balen 2015

2015-06-16 @ 21:32:01 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Iförgår gick jag iklädd i den dyraste klänningen jag hittils ägt och kände mig mer eller mindre prinsess-lik hela kvällen. Jag sa säkert "vad fin du är" mer än vad jag någonsin sagt under en kväll förr och menade det till hundra procent, för alla så verkligen helt sagolika ut. Som ni kanske listat ut var jag på bal, blev uppvaktad och bortskämd av världens bästa baldejt. Ett så bra avslut på en fullspäckad vecka med student och andra bestyr, nu är det tomt, men minnena jag har från denna tiden är oförglömliga.
 

Nittonde April

2015-04-19 @ 11:37:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
Bjuder på lite pussbilder från en kväll för ett tag sedan, slitna och trötta.
Idag åker min favorit till Tjeckien och kommer hem på fredag veckan som kommer, fyra dagar är inte så mycket tänker man. Men fyra dagar utan någon som ringer på kvällen, får en att skratta och lugnar en om man har ångest över något löjligt töntigt så som det brukar vara, det gör att saknade redan gror lite. Han är så bra.

Och han är det finaste som finns

2015-03-14 @ 17:15:16 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det kändes nästan som sommarkväll igårkväll när jag och han gick tillsammans med våra alkoholfyllda väskor mot tåget. Luften var fräsch och kall som en isig sommarkväll och himmelen hade inte ett enda moln i sikte, det enda man hörde var vårfåglar som med jämna mellanrum gav ifrån sig ljud och våra röster när vi gick och pratade om allt, allt, allt. Hand i hand med våra 80-tals utklädda kroppar för att sedan skiljas till varsen förfest när vi kommit fram i staden. Träffades senare på ett dansgolv och utbytte kyssar, pratade över ciggaretter, pussades hejdå för stunden i all hast och varvade allting med dans till forever young av alphaville. När klockan blev dags gick vi hand i hand ut i natten, hem till mig.

Kärlekslistan

2015-01-09 @ 23:02:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
 
Är du i ett förhållande? Ja 

Har du kysst någon idag? Jajamen!

När går gränsen vid otrohet? Jag anser att otrohet inte alltid behöver vara fysisk, jag skulle känna mig bedragen om min respektive hade undanhållit att den har känslor/tycke för någon annan. Att någon skriver opassande saker till en annan eller beter sig som att den inte riktigt respekterar ett förhållande. Men fysisk otrohet anser jag som när man kysser en annan, och det är menat på ett mer sensuellt sätt.

Är du romantisk? Jag tror jag är det

Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Respektfull, rolig, omtänksam. Någon som påminner en om att man är bra, någon som får en att känna sig bättre än vad man annars känner.

Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Pålitlig, okrävande, kärleksfull

Vad är viktigt i ett förhållande? Att man respekterar den andre och varandras åsikter. Att man ibland säger förlåt fastän man känner att man egentligen inte vill, bara för att man inte vill vara ovänner. Att man kan vara bästa vänner.

Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Ja självklart.

Har du lekt med någons känslor? Nej, jag tror inte jag riktigt har det i mig

Hur många har du varit ihop med? Två seriösa förhållanden.

Hur länge höll ditt längsta förhållande? Tre och ett halvt år ca.

Hur länge var ditt kortaste? Av alla små förhållanden man hade när man var väldigt liten kan jag säga 2 veckor, men av de två mer allvarliga förhållandena är det mitt nuvarande som är kortast, 1 år och snart 4 månader.

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag har aldrig riktigt haft mina singel-tonår, men jag är väl en vara-ihop-tjej antar jag. Dock anser jag att båda parterna är härliga. Man ska vara ihop om man är kär, och singel om man inte är det.

Är du en bra pojk/flickvän? Utmärkt!

Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Michael

Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Mamma var 17 och far min var 18

Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nej, jag skulle nog aldrig kunna göra det. 

Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Jag har varit den som "dumpat" i mina förhållanden, dock har det varit befogat.

Hatar du ditt ex? Nej, vi är bra vänner idag. Vilket är så himla skönt.

Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Jag ville det egentligen efter att det tagit slut, mest för att det var så ovant att vara själv efter att ha varit två sen man var 13 år gammal. Men eftersom jag var sjuk insåg jag snabbt att det viktigaste var att tänka på mig själv i första hand.

Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Ja, något halsband, någon present. Det är saker som betyder fastän det kanske inte riktigt är relevant längre.

