Det lilla Photo Booth inlägget

2015-05-01 @ 16:34:25 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Sen jag fick min Mac Book Air har jag jämnt och nätt tagit en och en annan bild i det välkända webbcam programmet photobooth. Tänkte summera lite snabbt hur det ser ut bland alla mina bilder. Så här får ni ta del utav några:
Här har vi den första selfie'n jag tog med min mac. Även samma bild som jag har som en slags "profilbild på datorn"
Här minns jag att jag hade bränt mig som bara den. Satt i min mys-morgonrock och kände mest ne
Här är jag ganska cool, med två bollar på hjässan
Låtsas skrattar ner i marken, klyschigt och bra cassi
Sånt här händer bara när man har tråkigt
och sånt här
Som sagt
Tacco lagning med á la familia
Trött, frusen 
Ville visa upp min nya trench coat, kärlek till den 
 
samma dag, ville visa upp mitt nya fega-ombre-hår
och det ledde till en bild till
och ännu en
Här spårade det
och såhär ser jag ut nu
 

nionde april

2015-04-09 @ 18:55:22 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Bra saker:
» läst på inför nationella i Svenska
» en bokad frisörtid (!!!)
» naked 3 paletten
» att jag troligtvis får ännu ett paket på posten imorgon
» DKNY's parfym "My NY edP"
» att åka beach-buggy 
» pappas duntäcke som jag beslagtagit i en hel vecka
» att vi ska boka utlandsresa imorgon
» jag passade attans bra i h&m's svarta sol-hatt, måste ha
» att jag hann träffa mina kära vänner under lovet
» sola på en filt klockan 4 på eftermiddagen
» pappa har skaffat spotifypremium (offlinelista here I come)
» mina fräknar
» kvällsljuset
 
 
 
 

En sak i taget, allt har sin plats

2014-09-25 @ 20:13:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()

En dag som stressande flygit förbi och nu inväntas en fullständigt upptagen sista september-helg utav fredagspraktik, lördagspraktik, och söndagsångest. Hela jag går på högvarv, och allting går lite fortare än vad jag egentligen skulle vilja, allting är lite svårare än vad jag egentligen trodde. Allting är för att sinnet dippar och dalar med små mellanrum, jag antar att livet inte är dumt egentligen - det är bara sinnet och humöret som får allting att bli en snedriven och oduglig verklighetsuppfattning. 
 
Jag längtar efter ett objektiv, det är någonting jag skulle behöva för att lugna mitt stressade hjärta, lite lugnande fotograferings/redigerings terapi. Det var alldeles för längesedan jag gjorde det. Alldeles för länge sedan. 
 

Våra andetag är sammanlänkade

2014-08-09 @ 08:59:15 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Inte ledsen eller lycklig, inte arg men inte heller munter, varje andetag känns allt mer ihåligt och det finns känslor i mig som bubblar upp till ytan än. Det finns tankar om död, förlust, sorg och förtvivlan, mitt i alla mina annars kaoserande tankar. Sommarlovstiden är snart förbi och inom elva dagar ska jag hinna:
Sista rycket leva till fullo, dansa, skratta, dricka vin och äta (utan ångest) gott med vänner, vara på kräftskiva och träffa på släkten ännu en gång. (Egentligen studera bilkörkort men min hjärna har inte orken), hjälpa till med utstädning av lägenhet samt ta min första körlektion, och även gå på begravning.
Jag ser ut såhär nu för tiden (dvs i förgår såg jag ut såhär). Rosorna har redan sorgligt nog börjat dö ut och snart är de redo för att hängas upp på min vita tapetstäckta vägg, vilket i säg är väldigt vackert. Jag har fått mjukare hår, pågrund av moroccan oil's helt underbara återfuktnings produkter (tips tips!!), jag köper tröjor hipp som happ när jag känner för det och ser hur de sista sommarpengarna sakta (snarare snabbt) försvinner från min plånbok. Jag går nästintill alltid runt med läppstift, och bryr mig inte om vad folk tycker om jag kommer med knallrött, plommonröd, rosatonat eller corall färgat - jag trivs åtminstånde.
Lite halvdana bilder på en Cassandra som nyss tagit passfotografi (vi är fortfarande på vad jag gjorde i torsdags). Nya tröjan är från h&m för bara 79:- och halsbandet tror jag bestämt också är från h&m (kanske 100 riksdaler). Mitt absoluta favoritläppstift från MaxFactor's lipfinity kollektion i den underbara plommonfärgen: Frivolous. Resten finns det inte så mycket att kommentera på utseendet mitt.

