skulle göra vad som helst

2015-12-01 @ 18:19:33 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Jag pratar inte om det, även fast det är det största och mest livsavgörande som hänt mig hittils. Jag berättar inte för folk hur mitt förflutna har varit, och därför är det lätt att människor trycker på punkter som jag egnetligen inte klarar av att höra, punkter som startar krig i mitt huvud men som jag bara skrattar bort för att verka trevlig och mindre besvärlig. Det gör ont, när folk berättar om bantningstekniker och om att de borde äta mindre, det gör ont för att en del av mig inte kan hantera de orden utan att börja fightas med en annan del utav mig. 
 
Det träffar mig snabbare än ett blixtnedslag, ibland klockan 06:00 på morgonen. Ibland precis innan jag ska lägga mitt huvud på kudden, kanske några gånger på förmiddagen/eftermiddagen. De där tankarna som jag försöker att inte lägga någon energi på, utan förvarning slår det mig och förlamar. Fortfarande, och trots att jag ibland lyckas vifta bort det innan det växer sig allt för stort så kan det ibland fastna på näthinnan. Som om ångesten är ett slags exem, och desto mer man tänker på det desto mer känns det. Hur svårt är det att tänka bort en ångest? det går-inte. 
 
jag krigar innanför pannbenet, som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv. Jag jobbar på att älska mig själv, på att älska den magen som putar ut ibland utanför jeansen, jobbar på att älska mina bristningar på sidan av mina lår. Men det tar energi att gå runt var dag och försöka älska sig själv när ena sidan av hjärnhalvan säger tvärt emot, som att springa det fortaste man kan utan att komma någon vart. Psyket tar stryk och fastän jag bygger upp det igen vet jag om att det snart kommer brytas ner. 
 
Det gör alltid ont, morgon-middag-kväll. Men jag försöker att må bättre, det är väl det viktigaste?

Fråga - viktuppgång

2015-01-27 @ 09:45:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Alltså du har säkert svarat på det här så många gånger men måste ändå fråga i ren desperation. Hur hanterade du viktuppgången när den blev märkbar under din tillfrisknad från anorexi? Vet att man inte ska vara så utseendefixerad osv men när jag ser bilder på dig så blir jag så motiverad då du ser oerhört bra ut - bättre nu än i en anorektisk kropp. Du är liksom naturligt smal och ja, har väl min drömkroppen kan man säga. Det som skrämmer mig är att jag känner mig inte alls fin i min normalkropp, inte alls. Tycker liksom jag ser bättre ut som underviktig. Fan alltså... 

Men, några tips? Hur hanterar jag en ångest som äter upp mig inifrån?
 
När jag hamnade på mellanvården fick jag ta del av inte bara psykisk men även fysisk vård. En del av min vård gick ut på att jag skulle gå hos en sjukgymnast minst en gång i veckan, vilket var något av de mest frustrerande jag upplevt. Jag var så rasande på varje session, jag var så arg över hur sjukgymnasten berättade om avslappning och inre lugn. Men en sak jag minns väldigt tydligt var en utav de första gångerna jag var hos sjukgymnasten, då hon tog fram en mätsticka. Hon bad mig rita up på en whiteboard tavla hur bred jag ansåg att mitt huvud, mina axlar, min midja, höfter, lår, vader och diverse var. Både framifrån och bakifrån. När det var gjort tog sjukgymnasten mått på alla dessa delar och ritade enligt måtten hur bred (snarare obred) jag egentligen var till skillnad från vad jag hade ritat ut. På vissa ställen kunde det skilja decimetervis och det gav mig en ordentlig ögonöppnare, hjärnan skrek att alla ljög och att jag visste & kände min egen kropp allra bäst. Men sen stannade allt till, jag insåg att det var lönlöst att tro något så underligt som att en mätsticka skulle ha mer inkorrekt än mitt ögonmått. Jag fick diagnosen som ingår i sjukdommen anorexi - felaktig kroppsuppfattning.
 
Under min viktuppgång var det ett stöd, en pelare jag kunde luta mig mot när jag såg att vågen visade högre siffror. Jag visste att jag hade en felaktig kroppsuppfattning och jag upprepade det inom mig var gång äckel-känslorna kom smygandes. Jag ska inte ljuga och säga att det var lätt med en viktuppgång, jag var livrädd och varje gång som vågen visade en siffra högre ville jag allra mest stänga in mig i mig själv. Jag kom hem många gånger och grät, jag spenderade kvällar genom att se mig i speglen, mäta avståndet från låren och inse att de växte för varje vecka som gick. För det är så anorexi går till, det är en annan indevid inuti dig som vill göra allt i sin makt för att du psykiskt och fysiskt ska må dåligt.
 
"Har du ätit mer än vanligt under en dag? då är du grotesk. Har du gått upp i vikt? då är du ett enda misslyckande. Har du gått ner i vikt? bra, men du skulle kunna gå ner mer. "
 
Jag vill mest berätta för dig, för alla med samma eller liknande problem att det inte går felfritt. Det är jobbigt och det finns inte någon speciell medicin för att göra viktuppgången enklare att gå igenom. Med det vill jag ge lite tips på vad jag gjorde för att genomlida allt missär.
 