När du vill ha någon, vad gör du? Imed att jag varit i förhållande sedan jag var 13 år gammal så har jag inte haft något tillfälle att "ragga" så att säga. Men jag antar att jag pratar med personen, jag vet också i mig själv att jag gärna tittar åt personens håll lite för många gånger. Pratar nog lite för mycket, och känner mig pinsam efteråt. Vet liksom inte riktigt hur jag ska bete mig.

Bästa raggningsrepliken? Den var svår! Tycker inte raggningsrepliker är så attraktivt, hade nog bara skrattat om jag fått någon. Haha

Hur skulle den perfekta dejten se ut? Sommar, uteservering, vin, kyssar, begär inte mycket mer än bra sällskap därtill

Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Det finns väldigt många som betyder mycket, men i kärleks-väg är michael svaret. 
 
Om din kärlek skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Jag vet inte, jag hade nog haft svårt att lita på någon framöver. Eftersom jag lämnat ut mig så mycket hade jag känt mig förkrossad och sviken om min nuvarande respektive hade varit otrogen. 

Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Det skulle jag tro, hur fint hade det inte varit att ha en stor fest där alla hyllar ens kärlek till en annan. Men å andra sidan är giftemål inte det allra viktigaste, men visst har man en liten längtan efter att bära en vit klänning med allas blickar riktade mot en, samtidigt skrämmande.
Vill du ha barn? Ja, det vet jag att jag vill.

Blir du lätt kär? Jag blir lätt intresserad av någon, men tappar också intresset snabbt. Lagom lätt har jag skulle jag gissa på!

Vad faller du för? Utstrålning, charm, och humor skulle jag tro. Något som också är viktigt är att personen har ungefär samma värderingar som jag själv!

Vad är det mest avtändande du vet? När någon tror sig vara bättre än alla andra, folk som talar nedlåtande om något kön, hudfärg eller läggning, och storhetsvansinne

Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Det är väldigt viktigt, men jag tror också att man kan ha helt olika intressen sålänge man iallafall försöker förstå sig på varandras intressen.

Har du fått ditt hjärta krossat? Ja det har jag, ganska många gånger i olika grader.

Hur raggar du? Pratar med personen, vill ta reda på personen, har en tendens att skratta åt saker som kanske inte var så roliga egentligen

Har du en ”utseendetyp” hos killar? Nej, men jag faller lätt för starka ansiktsdrag, charmiga leenden och ögon.

Vem var din första kärlek? Mitt senaste Ex.

Vad tycker du om att ligga på första dejten? Sålänge det är vad man själv vill så känner jag att det är självklart, men man ska aldrig göra något som man inte riktigt känner att man är 100 % på

Vad tycker du om one night stands? Samma svar som förgående fråga, vill man ligga ser jag inte något hinder

Är kärlek allt i livet? Nej, men det är en så v ä l d i g t viktig del för att må bra
 
 

Bråkar vi?

2014-12-09 @ 09:15:45 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag fick en kommentar av en person som undrade om jag och min pojkvän bråkar mycket. 
 
Det är en personlig fråga men med tanke på att min blogg redan är väldigt personlig och känslosam tänkte jag att detta faktiskt kan vara en bra sak att ta upp.
 
Jag romantiserar mycket, även kärleken. Många gånger har jag skrivit om fjärilarna i magen, om kyssarna i mörkret, om skratten och om alla vackra ord som kärleken inneburit för min del. Jag skulle aldrig tänka tanken om att dela med mig om något negativt med kärleken eller om honom på min blogg, eller över huvud taget skriva att något är på tok, det är en så pass personlig sak för mig och för honom. Jag vill att kärleken ska fortsätta vara romantiserad och fin, det är den bilden jag vill ha utav den när jag går in på kategorin "om kärleken" på min blogg för att se gamla inlägg. 
 
Vårt förhållande är speciellt på ett sätt som jag aldrig upplevt förr. Jag ska inte förneka att vi har bråkat, men under årets gång kan jag räkna de största dispyterna på en hand, om ens det. De gångerna jag klassar som bråk är de gångerna det verkligen har varit befogat. Men var gång vi haft en stor dispyt har det alltid slutat med att vi båda tagit förhållandet före åsikterna och visat att vi respekterar varandra för mycket för att lägga någon energi på att göra varandra ledsna eller arga. Jag tror även att alla förhållande har perioder, att vissa är svårare att ta sig igenom än andra.
 