Hyperventilationsbehov

2014-07-02 @ 23:18:09 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
De senaste tiden har jag varit i obalans, haft i bakhuvudet att någonting är på tok. Någonting är fel, någonting måste ändras men jag får aldrig något svar på de återkommande frågeställningar som cirkulerar i mig. Jag har äntligen kunnat få en susning, efter många om och men. Efter ett x antal timmar som ägnats åt att ransaka felet innanför pannbenet, vilket jag egentligen inte borde gjort eftersom det triggar igång hjärnan att jobba ytterliggare en del, en hel del. Jag befinner mig i ett slags mellanstånd: varken förkrossad eller lycklig, inte fast men inte heller fri, inte, mellan gråtandes och skrattandes. En sorts tomhet däremellan alla sinnesställningar som jag har svårt att hantera, bloggen har blivit åt sidan trots att jag många gånger klickat mig in för att skriva några rader, visa en och en annan bild från vad som hänt sedan senast vi sågs. Men när jag väl skriver kommer bara babbel, ord och text från en förvirrad hjärna som inte riktigt vet vad den skriver. Bilderna blir färre, orken likaså. Att ha tanketrassel tar mycket av ens tid, att försiktigt försöka dra loss alla knutar med tålamod utan att bli alldeles för enormt frustrerad. 
Jag har inte glömt er, eller bloggen. Jag väljer mina stunder, att skriva, visa bilder, att finnas till virituelt. Jag känner ingen mening med att fylla inlägg efter inlägg med förvirring, det förvirrar mig bara ytterliggare. 
Jag antar att dagar fyllda med sorg gör att andra dagar blir mer uppskattade, som dagar då man vaknar utan en ångest tickandes i kroppen. Dagar man vaknar av vackra ord, kyssar och omfamningar, eller dagar då man vaknar och skrattar åt gårdagens bravader. Man behöver vara förvirrad, men inte i all evighet. Man behöver få ransaka, detoxa sig själv på ledsamheter, ta fram dem och gråta floder. Trots att jag inte fått ron till att gråta än (hur mycket det än bubblar i mig). 
Till helgen blir det annat tänk, kameran kommer flitigt finnas runt min hals i ett snöre då jag inte kommer befinna mig hemma utan någon annan stans i landet, och med ingen mindre än med min familj och min käraste vän som blev arton år gammal den första Juli. Hon är värd allt hon kan få och förhoppningsvis kommer vistelsen borta vara omtyckt av henne. Jag känner att det var på tiden, att stiga ur min trygghetszoon och åka bort över en eller två dagar, bara vara någon annanstans och känna på lite bättre känslor. Skratta lite och njuta av att livet är himla fint ändå. Jag ville bara kika in här och berätta att jag inte pausar, jag väljer bara mina tillfällen att vistas här. Och snart hoppas jag att jag är på banan igen, ha det fint.

Om en fullspäckad lördag

2014-06-15 @ 20:23:47 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Jag vaknade med tuppen nästan lika tidigt som om jag skulle till skolan, huvudet har inte insett sommarlovet och istället bestämt sig för att påbörja dagen så tidigt det bara skulle kunna gå. Men efter många om och men, några rader i ett länge stilla stående worddokument och ett avsnitt av one tree hill senare gick jag ner invirad i min makalöst sköna morgonrock. 
Åt frukost, en tråkig och oengagerad sådan. En skinkmacka och yoghurt med granola och med lite kanel pudrat ovanpå sedan var jag redo för dagen. 
En hel dag på väla senare hade vädret värmts upp och både mitt och mammas huvud var mer eller mindre slutkört. Men hem med mig fick jag ett paket med ögonbrynsfärg, ett halsband, två linnen, en byxdress (till midsommar som är redan nästa fredag?!) och en helt underbar mysig stickad kofta för kyliga sommarkvällar. Ett par jeans som tyvärr inte kom med på bilden inhandlades också.
Såhär ser jeansen ut på.
Och linnet som bara är så himla fint!
Såhär glad var jag sedan, trots att det ser falsk ut på bilden. Under kvällen vankades det festligheter och jag tillsammans med mina bästa vapendragare vinglade hem yra och glada när klockan slagit lite över tolv. I sängen somnade jag snabbare än ett fingerknäpp.
 