 ▼ Jag tänkte att jag går efter ett matschema av en anledning - Jag använde logiken när tankarna kickade in. När hjärnspöken sa åt mig att hoppa över ett mål så fick jag komma in och berätta för mig själv att jag äter inte bara för att, jag äter av en anledning.
 
▼ Jag försökte se det positiva - jag tänkte på allt jag kunde få friheten till att göra med normalvikt. Alla utekvällar utan att frysa, att kunna kramas utan att känna mig skör i skelettet, att kunna slippa tänka på hur tjockt/smalt någonting var på mig. Att kunna träna, promenera och leva som jag vill. 
 
▼ Jag letade inspiration - Jag började följa en massvis med människor på instagram som hade en normalstor och kurvig kropp. Jag började sakta inse att, det är finare att se ut så än som ett benrangel. 
 
▼ Jag tänkte mig bort till hur jag skulle se ut i normalvikt - Jag försökte tänka mig en normalvikt utan att tänka i överdriven form. Jag tänkte istället på hur snygga ett par lite större lår kan vara, en större rumpa och bröst. Jag tänkte på hur kvinnlig jag skulle se ut istället för som en planka eller ett barn på 10 år.
 
▼ Jag la tankarna på annat så fort jag fick chansen - ofta gick alla dygnets minutrar till oro, ångest och tankar som var ätstörningsrelaterat. Men så fort jag fick chansen till att lägga fokus på någonting annat, när jag målade något, skrev ett inlägg, letade kläder på nätet, gjorde en läxa, befann mig i skolan, sminkade mig eller så mycket som att ha ett samtal med någon annan. 
 
▼ Inspiration -  jag lät mig ta in allt positivt med ett liv utan undervikt. Kollade och inspirerades av tjejer på olika sociala medier som förde fram budskapet, då de en gång haft/har anorexi. Följde deras resa samtidigt som jag gjorde mig, det fick mig att inse att jag inte var ensam.
 
Du är så fin som säger allt detta till mig, och att jag gör dig motiverad är så bra!! Men jag känner mig inte alltid fin, jag kan än idag (oftare än ni tror) få för mig att jag är för stor här, för bred där, för ofast där. Jag har än idag tankar kring om jag skulle ta och gå ner något kilo eller två, jag har fortfarande hjärnspöken som drar i mig. Det kanske är svårt att tro, då det kanske låter som att jag har accepterat min kropp idag och att jag inte lägger lika mycket fokus på vikten som förr. Men jag tänker på det ofta, känner mig ofta otillräcklig och gräslig. Jag låter bara inte det hindra mig från att kämpa mot anorexin. Alla tankar kommer inte vara borta en vacker dag, men tillslut kommer du inse att du har nått normalvikten och livet gick inte under. Istället orkar du mer, är gladare och mindre bekymrad kring vikten. Fortsätt kämpa mot hjärnspökena, de får inte vinna, lova mig det!

Svar: ätstörningsrelaterat

2015-01-08 @ 18:16:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
en fråga, igen: Om du äter yoghurt och granola, äter du mer då om du inte tar en smörgås? Vissa dagar vill jag kanske endast ta yoghurt och musli men vågar inte pga att jag då kommande dagar kanske inte vågar äta smörgåsen igen om jag valt bort den en dag...? Lite snurrigt kanske men denna ätstörning är så jävla snurrig så... Kram på dig!
 
 
Vissa dagar kan jag känna känslan utav att jag inte alls är hungrig då jag borde vara det, att jag hade blivit tillräckligt mätt och belåten utav bara gröt på morgonen, eller yoghurt vilket många också blir. Men man måste försöka tänka steget längre och vårda sig själv, tänka maten som en slags medicin för att man inte ska bli sjuk. Eftersom kroppen efter en period av anorexi har tagit stryk behöver den de lilla extra som man kanske inte behövde förr. Jag försöker alltid hålla mig till en macka till yoghurt eller gröt på morgonen just för att  "hjärnspökena" annars vänjer sig vid att man minskar med mat, precis som du säger! Det gör att det kan bli svårt att äta som man brukade igen eftersom det äventyrar psyket. Genom att hoppa över eller minska på något triggar man igång sjukdommen, och sjukdommen fungerar som den gjorde förr: den blir aldrig riktigt nöjd.
 
Jag tar inte alltid kort på smörgåsen då de inte så fotogenisk i mina ögon. Jag tar inte kort på min mat för att visa er exakt hur mina matvanor går till, jag tar kort på mat när jag känner att det gör sig fint på bild. Jämnför er aldrig med mig eller någon annan som lägger upp matbilder på nätet eller sociala medier, alla kroppar fungerar olika och jag har ingen perfekt vägvisning för hur era kroppar reagerar på mat/mängd mat. Jag gör det som är bäst för min egen kropp, eftersom jag vant mig vid det och för att det fungerar för mig. Men bara för att poängtera det, jag äter mer än vad jag visar i bloggen. Anledningen till att jag inte tar kort på allt för mycket mat är för att jag inte vill att bloggen ska handla om bara det.
 