Det räcker ibland med en blick utav honom mot mig. Det räcker ibland om någon mimar förlåt när vi befinner oss på varsen sida om rummet. Det räcker ibland med att någon utav oss skrattar. För tillslut löser det sig, på mindre än tio ynka minuter. För mer tid än så vill vi inte ödsla på att vara arga på varandra. Vi vet vart gränsen är nådd och vi vet när någon utav oss har överstigit den.
 
Vi förbereder varandra, jag vågar säga ifrån och han lika så. Enligt mig är nycklen till allt detta är att lära känna varandra, och varandras svagheter. Eftersom jag egentligen inte var redo för ett förhållande var jag noga med att berätta om varför jag inte var redo, varför mitt förra förhållande mynnade ut och andra saker som jag kände att han borde veta om mig. Jag gjorde det för att jag inte vill påbörja något som jag inte var säker på, och jag ville inte att hans bild utav mig skulle vara felfri, för det är jag inte. Han vet vilka ord som inte bör sägas, han vet vad det är jag avskyr allra mest, han vet vilka mina svaga punkter är och han vet hur han ska reagera när jag inte klarar av mer. Det som är allra finast av allt detta är att han respekterar det, och gör allt han kan för att inte trycka allt för hårt på svaga punkter. Och jag likaså.
 
Det jag ser till att värdera mest i ett förhållande är att båda är lika och ingen har övertaget utöver den andra i ett förhållande, att påminna varandra om hur mycket man älskar varandra. Som när han kommer hem till mig utan att ens ha sagt att han ska komma en helt vanlig vardagskväll, eller när han på tal om ingenting berättar att jag är världens bästa människa. Det är sådant som får hjärtat att pirra till, när man vet om att man är omtyckt. Sist men inte minst är trygghet en av de största byggstenarna i ett förhållande. Att man känner en trygghet hos den respektive.
 
I slutändan handlar allting om hur mycket båda värderar förhållandet och respekterar varandra. 
 

vår kärlek har hållit i sig tills löven ett år senare faller igen.

2014-09-16 @ 20:02:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()

Jag vaknar på morgonen, och ljuset är inte längre lika starkt sommarsolen man under de senaste månaderna blivit van vid. Istället för skinande sol möts man av en himmel mörkare än vanligt, täckt med tunna bomullsmoln, och för var dag blir ljusstyrkan på tillvaron lägre. Utanför den stora glasdörren i köket ligger ett tunt lager med dagg som samlat sig på trädgårdsmöblerna under den aningen kyliga nattens gång. Buskarna bortom sten-plattorna glittrar ivrigt när den svaga soluppgångens strålar mjukt och träffar bladen.

Utanför dörren finns en eld av färger från löven som suttit på de förr gröna och livfulla på träden, men som nu dött ut och sakta svävat mot marken.  Morgonluften är fuktig nästan varje morgon vilar det en svag dimma ovan fotbollsplanerna, som bidrar till den stillsamma idyllen.

Min kropp pirrar av längtan, förväntan och lyckorus, för hösten är här.


och våran kärlek har hållit i sig tills löven ett år senare faller igen. 

Drömscenario

2014-08-31 @ 22:27:09 | Permalink | Texter | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Glas mot glas ger ifrån sig ett perfekt klingande ljud när de till hälften fyllda vinglasen slår i varandra. Hans fingertoppar dras nätt fram och tillbaka över mitt nakna smalben, när vi sitter med båda våra ryggar vilandes på vars en vägg om fönsterkarmen som vi befinner oss på. På en kritvit bädd av nya lakan, duntäcke och tjocka hotellkuddar. Det är svårt och släppa blicken från hans ögon, när han efter ljudet av en skål höjer glaset mot mig innan han för det mot munnen och dricker. Jag gör detsamma. Beskt, törstsläckande, kallt. Jag lutar mig fram mot honom och känner hur hans läppar smakar champange precis som mina läppar smakar för honom, jag känner värmen mot mina kalla fingrar som jag lagt på hans nacke. Helsingborg har börjat dö ut, klockan är tidig lördagmorgon men utanför fönstret ser det ut att vara natt, och ingenting annat än kolsvart natt. 

Denna stunden kommer jag leva på länge.