Sista skolveckan och jag bara njuter

2014-06-09 @ 15:51:46 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Tittar man upp måste man kisa flitigt, synen är klarblå och solen så stark. Jag går till skolan efter en ovanligt lat och lång morgondusch, spenderar tiden på bussen utan musik på grund av borttappade hörlurar och låter ögonen vila tills sista stoppet. Blir mött av han jag tycker så mycket om med en stor kram, han lyfter upp mig då jag försöker hålla min klänning på plats och blir snurrad något varm innan jag tar emot ett par "jag älskar dig" och sedan vandrar mot matsalen med världens största leende. Kommer hem någon timma senare och somnar i solen, tänker att jag måste studera men kommer på mig själv att det inte behövs längre, snart om bara några dagar är det sommarlov. Och som jag längtar.
 
 
 

Om en tisdagsklädsel

2014-06-04 @ 10:50:04 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Med ljusa byxor som jag annars allra helst inte tar på mig vandrade jag tisdagsförmiddagen på renstädat trägolv, fördrev tiden genom att titta på debatter om rasism, feminism, diskriminering och annat viktigt. Flackade med blicken till boken jag egentligen borde ha skannat av med blicken, gjort hundöron vid oklara texter och försökt få in det sista i skallen innan provet som ägde rum under eftermiddagen.
Det var längesedan jag la in en kamerabild på mitt ansikte! Passade på under förmiddagen att fotografera i syfte för att testa en ny redigeringsteknik, den funkade sisådär. Men det blev hyffsat och jag lärde mig ditten och dattan om vissa saker jag själv inte kunnat lista ut på mitt kära photoshop program. 
Förutom uppvikta ljusa jeans bar jag på en grå t-shirt med en kavajkofta vilandes ovanpå. Förutom regn var vädret kallare än vanligt, vilket krävde lite mer på kroppen. Vad kan man kalla detta för vidunder? Ett dagens outfit inlägg kanske? Jag vet inte, men såhär gick jag klädd, och mitt ansikte bestod av eyeliner, basmakeup, mascara, och mirakel läppstiftet som håller i 24 timmar (måste skrubba väck det så bra det sitter). Tips tips!
 
Ha en bra onsdag.
 
 

Den lilla jag-listan

2014-03-15 @ 08:47:39 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Jag heter Cassandra Marianne Cecilia Persson
Jag är för tillfället mätt på frukost och ledsen över blåsten utanför.
Jag är bra på att grubbla, lite för bra
Jag tycker inte om regn, osäkerhet och oplanerade dagar
Jag är dålig på hålla inne gråt, mina tårkanaler forsar med glädje ut varesej jag är ledsen, arg eller lycklig
Jag läser alldeles för lite böcker och alldeles för mycket bloggar
Jag gillar när jag vaknar upp med solsken och klarblå himmel
Jag sjunger falskare än vad man kan föreställa sig
Jag älskar att komma hem till ett nystädat rum, och att somna brevid den man tycker om
Jag är inte speciellt bra på att lyssna på vad folk säger när jag har lågt blodsocker
Jag föredrar en lång frukost på sängen framför resten av dagens alla måltider
Jag tycker om när det händer saker i mitt liv
Jag är beroende av min mobil 
Jag har på mig morgonrock för tillfället
Jag dricker allra helst vatten, ibland redbull sugarfree och celcius, vid festliga tillfällen älskar jag vitt vin
Jag lyssnar på det mesta som framkallar känslor
Jag blir arg på lite för mycket lite för ofta, men har samtidigt överseende
Jag är rädd för att börja falla tillbaka i min sjukdom
Jag önskar att alla mina restuppgifter blir klara inom en snar framtid
Jag är pinsamt dålig på att sjunga, att städa, att bestämma själv
Jag är uppvuxen i ett hus som en gång var min mormors och som jag fortfarande bor i tillsammans med världens finaste familj i en by nära Hässleholm i Skåne.