Jag var med om en period i somras då jag inte var lika hungrig om eftermiddagen, jag nöjde mig med en frukt eller två och samma på kvällsfikat. Efter det hade jag det lite kämpigt och motstridigt inom mig när jag insåg att jag behövde tillföra mer mat för att inte gå ner allt för mycket i vikt, men jag trotsade alla dåliga tankar lite varje dag för att kompensera för det. Det gäller att ha så pass mycket självrespekt och självinsikt att man inte låter sig själv falla för hjärnspöken. Det är bra med självinsikten om man någon gång hoppar över mackan under frukosten för att man inte känner lika kraftig hunger, det har man råd att göra så länge man är medveten om att man gör det och bara man inte vänjer sig vid att det är så det ska vara varje morgon framöver. 
 
Så min slutsats på detta är att om man på bättringsvägen i en ätstörning känner att kroppen en dag inte kräver så mycket som man brukar äta - lyssna då på kroppen. Men se till att försöka kompensera det dagen efter om du då känner att du kan äta lite mer! Det är viktigt att inte glömma bort vad som behövs göras, att återhämta sig från en sjukdom är inte lätt och att gå emot en ätstörning kommer vara en pina. 
 
Tack för kommentaren, hoppas allt är bra med dig. Kram!

Om tips inför en ångestfylld högtid

2014-12-18 @ 09:06:33 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
En ätstörningsrelaterad fråga: Hur känns högtider så som jul för dig? Hur hanterar du det? Är det utan problem/oro/ångest eller måste du planera mycket? Behöver pepp... Kram
 
 
Min första julafton som "sjuk" införträffade förra julen, och trots att jag inte riktigt gillade allt ståhej med julmat, godis, bakelser, glögg så gick det bra. Och jag ska berätta varför:
 
Prata om det: Min behandlare frågade mig om mina tankar kring julen, maten och ångesten. Jag berättade för henne att det var påfrestande att känna pressen från de runt mig, folk som inte riktigt förstod varför jag hellre ville ha något annat än en pepparkaka eller lussekatt, varför jag inte rikigt lät mig själv njuta och gå loss på maten som serverades. Jag och mina föräldrar pratade om det, vi alla visste att det var mycket kring maten och kom fram till att jag inte riktigt behövde hjälpa till med så många matförberedelser. Vi kom fram till hur vi skulle göra ifall jag mådde dåligt och de berättade för mig att om något känns för tungt måste jag säga det. Allt för att julafton skulle bli som den alltid varit, en av de bästa dagarna på året.
 
Planera: Detta var så viktigt, och jag kan inte nog berätta om hur mycket det underlättar!
Vi planerade julaftonen och med tanke att jag gick på matschema var jag livrädd för tanken om att jag skulle tappa kontrollen, äta mer än vad det var tänkt och känna hur ångesten sträckte sig mot halsgropen. Istället för att "ta det som det kommer" gjorde vi upp en liten plan. 
Jag fick äta frukost som jag brukade, att vi tillsammmans i familjen åt julmiddagen klockan 12 för att underlätta enligt tiderna på mitt matschema. Lunchen bestod av en helt vanlig tallriksmodell, det vill säga: potatis, lutfisk, vit sås och ärter. När klockan blev 3 och kalle anka var i rutan hade vi tagit fram allt julgodis som vi bakat under december månad, då var det dags för mitt eftermiddagsfika och jag bestämde mig för att ta en lussekatt och njuta. 
När klockan sedan var 6 på kvällen hade mamma och pappa dukat fram det stora julbordet där jag också gick efter tallriksmodellen, fast i förminskade versioner på de olika delarna för att jag skulle våga testa lite mer. Jag tog till exempel 2 köttbullar, en klick jansons, lite rödbetssallad, lite brunkål, lite gravad lax, lite laxsås och så vidare. Det är ett tips för er som ändå vill kunna känna lite frihet, men samtidigt inte få ångest utöver det! 
På kvällen åt jag min vanliga kvällsfika, det kunde vara en macka, eller ännu en lussekatt (typ den bästa bakelsen jag vet)
 
Våga: istället för att ta en macka till fikat, ta en eller två pepparkakor eller en lussekatt som jag gjorde. Istället för att hålla dig till en speciell rätt som du vet att du är säker på, våga testa nytt! Jag testade lutfisk för första gången på riktigt förra julen. Under julbordet, ta lite av mycket för att få så mycket ut av det som möjligt. Men om du vill underlätta det till max kan du helt enkelt ta köttbullar och jansons som en portion enligt tallriksmodellen. Du kommer inte bara växa som person i att våga allt detta, du kommer också få dina nära kära till att må bättre. Det är ett framsteg att våga, det kommer få dina nära att må så bra utöver att du kommit över "trösklen" och faktiskt vågar.
 
Ha rätt omgivning: min förra jul firade jag hemma med bara min familj, de visste precis hur det låg till och tog hänsyn till mina tider för min skull. De hade aldrig ifrågasatt varför jag inte tog en till poriton, eller om jag hellre hade velat ha en macka till fika än en bakelse. För de visste att jag försökte underlätta det för mig själv, att ha en ångestfri dag är ingenting man kan bestämma när man vaknar, man måste försöka ta det man har och göra något bra utav det! 
 
