra av att ta lite i taget. Efter hur jag mår, känner och hinner. Det är så lätt att man faller ner i en träningsrutin som hela tiden utökas till något som kanske inte är hälsosamt för just mig. Det är skrämmande hur lätt det är att tro sig klara mer än vad man kan. Men nu har jag kommit fram till att jag är trött på att inte orka så mycket som jag skulle vilja, jag är trött på att vara slapp och svag i kroppen. Jag vill bli piggare, gladare, hoppigare och mer rofylld. Eftersom jag annars är stressad, uppjagad och rastlös. Jag har kommit fram till att jag behöver något aktivt för att beta av de känslorna jag har bubblandes i mig för att jag inte ska gräva ner mig för djupt.
Ibland ser jag fler, ibland ser jag färre brister. Det gör alla människor, men glöm inte bort att du aldrig någonsin kan börja älska dig själv om du ständigt försöker förändra eller förbättra ditt yttre, du måste älska dig för den du är just här och nu. Med kärlekshantag eller inte, med en stor eller liten kropp. Tappa inte bort er själva.
 

Tidigare inlägg
Tidigare inlägg