Och allt vackert försvinner så fort jag ser min spegelbild

2014-02-11 @ 16:52:12 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Sovmorgon och jag steg upp klockan sju eftersom kroppen var för orolig för att sova, medans ögonen tyckte tvärt om. En frukost senare satt jag vid sminkbordet och tittade på mina noppriga naket frusna ben. Såg ut genom fönstret där gårdagens sol inte riktigt visade upp sig så fint idag så som jag engentligen hoppats på, istället fylldes himlen med den bekanda kritvita himmel som är så tom att allting med dagen känns svårt. 
Försökte få tid att fotografera när jag ändå hade så gott som tre-fyre timmars väntan innan jag skulle fara mot skolan. Men på något sätt slutade jag ganska så fort igen, leendet ville inte riktigt peka uppåt och allting kändes onödigt. Fingertopparna var blåa av frusenhet och ögonlocken tyngre än tegelstenar.
Ibland saknar jag den sämre tiden, bara för det faktum att jag då kunde stänga av alla känslor tvärt av. Jag kunde bli så känslokall och trångsynt, när saker blev svåra stängde jag bara av allting i mig som hade med känslor att göra. Men anledningen till att jag kunde det var för att jag inte hade någon vidare näring, i själva verket mer död än levande. Jag saknar att inte kunna känna så mycket, nu för tiden känns det mest som om jag är överfylld till bristningsgränsen med känslor och betungande tankar. Dagar då man känner efter så mycket att man knappt ens vågar vara vaken, rädslan av att bryta ihop i gråt är så stor. Jag måste medge att jag känner så allt oftare nu för tiden, även om det gör ont i mig att säga det.

När inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?

2014-01-28 @ 13:42:30 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
lägger ut en närbild tagen för någon vecka sedan och sitter med nästintill blåfrusna fingrar och knappar på några skoluppgifter, varvar med att dricka kaffe för att huvudet inte ska falla mot köksbordet av trötthet, varvar också genom att redigera bilder och skriva i min dagbok när koncentrationen inte längre fungerar som den ska. Två koftor, en enorm halsduk runt min hals för att få upp kroppstemperaturen, men idag vill det inte riktigt som jag vill. Hoppas ni har en fin tisdag, och ta hand om er!

Torsdagsklädsel

2014-01-23 @ 16:53:28 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Idag har jag vandrat runt med min polotröja som är en aning för stor, min klocka och ett par tights för bekvämlighetens skull. Mötet på öppenvården gick bra men en del funderingar och tankeställningar flyger fritt i huvudet för tillfället. Innan mötet var det en ute lunch med mamma och efter mötet sprang vi några ärenden inför imorgon då det är fredag, en lite speciell fredag. Men mer om det i helgen eller om jag hinner imorgon. Hoppas ni har en fin torsdag och tack för alla hjärtvärmande, lyckorus framkallande kommentarer jag fått ta emot på sista tiden. Ni stärker mig verkligen mer än vad ni tror.

Du var allt jag tänkte mig att kärlek var

2014-01-13 @ 21:46:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Valde vårjackan med converse i ovissheten om hur kallt det egentligen var utanför dörren denna förmiddag. Så kallt att snöflingor svävade mot marken och la sig fint, glittande och vackert utav gatulampornas upplysande ljus. Grät en skvätt under mötet om skolgången, blev plötsligt tio gånger svagare i andras ögon och kände mest du-är-löjlig-sluta-gråt-känslan samtidigt som jag torkade tårarna med små pappservetter. Tog en lunch med far och for mot skolan med små hängiga ögon och trist sinne. Skärpte mig motvilligt och tog mig an resterande skoldag med något tilltalande humör, kyssarna jag fick ta emot under rasten mellan två lektioner gjorde min dag ljusare och finare. 
 