Rätt tankesätt: det är lätt att jämföra sig med andra, lätt att snedda åt de andra kring matbordet när man är väldigt nere i sjukdommen, jag vet för jag var där själv. Men det viktigaste är att ha rätt tankesätt genom dagen, alla dagar egentligen. Istället för att känna skam eller rädsla ska man bara låta alla negativa känslor vara och fokusera på det som är positivt. Om en julafton tillbringas tillsammans med ångest och panik känslor så är det en julafton du aldrig kan få tillbaka. Försök att lägga tankarna på de postivia sakerna trots att du kan hitta negativa saker. En sak som jag brukar göra är att lägga ett "strunt samma" efter varje negativ tanke. Tillexempel om jag får tankar om att jag känner mig stor och grotesk, strunt samma! Eller om han/hon tog mindre mat än mig, strunt samma!
 

Jag insjuknade på riktigt under de högtider då påsken, midsommar inträffade vad jag minns. Midsommar var mörk, och jag försökte stanna i mitt rum så länge jag kunde för att slippa gå ner och äta. Jag stängde in mig under dagen, var gång jag mötte någon från släkten på nedanvåningen hade jag redan planerat ut vilken ursäkt jag skulle  kunna använda för att slippa spektikulationer kring om jag ätit eller inte. Jag var ute hela natten, skrattade utan inlevelse, log utan glimten i ögat. Kom hem och kände hur min kropp var tyngre än någonsin. Att tänka tanken på att julafton skulle vara lika mörk gör ont i mig, att behöva blicka bakåt och bara känna känslan av att den dagen inte var så bra som den kunnat va är inte roligt. Jag är glad att min julafton inte blev ångestfylld och mörk, jag är glad över att jag hade kommit så långt så att jag kunde tänka klarare på den fronten.
 
Hoppas detta hjälpte, och hoppas du får en fin jul ♥

Om att alltid ha ett vakande öga, sluta aldrig ta hand om er

2014-11-04 @ 18:58:36 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har gjort mig tydlig när jag talat om vad jag tror angående friskheten efter en ätstörning; att man aldrig blir hundra procent frisk från den. Att leva med den är en annan sak, att vara såkallad "frisk" men att ändå ha bagaget efter sig. För om du en gång i ditt liv fått uppleva en sjukdom som under en viss tid var det enda som du levde för, och som efter den långa tiden var det enda du motvilligt ville bort från - då är det inte lätt att sedan efter en tid bli frisk och återgå till ett normalt liv. 
 
En ätstörning kommer alltid finnas i din bakficka, och rösterna man ständigt förtränger kan tystas ner en stund för att sedan komma tillbaka när man minst anar det. Det är en slags katt & råtta lek, en lek som du alltid ska vinna, men också en lek utan slut. Även fast jag är friskare än för ett års tid sedan betyder inte det att jag slutat att få orostankar, ångestklumpar eller depressionsdippar. Jag kommer hela tiden vara till viss del styrd med sjukdommen i baktanken, jag kommer ständigt behöva vakta mitt eget psyke för att inte tappa den balans jag återfunnit. I min åsikt fungerar en ätstörning som ett slags övertagande grupptryck, så fort du fallit för det en gång finns det stor risk för att du faller för det igen. Och efter det kanske du faller för det lite för många gånger, och situationen blir allt större och allvarliga än vad den var från början då det var en liten oskyldig handling man gjorde pågrund av grupptryck. Ungefär så tror jag att ens hjärna fungerar med en ätstörning i bagaget. 
 
Skulle jag en dag hoppa över en frukost, eller en kvällsmat eller något annat med vilje skulle det med all säkerhet ge en inverkan på mitt psyke som det nog inte skulle fått på en person utan erfarenheten av ätstörning. Att låta sig själv hoppa över någon måltid kan resultera i alla möjliga oförutsägbara sinnestillstånd, så som: Nöjdhet, adrenalinkick, orohet, ångest, panik, förvirring. Det kan orsaka att man tillslut tappar självkontrollen, och att en liten överhoppad måltid kan bli till flera i veckan, tillslut har man låtit sig själv övervinnas av hjärnspöken som väckts till liv. 
 
Jag kommer ha det i åtanke i framtiden, att alltid ha ett vaknade öga över mig själv och min kropp. Jag kommer alltid att försöka hålla mig regelbunden i förhållande till träning eller mat. Inte endast för att hålla vikten där den ska, utan även för att försäkra mig om att onda tankar inte lockas av handlingar jag gör.
 
Det är så lätt för en ätstörning att triggas, låt inte någon annan och speciellt inte dig själv trigga igång den när du väl hamnat på rätt spår i livet. Var rädd om dig själv och din kropp. ♥

Lite frågor och lite svar

2014-10-13 @ 10:18:11 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()

Hur gör du de dagarna du mår lite "sämre" om man säger så? Eller de stunderna där du inte mår så bra? För det kommer några sådana stunder om dagen och jag vet inte vad jag ska göra överhuvudtaget, jag får bara panikångest i några timmar och känner mig vilse.. :( Kram!