Om kärlek

2014-08-02 @ 17:04:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Dessa stod på mitt sängbord härom dagen, spräckligt rosa och röda blandat med knallröda och benvita helt perfekta rosor. Hjärtat slog till lite extra av att han hade tagit sig tid att städa hela rummet och placerat ut tända värmeljus på diverse ställen som lös upp våra ansikten.Jag minns den söndagen jag låg i hans säng, då jag snurrade mina fingrar runt hans mörkblonda hår. Jag mindes än hur det kändes att ligga brevid någon på det viset. Jag hade bara varit själv halva sommaren, så känslan av att dra handflatan genom hans lockar var inte helt främmande. Hans hjärtslag var hårda, det minns jag väl. Septembersol sipprade in genom hans fönster och vi andades med nästipparna bara några centimetrar ifrån varandra. Trots att känslan inte var främmande var den ändå speciell, ny, främmande och obeskrivligt skrämmande. Känslan av svaghet och sårbarhet var starkare än förr, jag var helt betagen av honom. Som en mäktig explosion av fyrverkerier spred sig en pirrande känsla från tinningen ned till tåspetsen och fick min hud att bli nopprig av gåshud. Varje kyss var en frälsning, en upplevelse. Jag snappade upp varje liten detalj av den dagen, för när man så länge levt rädd och frånvarande blir man på något sätt överröst med känslor när man väl öppnar upp sina sinnen. 

Snart har det gått ett helt år sedan jag träffade honom, han med stort H. I slutet av september är det ett år sedan alla pusselbitar började falla på plats, trehundrasextiofem dagar av svidande sorg, av ångestfyllda nätter, av svullna rödgråtna ögon och av hopplöshet. Men alla dessa dagar har han funnits vid min sida, för att ge mig mod när jag visar mig svag, för att ge mig hopp när meningslösheten kryper fram, för att ge mig kärlek när jag inte kunde ge mig själv tillräckligt. Det är svårt att inte få det att låta klyschigt och dramatiskt, men denna människa som jag träffade för snart ett år sedan, denna person lyfte mig från den botten jag krälade på, upp till verkligheten och fick mig att inse vad livet hade kvar att ge. 
 

Och nu så finns det ingen annan mer än du

2014-06-03 @ 08:27:51 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Han vänder inte blicken från mina rödgråtna, svullna ögon. Lägger handen på min, öppnar sina läppar och säger med sin trygga röst "Du är det vackraste jag vet".
 
Jag som trodde att jag inte kunde bli mer kär än vad jag redan var, jag hade fel.

Betagen av honom

2014-04-22 @ 19:26:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()

Jag lade sina fingertoppar nätt mot hans varma axlar och smekte på den gnistrande hud jag snuddade vid. Den hud som snabbt fick nopprigt skinn från den kittlande känslan av beröringen som dras i ultrarapid mot en så öm punkt.

 

Jag förflyttade mina fingrar mot hans nacke, mot hans lockar som jag redan då älskade, upp mot hans mörkblonda hår. Hans lena lufttorkade lockar doftar schampoo och balsam, när mina fingrar drog igenom det spreds doften tydligare, och den blandas med parfymendoften från hans bröst. Jag var helt betagen.

 

"Du är så fin"

 

Hans röst ekar i huvudet, den var så trygg och beskyddande. Mitt 250 grams hjärta började slå snabbt, men det enda jag gjorde var att titta ner med ett leende så äkta att till och med jag blev förvånad av att inte behöva låtsas. Han vände inte bort blicken, han tog händerna om min haka och drog mig närmre. Hans läppar någon millimeter från mina, men det mellanrummet försvann på en nanosekund. 

 

Det är september,  näst sista september. Sensommarsolen sipprar genom hans beiga heltäckande gardiner och utanför har det precis blivit kallt nog att börja använda höstjacka. Och det är ett av de första minnena jag har av honom, och ett av de finaste.

 

- Från dagboken


Från dagboken

2014-04-13 @ 17:34:42 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Känslorna i mig är som tickande bomber i väntan på att bli utlösta, väntan på att en svag punkt ska snuddas vid så att jag kan låta känslorna flöda okontrollerat. Jag försöker att tassa mig förbi dessa, smyga bort eller helt och hållet undvika en explosion. Men det går inte alla gånger, i takt med att tiden gått har hela hjärtat varit i ambivalens, jag har försökt väga upp mina känslor totalt. Jag lovade mig själv att aldrig lämna mig själv helt för någon, jag lovade att ta hand om mig själv och att inte glömma bort mig själv. Det är ju trots allt jag som är huvudpersonen i mitt liv, det är mig det handlar om och ingen annan. Jag har hela tiden varit rädd för att ge bort mig totalt, i skuggan av rädslan att förlora mig själv helt.
 