Livet börjar om varje dag, var sekund. För allting läggs bakom oss hela tiden, inget går att påverka längre

2014-01-03 @ 20:52:30 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Tidigt imorse bar det iväg för veckovägning på öppenvården och med lättnad i bröstet kom vi fram till att min lägsta normalvikt endast ligger några få hektogram bort. Hjärtat hoppade till och axlarna sänktes av lättnad, spänningen försvann för stunden och jag andades ut. Tanken på att det var fem månader sedan jag var 10 kilo mindre och i drastiskt behov av viktuppgång gör att hakan sänks några centrimetrar av wow-känslan som fyller kroppen. Att sorgligt nog motvilligt strävat och kämpat med all sin kraft för att kunna på något vänster ta sig hit. Sedan nästan ett helt halvår tillbaka, snart sex hela månader tillbaka. Det är så underligt att jag nu efter denna tid nästan kan nå mållinjen, den är inom räckhåll alldeles i närheten. Sjukdomen försvinner givetvis inte bara för att jag når den vikt jag ska befinna mig på, om den bara hade vikt sig så lätt hade hela jag varit i extas för tillfället. Men det är den fysiska delen som läggs till handlingarna och det är därför jag pustar av lätnad, hela den fysiska tillfrisknaden når sitt slut när normalvikten är nådd och resten av kruten läggs på det mentala, den psykiska och svåraste delen utav sjukdomen anorexia. En bra bit på vägen har jag nått, men jag har även en bit kvar att gå. Skavande tankar, nedvärderande och den snedrivna kroppsuppfattningen står på tu att ta igen med.
Hur som helst, idag har jag burit ett lite mörkrödare läppstift och eyeliner så som jag har väldigt ofta nu för tiden. Jag strosade runt på stan efter morgonmötet och andades friskluft, bussen tog jag hem från stan runt tolv snåret. Det är fredagoch jag ägnar kvällen åt film, skrivande, studerande och musiklyssnande. En del avslut ska jag få på en del ting idag har jag bestämt sagt åt mig själv, ett av mina nyårslöften är nämligen att "göra avslut". Det innebär att beta av halvdana ting, göra klart saker och ting istället för att ständigt påbörja nytt. Det är nog ett nyttigt nyårslöfte för min del.
 
 
 

Släktmiddag dagen innan julafton

2013-12-23 @ 22:40:07 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Med nattsvart nagelack varvat med såkallat "caviar-nagellack" och med en blå långklänning, blonda lockar, och en helt fantastiskt stilig favorit vid min sida spenderade jag lillejulafton med den kära släkten. Efter kvällsmaten satt jag i knäet på min fina och lyssnade på farfars alla berättelser vid köksbordet. Kramade god jul till alla efter några timmar, kysste honom hejdå i bilen då vi lämnade av han på vägen hem, öronens pipande hördes tydligt när man steg in i det tysta huset väl hemkommen. Dagen påbörjades otroligt dåligt men slutade rätt bra, mer om det kan jag berätta en annan dag då ögonlocken är piggare och kroppen mindre spänd. Trots min sjuttonåriga ålder är jag fortfarande som ett barn på julafton, därför ska jag försöka få mig lite sömn inför morgondagen. Ta hand om er!

För vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

2013-12-18 @ 15:42:41 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det sista provet för terminen avklarat och mötet på specialpedagogen gick finemang, studier kommer dessvärre behöva göras under lovets gång, behövligt men sorgligt. Efter de resterande lektionerna strosade jag ner och mötte min fina mamma som bjöd på lunch, efter ett tag begav jag mig mot bussen vidare hem i det dystra vädret. En liten promenad i regnduggandet hann jag även med innan jag tog mig ett gott mellanmål där jag drack hemmapressad apelsinsaft till, jag hade helt glömt bort hur himla gott det var! 
 
När mamma är hemkommen lär hon få skjutsa mig vidare till min favorit där jag kommer spendera natten, morgondagens planer innefattar skola och vägning på öppenvården, denna gången känner jag ett nervöst småpirr i magen utöver det hela. 
 
Ha en fin onsdag!
 

Jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå, så uppsnärjd i det blå

2013-12-09 @ 22:35:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
En skoleftermiddag, ett möte med specialpedagogen och diverse andra angående studieplanerna och därefter en bussfärd hem i mörkret, planerna inför tiden innan lovet är att gå halva skoldagar hela veckorna tills vidare. Hur det ligger till efter jullovet återstår att se, en del studerande kommer förmodligen göras under lovet i hopp om att beta av en del jag för nuvarande ligger back med, vilket känns fint men samtidigt så himla tragiskt.
 Innan jag gick hem begav jag mig själv iväg och hälsade på mormors grav en vända när jag ändå hade vägarna förbi. Sedan dess har endast kvällsmat och nervarvande gjorts, tittade även igenom en del utav självporträtten jag tog i lördags varav tre i detta inlägg. 
Nu ska jag natta mig någolunda för att sedan sätta mig i sängen och försöka beta av ett par inlägg som har legat halvskrivna i utkastet på bloggen ett bra tag, samtidigt invänta morgondagen som består utav en förmiddag hemma med studerande och en skoleftermiddag.
Sov sött, ta hand om er!

Vi tar ett sista steg, men tittar inte ner

2013-12-05 @ 17:11:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Vaknar upp och lunkar sakta med täcket vilandes på axlarna mot toaletten för att skölja av ansiktet med iskallt rinnande kranvatten i hopp om att få trötthets-svullnaden på mina tunga ögonlock att dämpa en smula. Ser mig i spegelen länge innan jag kommer på mig själv att inte ha all tid i världen, stress sminkning och första-bästa plagg åkte på innan jag for ner och gjorde frukost.
 
Äter med ett mäktigt växande illamående stigandes i halsen, frukost som jag annars älskar så mycket tog emot något kopiöst denna torsdagsmorgon. Men det är väl antagligen inte så konstigt med tanke på att jag skulle försöka stressa ner en hel skål gröt, en macka och ett glas juice i magen klockan tjugo i sju en vardagsmorgon för att hinna med att traska till bussen. Motvilligt åt jag upp allt och hann precis på marginalen för att sedan raskt promenera mot bussen vidare mot skolan. Den tjugofem minuter långa bussfärden ägnades åt att se på hur regnet prickade på bussfönstret brevid och följde hur dropparna kvickt bildade små fart sträck som sedan flöt ihop med varandra, tittade ut mot den nästan nattsvarta vinterhimmelen utanför och nästan slumra till utav utmattning.
 
Väl i skolan tillbringar jag en timme och en kvart på en svenska lektion, varvade med att pussa på min favorit under rasten innan jag begav mig vidare för att tillbringa en och en halv timma genom att sitta knäpptyst lyssandes på en föreläsning. Fick skjuts hem utav mamma och tog mig an att äta lunch hemma helt ensam för första gången på mer än tre månader, ovant, ångestladdat och defivitivt inte någonting jag ska göra varje lunch hädanefter eftersom jag är rädd att inte sköta mig som jag ska. Men det fungerade bra denna gången, åtminstånde.
 
Den resterande tiden har fördrivits genom att fotografera självporträtt i all tristess (varav ett som är med i detta blogginlägg) jag valde bort att fotografera utomhus då vädret är allt annat än vackert idag. Regnet piskar hårt ner och träden dansar livligt utanför fönstret, en storm är påväg och skolans lektioner är antagligen inställda imorgon. Jag bara håller tummarna för att jag ändå ska kunna ta mig till H.H i Malmö under kvällen, jag som har längtat efter det så länge. Det skulle varit så himla trist att inte kunna se honom efter all väntan, håller därför tummarna hårt för att stormen lägger sig inatt.