Jag försöker mitt bästa med att uthärda dagen. Försöka tänka att imorgon kommer en ny bättre dag, och att allting kanske inte är så dåligt som man för stunden kanske tror. Jag tror att logiskt tänkande är allra bäst i situationer som dessa, oavsätt vad man än mår dåligt över. Som jag skrev i min må-bra lista, försök göra allting så fint för dig själv som möjligt. Vårda dig själv och ge dig själv så mycket uppmärksamhet du bara kan. Mindfullness är svårt i situationer då man har panik eller ångest, det är svårt att försöka se i nuet eftersom man väldigt gärna grubblar på framtid eller förflutet. Men försök att uthärda och vårda dig själv, det är mitt allra bästa tips. Tänk "hälsan går före allt annat".

 

Har du ett matschema du kan dela med dig av? För viktuppgång.

Jag gick/går på matschema. Och mitt matschema nu är väl mer fritt och mer för att hålla min vikt och inte gå ner. Mitt matschema förr var för att gå upp ca ett halv kilo om veckan. I det matschemat ingick det att jag inte fick gå mer än 6-10 minuter varje dag (vilket innebar ingen skola, ingen träning, inga promenader eller aktiviteter). Min mamma fick skjutsa mig vart jag än skulle och allt detta för att jag skulle gå upp i vikt. Det matschemat jag gick på då gick såhär:

 

Frukost: En macka med smör + pålägg med 1 portion gröt med mjölk eller 2 ½ dl fil med 1 dl müsli

Förmiddagsfika: En macka med smör och pålägg/smoothie/2 knäckemackor med smör och pålägg eller annat mellanmål (en kanelbulle, en chokladkaka är också alternativ)

Lunch: Enligt tallriksmodellen, grönsaker, kolhydrater, protein och fett

Eftermiddagsfika: Samma som förmiddagsfika

Middag: Samma som lunch

Kvällsfika: samma som för/eftermiddagsfika

 

Men det är olika för varje person, detta + inga aktiviteter eller promenader var det jag behövde. Vissa har bättre/mindre bra ämnesomsättning. Och vill man ha ett matschema är det nog viktigt att ta kontakt med någon som kan sådant bättre än jag, ta kontakt med bup eller med en ätstörningsklenik som kan sin sak och som kan ge dig det bästa matschemat för just dig !


Svar på frågestunden

2014-10-07 @ 15:29:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (4) | Trackbacks ()
1. Hur går det för dig nu? Är du friskförklarad eller får du behandling fortfarande? Om ja, vad för behandling? ( Du behöver självklart inte berätta om det i detalj, förstår om det är privat. Tänkte mer på om du träffar en psykolog eller sjukgymnast osv.)
För tillfället är jag inte frisk, eller för den delen friskförklarad. För att bli friskförklarad tror jag att alla tankar, all viktfobi och diverse diffusa tankar ska vara utrotade från hjärnan. Många säger att sjukdommen ofta sitter i hela livet, men att man som människa lär sig att hantera den på rätt sätt. 
Jag gick först på mellanvård, efter det på öppenvård och nu är jag fri från alla behandlingar. Då jag fyllde 18 fick jag med föräldrar och psykologs vägledning välja om jag skulle testa mina vingar genom att försöka utan vidare behandling från vuxenpsyk, eller om jag då skulle övergå från öppenvård till vuxenpsyk. Jag valde självfallet det jag ansåg vara bäst för mig, friheten. Hittils (sen den 8:e September) har det gått bra med både toppar och dalar, som alltid. Men det viktigaste är att vikten håller sig stabil och att huvudet inte blir allt för svart och svårt av mörka tankar!
 
2. Hur gör du för att leda bort dina hjärnspöken och komma på andra tankar? Några tips?
Jag vill säga några få punkter som är bestående:
Rätt omgivning (personer som får dina hjärnspöken att lägga benen på ryggen). Det kan vara allt från en vuxen som jag känner sig trygg med, till väldigt bra vänskaper som förbygger självförtroendet och som förgyller dagen (som det är för mig).
Våga berätta hur du mår för någon nära dig. Det är allra lättast att bli av med hjärnspöken om du har någon brevid som kan tala om för dig att livet blir bra tillslut, någon som kan stötta och finnas vid sidan när allt känns grått.
Gör din själ gott. Gör bara saker du finner ro i att göra. Gör dig själv en tjänst!
Jag ska nog göra ett inlägg där jag skriver må-bra tips som alltid fungerar för min del, det känns behövligt!
 
3. Skulle du i framtiden kunna tänka dig att jobba med att hjälpa personer med ätstörningar?
Ja, definitivt. Jag vill aktivt kämpa emot något som jag ogillar så starkt, likt sättet jag vill kämpa för HBTQ och mot rasism, likt jämnställdhetens rättigheter och diverse. Men med tanke på att jag själv varit nere i träsket hade det nästan varit som en dröm att kunna hjälpa andra upp därifrån, göra en föränding i samhället.
 
4. Din bästa musik just nu?
Det måste nog vara mina höstmelodier, de finaste och lugnaste. Jag har en lista som jag kan visa upp i senare inlägg!
 
5. Dina bästa "må-bra" tips som man kan tänka på nu när hösten och mörkret kommer?
Det kommer ett inlägg om det ska ni se!
 