Jag vill ha kontroll, jag vill inte visa mig svagare än vad jag redan gör. Jag vill inte vara ett lätt byte, jag vill inte att mitt mående ska hänga på en relation två människor imellan. Jag har varit med om en sådan relation förr och det har satt spår i mig som jag ständigt försöker undvika. Summering av detta är att jag är rädd för att bli sårad, hjärtekrossad. Men ibland är det för svårt att undvika känslobombernas höga tryck när de exploderar och expanderar i mig, det är svårt att försöka undvika känslan av det som känns när det känns så mäktigt mycket. Det är svårt när:
 
Jag vaknar av hans klumpiga sätt att stänga av alarmet, han hasar sig upp och jag ser honom klä på sig i morgonljuset som sipprar in från fönstret då gardinerna bara är halvt neddragna, fönstret är bara några centimenter öppet men trots det har rummet blivit snabbt kallt under natten. Han valsar ut från mitt rum och går ner från ovanvåningen, jag ser hans rygg försvinna ut ur rummet och ett tag därefter låter hans bekanta fotsteg i trappan när han tar sig ner på undervåningen. Med klarvakna ögon ligger jag och studerar upp i taket i väntan på att ögonlocken ska börja flacka för att sedan inte orka hålla sig uppe, men utan förvåning förblir de vakna.
 
Tänker lite för mycket, spelar upp händelser i huvudet, planerar framtid och grubblar över dåtid på samma gång. Så som jag lite för ofta gör, men som jag inte borde göra. Kommer till insikt med att det inte kommer gå att somna om, inte sålänge han inte ligger brevid, inte sålänge jag inte kan somna om med hans tunga andetag bakom mig, eller med kinden mot hans hals.
 
Någon halvtimma senare kommer han in till mig igen, innan han öppnar min dörr har jag hört hans steg i trappan, jag har lärt mig hur det låter när han går upp och ner för den. Han drar i hantaget och går in när jag möter hans blick, han ler i samma stund som jag halvhjärtat reser mig sakta med täcket virat som en handuk runt kroppen efter man tagit en dusch. På sängkanten sätter han sig, han lägger sina kalla händer på min varma hud, drar de nätt längs min ryggrad ner och upp, om och om igen. Jag drar mina fingertoppar genom hans lockiga hår och låter det sedan sakta försvinna igenom mellanrummet mellan mina fingrar, jag får aldrig nog av att göra så.
 
"Jag älskar dig" yttrar sig från mina läppar, det går inte att säga någonting annat. För i denna stund har tankarna i mig stoppat, allt runt om kring går i ultrarapid. Jag tänker inte längre på alla dessa onödigt krackelerande tankar som annars flyger runt inom mig, det enda jag tänker är att han är det finaste jag har. Han säger samma sak tillbaka, tre ord uttalas med den trygga rösten han har. I själva verket händer så mycket i mig, en lättnads känsla och en så enorm trygghet fyller vartenda ven och hjärtat hoppar till. Det känns som om blodet i min kropp transporteras i dubbelt så hög hastighet, då hela jag blir varm. Men det ser inte han, det enda han ser det är min ruffsiga blonda tofs och väggen bak mig när jag kramar honom hejdå. 
 

Och nu tänker jag på honom igen

2014-03-16 @ 16:20:31 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Kärlek är när jag vaknar upp och resa sig från sängen, men sedan känna hur han tar tag om min midja och drar tillbaka mig.
 
Kärlek är så behövligt när jag sitter med rödgråtna, svullna ögon och ett omöjligt humör, och han berättar att jag är det finaste han vet.
 
"Jag trivs så bra här med dig"  klingar så fint i mina öron när vi ligger en söndag förmiddag i sängen med händerna inflätade i varandra.
 
När jag lyfter och svarar i telefonen om kvällarna och hör "Hej gumman" från andra sidan luren, vilket han alltid gör varje kväll.
 
Kärlek är ovärderligt när han utan förvarning kommer en lite senare kväll endast för att spendera natten med mig, då han alltid är välkommen.
 
Kärlek är så fint, när han ger ifrån sig sitt alldeles underbara leende, just det där som jag inte får nog av. 
 
 
Kärlek är han, han och jag. Det är kärlek.

Och jag har aldrig förr varit såhär kär

2014-02-19 @ 17:14:05 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ibland händer det att hjärtat bankar extra hårt utan någon som helst anledning, på tal om ingenting slår de några extra slag av pirrande lycka som sprider sig i alla nerver. Tankarna kan inte ägna sig åt annat än hur underbart det hade varit att höra hans röst, mest bara för att den stänger av allt vad stress och ondska innebär. Det enda som fyller mina tankar ibland är den lena känslan av hans mjuka lufttorkade hår mot min handflata. Hans varmt trötta kropp  brevid min under nattens mörkaste timmar, hur han kramar mig allt tätare när båda vaknar till med morgontrötta ögon då vi nästan alltid glömmer att rulla ner mina rullgardiner och morgonljuset sipprar in.
 