Gårkvällens funderingar och svartvita självporträtt

2013-11-28 @ 09:01:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ofokuserad och en aning disträ var jag under gårkvällen då jag i två timmar suttit med läxan i sängen, förgäves försökt finna koncentrationen utan resultat och pratat lite med favoriten i telefon. Jag vart lagom sliten innanför pannbenet och i resten utav kroppen efter en fullspäckad dag på multifamily i Lund som vi begav oss till runt kvart i åtta under gårdagsmorgonen. Slutkörd och småseg åkte vi hem i mörkret vid fyra tiden för att sedan vara hemma runt tjugo över fem, varav en halvtimma av resan ägnades åt att småsova i baksätet för att ta igen lite missad sömn från den senaste veckan. 
I ett litet tag nu har jag levt i någon sorts lättare version av livet, lite små-ångest men lite små-glädje och lite små-deppighet imellanåt på samma gång, men mer än så har det aldrig blivit. Försöker än ständigt och jämnt med att tvinga hjärnan att låta bli alla dessa melankoliska tankar som oavbrutet finner sig att trivas i min hjärna, och jag har märkt att det blivit en allt för stor prövning för mig att klara av. Bortblinkningar utav tårar görs även när jag befinner mig ensam nuförtiden, eftersom jag förväntar mig själv vara starkare än så. Försöker mig på någon slags dum verklighetsflykt på egen hand när jag egentligen vet att det bara hjälper för stunden. Ibland kan det kännas som om lyckan befinner sig minst femtiosjutriljoner ljusår bort, och ibland känns det som inom räckhåll - alldeles runt hörnet. Som om jag sprungit upp för en mäktig trappa och precis är på sista trappsteget, känner adrenalinet pumpa utav att veta att jag snart klarat det, men för att sedan helt plötsligt lägga märke till att trappan fått ytterligare fem steg som jag ska förväntas ta mig över. Känna hur man kan vara så nära men ändå så långt bort.
På något sätt tycker jag inte ett dugg synd om mig själv, jag tycker att jag endast klagar på ett liv som i själva verket är hur fint som helst. Väger de dåliga tingen med det bra och finner vänskap, kärlek, omtänksamhet och familj på den bra sidan vilket egentligen känns det som att vara just allt som behövs för det där perfekt lyckliga livet de flesta strävar efter Men sen tittar jag på den delen som trots allt det bra väger tyngst på vågen där saker som sjukdommen, tankarna, begränsningarna, självhatet och stressen finns. Sen tänker jag vidare på hur egoistisk och fåfäng jag är, plötsligt bildas massvis med elaka tankar kring mig själv. Tänker på alla som ovilligt svälter, hemlöshet, ojämnställdhet och diverse andra världsproblem som indikerar på så mycket större lidande än vad lilla jag kan tänkas ha. Plötsligt ser jag mig själv som en liten obetydlig myra i jämnförelse, men å andra sidan: Vad spelar empatin för roll när den bara fastnar i ett blogginlägg? Jag är alldeles för långsökt ibland.
 
 

Minusgrader

2013-11-26 @ 21:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Känslan utav den piskande kyla som snuddar benen när jag på morgonen raskt promenerar bort till bussen i kyliga minusgrader, en stark sol skiner i ansiktet utan att ens ge ifrån sig en liten småvärmande känsla och gräset under mig är hård utav nattens frost. Sätter mig på första lediga plats och njuter av tjugo minuters uppvärmande i bussen innan jag stiger ut för att traska vidare till skolan, väl ditkommen förbereds två timmar utav praktik följt av två  långa timmars läxläsande. Bläddrar hastigt mellan alla uppgifter jag sorgligt nog kommit back med under min tid borta och kan inte låta bli att känna den välkända skolstressen bubbla oroligt i halsen. Ögonen tröttare än vanligt och ögonlocken tunga som tegelstenar utav de timmar jag ligger back med sömnen, men trots det tar jag mig igenom timmarna motvilligt och beger mig sedan vidare för att möta upp min fina vän för pratande, fikande och som hjälp i hennes klädhandlande. Som alltid var det väldigt fint att få träffa henne, och ett hejdå senare är jag hemma igen - totalt slutkörd efter dagen.  
Himmelen har varit klarblå tre dagar i rad och jag lyckas alltid glömma kameran, det finns så mycket mer i mitt liv som tar plats nu för tiden att jag glömmer bort den mer än vad jag vill. Det är en helt magisk syn att se solen gå ner bak träden redan vid halv fyra tiden, se hur den annars färgstarka omgivningen blir till svarta silluetter utav ljuset. Nåväl, förhoppningsvis får jag tillfället till att knäppa bilder i Köpenhamn då vi far dit denna Lördag - Förhoppningsvis knäpper jag bilder som får ta del utav att pryda min "fotovägg". Ha det fint.

Tidigare inlägg
Tidigare inlägg