6.Vad är din favoritfrukost? Hur ser en typisk frukost ut hos dig?
Jag skulle vilja säga att på stressiga skolvardagar står jag fast vid min standardfrukost som jag håller mig på allra bäst under dagens gång, vilket är: havregrynsgröt gjord på spis med 1dl blandade råghavregryn och fiberhavregryn och 2 dl vatten en nypa salt och när det fått en fast koncestens häller jag det i en skål. Jag har på senare tid haft havremjölk i, så himla gott! och därefter pudrar jag med kanel och kardemumma, en macka vid sidan om. På helger eller dagar då jag kan ta det lugnt på morgonen unnar jag mig gärna en skål med yoghurt och paulúns granola (favoriten!), jag har allra oftast smaken med dadlar och hasselnötter. Sedan tar jag en macka till det, en kopp rykande te eller ett glas vatten. På mackan kan jag ha kaviar, eller keso pudrat med svartpeppar, dragon och salt, eller mosad avokado med citronpeppar på.
 
Tack för en super-duper-mega-bra blogg! Du är så bra och inspirerande! Kämpa på! kram:)
Tack käraste du, så himla fint sagt av dig!
 
7. Hur mår du nu? Påverkar ätstörningen dig mycket idag, hur mycket märker du av den?
Jag skulle inte vilja sätta en ettikett på hur jag mår, jag har nämligen inte ett konstant mående. På morgonen kan jag gråta, på förmiddagen skratta, på eftermiddagen gråta igen. Jag är en känslosam människa och jag ser inget dåligt i det. Jag mår bra och dåligt, vissa dagar är bättre än andra som man brukar säga. 
 
Ätstörningen påverkar mig även idag, jag får fortfarande tankar om otillräcklighet och jag får återkommande ätstörningsbaserade tankar. Jag har dock lärt mig att försöka ignorera dessa, jag vet vilken röst som är rätt eller fel. (i liknelse som att ha en god och en ond liten människa i huvudet, jag vet vem som är god och vilken jag ska lyssna på). Jag märker av min sjukdom tjugofyra timmar om dygnet, den är där när jag vaknar, den är där när jag somnar. Den enda gången sjukdommen försvinner totalt är när jag är oerhört upptagen, oerhört glad eller då jag befinner mig i mina allra lyckligaste tillstånd.
 
8. Vad har varit svårast?
Under tidens om gått måste jag säga att få folk att lita på mig igen var svårast, att börja lita på mig själv men framför allt att återgå till ett liv som jag en gång hade. 
 
9. Var du alltid motiverad eller fanns det stunder då du bara ville ge upp? Hur tacklar man dessa perioder?
Det tog ett tag innan jag blev motiverad, det var inte föräns jag insåg att jag skadade människors psyke runt mig som jag började bli mer motiverad, men bara för att man är motiverad betyder det inte att man vågar göra någonting åt det. Jag var motiverad under hela sommarens gång, men någonting i mig höll mig nere så djupt att jag inte kunde göra någonting åt det. Jag ville bli av med sjukdommen men jag kunde helt enkelt inte, det var som om någon höll mina armar i trådar, styrde över mig medans jag skrek nej. Jag ville ge upp hela tiden, men kärleken till mina nära och kära var för stark för att bara "ge upp". Hade jag inte haft de personer runt mig hade jag nog inte varit där jag är idag, om jag ens hade varit på jorden över huvudtaget. 
 
Jag skulle vilja säga att man tacklar perioder olika, men man måste för det första se utanför lådan man är i. Du måste se hur du påverkar din omgivning, hur du ska kunna fortsätta leva i detta mönster. Du kommer tänka fel många gånger, men då måste du komma ihåg att tänka om och tänka rätt för att kunna övertala de mörka tankarna om att livet alltid har mer att ge. 
 
10. Finns det några livsmedel du helst undviker idag, eller kan du äta av det mesta?
Jag har oerhört svårt att äta "av det mesta" när jag är ensam, mitt egna initiativ är väldigt motstridigt. Jag äter, men helst inte onyttigheter på egna kommandon. Annars kan jag nog äta det mesta, saker jag allra helst inte äter är saker som är från snabbmatsrestauranger. Men givetvis kan jag äta detta om jag måste. Är jag med vänner eller liknande kan jag också äta mer "fritt", samma sak på allmäna tillställningar. Men jag överdoserar inte med onyttigheter om man säger så, av de simpla skäl att jag inte vill få för mycket ångest när jag är med andra människor, men att jag samtidigt måste försöka verka ha ett "normalt" förhållningssätt till mat. 
Detta är dock någonting som blir synligt bättre och bättre, har lärt mig att det är okej att äta allt utan att få ångest och jag har blivit mindre strikt, lärt mig njuta av saker som jag förr blev ångestfylld av att äta, och det är så skönt när man lärt sig att acceptera saker som förr var förbjudna!
 