Han rotar fram glimten i mina blanka ögon, även de dagar då tankar fyller kroppen med värkande rädsla. Han tar alltid sin hand nätt mot min kind, viskar att han älskar mig. Och även fast jag flyttar och flackar med blicken har han alltid sin kvar, fäst vid min. Han ger mig mer än vad jag någonsin kunde begära, en frihetskänsla jag inte trodde var möjlig. 
 
Min kropp är sprängfylld med känslor jag aldrig förr trodde en människa kunde känna, en kärlek på denna nivå trodde jag inte fanns. Men han för fram någonting i mig, han får hela min kropp att längta efter hans närvaro när han bara är några meter bort ifrån mig. Han får mitt sinne att fyllas med minnet av hans trygga doft, med minnet av hans ömma kärleksförklaringar som får mina ögon att tåras av lyckorus, minnet av hans blick i septembersolen den dagen vi sågs för första gången. 
 
Jag älskar honom verkligen, och bara tanken av att han älskar mig tillbaka är ren eufori.
 
 
 

Om lördagskvällen

2014-02-03 @ 18:51:10 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det var egentligen meningen att jag skulle somna ensam i min en och tjugo säng under lördagkvällen, men det blev inte som jag trott eller förväntat. Istället träffade en helt underbar känsla kroppen när jag vandrade hem i vinterslasket halv tio under lördagskvällen, för att sedan få syn på honom 20 meter framför mig med rösten i telefon: Älskling, jag ser dig.
 
Trots att jag är så ogrann som man kan förmå sig att vara ler han ändå lika charmigt som han alltid gör, trycker pannan mot min med hans händer mot min jack-täckta midja. Jag säger att jag älskar honom säkert två, tre, fyra gånger på vägen hem och kan omöjligt låta bli att luta huvudet mot hans axel när vi vandrar under gatulyktorna med hans händer nätt hållandes i mina. 
 
Trots få timmar att umgås var det enda som behövdes att somna med honom brevid, han slutar aldrig förvåna mig.

Som i en film, fast så mycket bättre

2014-01-25 @ 14:48:20 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Den där filmiska, klyschiga kärleken som alla trånar och sucktar efter att ha. Den där kärleken som är alldeles för bra för att vara sann, en sådan "nyp-mig-i-skinnet-känsla" för att allting känns så upp över öronen overkligt. Igår var verkligen ett sådant senarie, igår var helt makalöst fint.

Bortskämd med kärlek

2014-01-24 @ 09:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Läxan blir svårläst och koncentrationen faller lite lätt för att blicken knappt vill vändas bort från honom när han sitter i sängen brevid, han är så fin att jag knappt förstår det själv. Hur mycket jag än håller tankar och ledsamheter inom mig märker han var gång tankar cirkulerar kring mitt huvud, och då frågar han alltid hur det är. Han ligger under kvällstimmarna och försöker förstå mig och alla dessa krokigt förvirrande tankebanor som jag har. Han säger de rätta orden när jag känner att sinnet är dämpat, han lyckas på något sätt alltid att få mig till att skratta i slutändan oavsätt hur många salta tårar som runnit längs mina kinder.
 
Natten kan vara fjäderlätt eller betungande svår att sova igenom men det gör absolut ingenting, för var gång jag vaknar till av oro gör han det också, och var gång frågar han vad som står på. Han lugnar mitt snabbt bultande hjärta med en trött kram och en kyss på pannan och livet blir plötsligt så mycket finare. Det allra  första jag hör nästan var gång jag vaknar med honom vid min sida är "Jag älskar dig". Att starta dagen på det viset är nog det allra bästa sättet att starta dagen på, med handen på hjärtat det något av det finaste jag vet. Och fastän jag såg honom igår på morgonen innan jag begav mot skolan mötte han mig ändå med världens finaste leende och de allra finaste komplimangerna när vi har våra vägar förbi i skolkorridorerna. 
 
Sen kommer jag hem en eftermiddag som igår och ser hur han bäddat min säng än en gång, och finner hans tröja som doftar honom så väl. Jag är bortskämd med kärlek, men det rör mig inte - för jag älskar det, och jag älskar honom.
 
Och de som tycker det är fjantigt att vara på detta viset, de vet nog inte riktigt hur det känns att vara riktigt kär. 

Ditt leende är något av det bästa som finns

2014-01-17 @ 17:13:06 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Stressade fort den sista minuten under morgonen innan jag skulle fara till skolan för den andra heldagen denna veckan. Packade väskan fort men slarvigare än slarvigast, joggade raskt upp för trappan för att ta det sista när jag såg mobilklockan ändras från 07.39 till 07.40.
 
Men så såg jag honom ligga där i sängen och tänkte omedvetet bort tidspressen totalt, hela kroppen varvade ner och jag gick fram till honom, hörde hans trötta, tunga andetag. Lutade mig lugnt och nätt över honom, kysste honom på halsen nätt fram till hans varma underbara läppar, han kysste mig tillbaka försiktigt och sa att jag var fin, och att han älskade mig.  Jag log och sa detsamma, gav honom en kvick kyss till innan jag stressade ner för trappan och ut genom ytterdörren.
 
I bilen satt jag med världens livligaste fjärilspirr nedanför mina revben. Jag tänkte bara på honom och på allt han sa till mig under gårdagen när vi låg i sängen, när han förklarade för mig att jag är det finaste han vet. Jag kunde inte sluta tänka på hur allt han sa var så rätt, så fint. Han berättade om att han brukar skryta om att jag är hans, och om hur stolt han är över mig. Jag la tankarna på hur vi varvade det fina, seriösa kvällspratet med skratt och kyssar. Och jag la tankarna på hans fina leende, som nog är något av det bästa jag vet. 
 
Trött och med tankarna i en annan värld kom jag hem med tunga steg, med blicken fäst i tomma intet, med tankarna i luften och med fötterna så långt ifrån jorden de kan komma. Klumpade upp och öppnade dörren till mitt rum och ser hur han vikt mina kläder som legat slarvigt på golvet när jag stressade iväg imorse. Prydigt och fint låg de på min säng som han också bäddat så fint. Hans t-shirt låg där och den luktade honom så intensivt, och jag älskar det. På kuddarna såg jag en lapp, med bläck hade han skrivit en liten kärleksförklaring som fick hela min kropp att bli så härligt varm, hjärtat hoppade till och leendet gick inte att undvika från att titta fram.
 
Och jag kan inte sluta tänka på honom, för han gör mig så lycklig att knappt ens jag förstår.

Han får mig att bubbla av energi

2014-01-07 @ 00:01:36 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det är något magiskt som händer när hans fingertoppar nuddar min rygg, hur han sedan smeker med fingertopparna från mina bleka skulderblad, sakta och försiktigt ner till den nedre svankade delen av ryggen för att sedan dra dem tillbaka upp igen. 
 
Han får lov att kyssa mig på ställen som jag hatar mer än allt på mig själv. Han får röra mig, se mig, känna mig på sätt som aldrig trodde jag skulle tillåta någon göra. Lugnet som träffar i bröstet är så häpnandsväckande att jag knappt själv kan förstå vad det är som pågår i kroppen, känslor som är så ovana att känna och så overkligt magiska att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
 
Någonting drar ut all negativ energi som pirrar i mig och ersätter det ekande tomma som lämnas kvar med en så överösande lyckokänsla, en känsla som bubblar av energi. Den tyngande bowlingklots-liknande känslan jag annars har i kroppen blir fjäderlätt och nätt i hans närhet. Plötsligt blir det lättare att andas, luften blir kall och frisk istället tjock och kvävande som den annars kan vara. Tankarna som påminner om mullrande åskmoln skingrar sig i stunden hans röst klingar i mina öron. Röster i huvudet som pågår likt oavbrutet ösregn stannar upp och gör ett uppehåll när hans läppar snuddar vid mina.
 
Nu förstår jag vad alla tiotusentals kärlekshistorier menar när de berättar om en värld som stannar upp för stunden, om att allting runt om försvinner och tonas bort. För hela min kropp, hela mitt sinne, hela jag hamnar i en slags verklighetsflykt när jag andas i takt med honom. Han ser på mig på de sättet som bara han kan, på ett sätt som ingen annan någonsin gjort förut. 
 
Och ibland om morgnarna när jag vaknat, före honom som alltid. Ligger jag bara där och ser på honom, tänker att han är det finaste jag vet.