11. Jag vet inte om det har varit så för dig, men jag har jättesvårt att gå utanför min "bekvämlighetszon" och göra sånt jag inte är van vid och känner mig trygg i. Om du kände så, hur har du gjort för att våga vara mer spontan och liksom... leva?
Jag har alltid, alltid, alltid längtat efter livet. Jag har under mina mörkaste perioder drömt om att kunna gå på festivaler, drömt om att vingla gapskattandes genom städers gator med vänner på helgkvällar, om att gå ut skolan och börja leva mitt liv på riktigt. Åka på fantastiska livsförändrande resor, om att uppleva allt som livet erbjuder. Men jag har varit väldigt strikt, varit oerhört uppmärksam och inte velat hamna utanför min "trygga zon". Och detta mest för att jag inte vill att mitt huvud ska sprängas av tankar om jag gör någonting som sjukdommen inte tycker om. Men det som hände var att jag blev kär, jag träffade en pojke som jag föll pladask för, som jag skrev långa rader om i mina dagböcker som annars bara var fyllda med dystra och diffusa tankar. 
När jag var med honom ville jag vara mitt bästa jag, när jag var med honom ville jag kunna göra saker som inte begränsade mig. För det som begränsade mig begränsade även oss två. Jag ville utvecklas och han hjälpte mig genom att vara en motivation, han gav mig något att sträva efter - att kunna leva normalt igen, med honom vid min sida.
 
Jag har undvikit saker som givit mig ångest för att jag varit rädd, rädd för att må dåligt. Men det viktigaste man måste ha i åtanke är att man aldrig kommer komma över sina rädslor utan att må dåligt. Ska du överkomma en spindelfobi tar du inte en tarantella i handen med ett leende på läpparna och mår bra. Du kommer vara livrädd, du kommer känna dig obekväm och ångesten kommer vara där, då måste du tänka på detta: Nu var detta såhär jobbigt, men när jag gjort det kommer det inte vara lika jobbigt längre. Och nästa gång kommer det vara lättare, och gången efter det ännu lättare.
 
Du måste tänka på att göra ditt framtida jag en tjänst!
 
12. Hur hanterar du ångest och negativa känslor?
Ångest hanterar jag genom att ordna "ta-hand-om-dig-kvällar". Genom att vara med de jag älskar allra mest, de som får mig att visa mina bästa sidor. Men det jag alltid gör, som jag gör nästan varje dag: ut och promenera. 
Är det så att du är för underviktig för att få röra dig måste du tänka på det extra noga. Jag levde praktiskt taget i ren missär under den tiden jag inte fick röra mig, samt var hemma från skolan, och åt 6 mål om dagen. Men nu är promenaderna min räddning, inte långa intensiva powerwalk's. Utan tankespridda lugna promenader, frisk luft, en podcast i hörlurarna eller låtar som verkligen känns bra i kroppen.
 
13. Hur går det med fysisk hälsa? Du ser ut att må bra och ha bra form :) Tränar du något hemma eller på gym nuförtiden? 
Min fysiska hälsa är bra antar jag, dock har min kondition aldrig varit påtal om. Jag tränar lite hemma, övningar för rumpa, mage, ben och diverse. Jag är en aktiv människa och jag promenerar varje dag. Jag gymmar inte, jag har inte tid till det och dessutom tycker jag att det finns en sån oerhörd stress och press angående att gymma nu för tiden.
 
14. Är nyfiken på vad du äter om dagarna och hur du kombinerar det med träning, samt vad du föredrar kring klädesplagg/mat/övningar när det gäller träning :) med bilder. Älskar att följa dig och hur du inspirerar och sprider din kärlek<3
Jag äter frukost, mellanmål (på helger och lediga dagar brukar jag inte behöva ett mellanmål innan lunch), lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag äter enligt svensk husmanskost så inga proteinpulver eller kosttillskott, inget vegetariskt (fastän jag hade velat prova under en period!), inget "en kycklingfile utan sås och potatis"-aktigt. När jag tränar brukar jag väl tänka på att äta mer men oftast kräver inte min träning något extra då jag aldrig tränar stenhårt nu för tiden, jag har inte riktigt tiden till det och dessutom borde jag gå upp mer i vikt för att kunna träna "stenhårt". Då jag fortfarande ligger på en undervikt. Klädesplagg när man tränar är väl ingenting jag kan ge inspiration om då jag inte har den blekaste aning om träningskläder eller märken. Jag använder ett par träningstrikåer från h&m, valfri tröja och sportbh samt nike jogging skor. Maten är viktig att vara varierad vid träning då man måste få i sig alla näringsämnen! Övningarna jag gör mest är utfall, squats (alltid en del av träningsrutinen), Situps, rumplyft, plankan på sidan för att träna midjan. Förlåt för att jag inte kan ta bilder på det än, det är för att mitt objektiv som jag beställt (!!) inte har kommit hem än, och det kommer inte komma förän den 17:e Oktober. Då kanske jag tar bilder om det inte känns allt för genant!
 
Tack för dina fina ord, åh vad jag blir glad!!
 