Tjugohundrafjorton

2014-01-02 @ 16:53:21 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Euforin utav att stå under ett sprakeri av raketer ovanför hjässan, att omgivas utav surrande virrvarr blandat med vackra lyckotårar från folk runt om. Höra hur raketerna sträcker sig i luften, sedan se hur den lugna glöden sakta faller i dimman efter smällen. Få ta del utav värmande kramar en efter den andra, och de finaste ord man kan tänka sig viskandes i örat. 
 
Krama mina två hjärtan hårdare än någonsin förr, känna hur allt omkring gick i ultrarapid medans vi släpper taget om det hårda greppet och tittar in i varandras glansiga ögon som möter varandra direkt. Bryta ihop och berätta om hur älskvärda vi är för varandra, berätta om den mest pirrande vänskapskänsla som finns.
 
Känna hur en väns tårar faller på axlen när han berättar om glädjen för min skull, känna den pirrande glada känslan sprida sig i kroppen utav hans tårar och fina ord. Gråta ikapp med honom över att vår vänskap som påbörjdes 2013, en vänskap som utan den minsta tvekan ska fortsätta in på 2014.
 
Att tillslut mitt i allt skrik och skratt, stå mittemot den finaste människa på denna jord med en ufoballong imellan oss. Se hans fantastiska ansikte lysas upp av den varma elden i ballongen, medans den sakta fick kraft att flyga upp mot luften. Han och jag, varsen hand hållandes ballongen som vi sedan släppte iväg då den for upp mot den tjocka dimman i mörkret ovanför oss. Beskåda hur den sakta for upp mot himmelen när jag känner hans arm läggas runt midjan. "Den är för din mormor" sa han när mina ögon mötte hans. Gråten som suttit i halsen och stannat i ögonen klarade jag inte att hålla inne länge till, allt forsade ut och känslorna som for igenom mig i stunden är oförklarliga. Saknad och sorg blandat med lycka och en kärlekskänsla jag aldrig förr känt, allt i stunden var så vackert, så filmlikt och så underbart som de bara kunnat bli.
 
Den stora dagen hade kommit efter en så lång väntan, dagen som planerats i en månads tid tillbaka. Dagen då detta traumatiska år skulle lida till sitt slut och ge utrymme för en nystart, en start som ingen annan förr varit. En start där vi är medvetna om hemskheter som kan hända, en start där vi ska leva fullt ut och framför allt leva rätt. Ett år där inga nyårslöften handlar om att minska vikt eller andra onödigheter som det annars handlat om. Detta är ett år där nyårslöften handlar om mod, om att våga, om att leva. Ett år där allting bara kan bli åt det bättre, vårt år.
 
En ny chans till att leva rätt.
 

Jag tror inte riktigt du förstår hur underbara dina händer är mot mina tårdränkta kinder

2013-12-30 @ 12:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Satt i hans knä då han placerat sig på min svarta sminkstol framför den upplysta sminkspegelen, med hans hand tryggt om min kind och hans världsfina snälla ögon fästa vid mina, jag som har så svårt med ögonkontakt och valde då och då att vända blicken bort. Orden han sa ekade länge i mitt huvud efteråt, de ekar fortfarande. Han drar mitt blonda hår bak mitt öra, och snurrar lätt fram och tillbaka på stolen vi båda sitter på. 
 
Han håller det vackraste tal jag hört på länge, jag överöstes med mängder av hjärtvärmande ord som tog hela mitt sinne med storm och lyckoruset som spred sig är oförklarligt. Han berättade om hans stolthet över mig, han berättade om hur vacker han tyckte jag var och efter var mening jag hörde tårades ögonen allt mer, ögonkontakt var omöjligt i det läget. Så i ett försök om att hindra tårarna från att synas la jag armarna om hans nacke och lade huvudet mot hans axel. Han fortsatte berätta om hur mina armar såg ut när vi först träffades, om hur liten jag var, om ryggraden och benen som syntes. "Du har blivit så fin nu" nämnde han flera gånger.
 
"Titta på mig" sa han när han märkte att jag grät, han tog fram sina händer för att torka mina tårdränkta kinder så gott han kunde. Pannan lutade han mot min och han log på det sättet bara han kan.
 
"Tänk att du blev kär i mig ändå, fast än jag såg ut på det viset" kläckte jag ur mig med gråten i halsen blandat med ett löjligt försök till att skratta bort tårarna men han förblev seriös.
"Jag blev kär i dig för att du är du, inte för att du såg ut på ett visst sätt" berättade han för mig.
 
Han är för bra för att vara sann, det säger jag hela tiden. Hela hans existens i mitt liv är så overkligt underbar.

Tidigare inlägg
Tidigare inlägg