15. Om man märker att man håller på att sjukna in i anorexi, men inte vet hur man ska ta sig ut, vad ska man göra då? Jag läste ditt första inlägg, det där du kom ut med anorexin, och först tänkte jag positiva tankar, men två sekunder senare tänkte jag samma tankar som du tänkte. Jag hoppas du kan ge något tips på hur man kan undvika att hamna så långt ner i djupet..
Detta är en viktig fråga, jag är glad att den togs upp! 
Jag insåg att jag inte var helt frisk eller hade ett sunt tänkande kring mat och träning, kroppsbild och självkänsla väldigt tidigt. Redan innan min viktnedgång. Jag fick dåligt samvete över saker och ting och det var inte just så att anorexin gav mig en käftsmäll och sedan infann sig i mitt liv. Jag blev gradvis värre, just för att jag tänkte "Det kommer aldrig hända mig, jag kan inte bli sjuk i en sån sjukdom" eller tankar som "När jag gått ner i vikt slutar jag". Jag kommer ihåg så tydligt att jag till och med berättade för mina två närmsta vänner att jag misstänkte att någonting inte stod rätt till med mig, och det berättade jag flera månader innan jag började gå ner i vikt drastiskt och insjuknade riktigt. Det bästa är att göra sig hörd medan man kan, så fort du känner detta-är-inte-rätt känslan måste man ta sig i kragen och berätta för nära och kära hur frustrerande det än är. Jag blev totalförvirrad av de kluvna tankar jag hade, då jag i ena sekunden fick modet till att berätta och be om hjälp, men i andra sekunden hindrades för att sjukdommen sa att det inte var det jag skulle göra. Mitt bästa tips är inte att försöka lösa det ensam, du måste berätta för någon i din närhet, försöka få kontakt med någon som kan hjälpa dig innan det är för sent. Min familj och jag trodde att vi kunde klara det själva, men xx kilo minus senare insåg vi att det var lönlöst själva. Berätta, gör dig hörd. 
Maila gärna mig om hur det gick, och om du behöver mer pepp, jag vill inte att någon ska hamna så långt nere <3
 
16. Vad vill du säga till alla dom unga tjejer som var i samma situation som dig?
Våga vara modig.
Det är svårt och många tårar spills under tiden man är sjuk, och under tiden man jobbar för att bli friskare. Men man måste komma underfund med att alla tårar och kamper är värt det, sålänge du i slutändan vinner över dina hjärnspöken är allting på resan dit värt det, det kan jag lova.
 
17. Har du några tips på hur man kan förbättra sin självkänsla och sitt självförtroende?
Detta är någonting jag har svårt för, det är nämligen så att mitt självförtroende är lågt fortfarande. Jag skulle vilja ha ett facit på hur man gör för att må bättre i sig själv och i sin kropp men det är svårt med tanke på att varje individ är olika. Någonting jag kan ge som tips är att försöka ta åt sig av det fina folk säger till en, försöka uppmuntra sig själv till att vara sitt bästa jag och kanske även försöka förtränga bort det dåliga. Se sig i spegelen och upptäcka en brist men att ta det med en klackspark och veta att det finns viktigare att bry sig om.
 
 
Tack tusen gånger om för frågorna, och alla peppande ord. Ni är guld värda. ♥

Livet blir alltid bättre

2014-08-06 @ 22:29:53 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hon var omringad och destruktivitet, självhat och en omgivning som vandrade med ångesten värkandes i bröstet. Var dag var en strid, eller en uppgivelse, var dag var sprängfylld med panik men i samma stund tom som en ekande ödslig skolkorridor under sommarlov. Dagböcker fylldes med synonymer och tankar, ord och meningar som bara hon skulle se. Hon tyngde ned sina axlar med falska förväntningar, i hopp om att snudda vid en uns av lyckokänsla. Besvikelsen var alltid runt hörnet, den visade sig när hon trodde hon blivit av med den och drog ned henne till avgrunden igen, och begäret efter lyckokänsla växte efter varje misslyckande. Hennes universum var inte mer än siffror och självhat, hon sökte värme utifrån utan vetskapen om hur hon skulle finna den. Vilse, förvirrad och skakad. Självhatet fanns i varje nerv, varje litet pumpande blodkärl, varje muskel och varenda nervtråd i hennes kropp.
 
Hon visste inte då om att hon skulle ta sig an en livsavgörande kamp mot hennes egna vilja. Ovetandes om att hon en dag skulle möta sina rädslor, få spendera sena sommarnätter skrattandes tillsammans med världens underbaraste omgivning - omgiven av de människor som hjälptes åt och drog upp henne från träsket hon trampade runt i, då för ett år sedan. Hon hade inte den blekaste aning om att hon skulle stå framför spegelen och studera sitt lockigt solblekta hår, sina solkyssta kinder och fräkniga axlar, med ett hjärta dubbelt så stort som förr. Ett hjärta som slåt taktfast, med en rytm av lugn och som sällan rycks ur bröstkorgen, ett hjärta fyllt med oändlig kärlek till livet och människorna i det. Hon visste inte heller att hon skulle avbrytas av studerandet i spegelen av nätta kyssar på nacken av en pojke, som tillhörde bara henne. 
 
Hon kastas fortfarande mellan oundkomliga tankar, mellan sårbarhet och stolthet. Mellan melankolin som alltid finns i luften, mellan alla lyckotårar hon fällt sedan hon påbörjade sin resa upp från hennes hittills absoluta botten.
 
Hon, har varit dålig med bloggandet den senaste tiden. Men det är för att hon varit för upptagen med att uppskatta livet hon byggt upp åt sig själv, hon har varit upptagen med att ta till vara på varje moment, varje tår, varje ångestklump i halsen och varje kärleksförklaring. Hon har försökt ta igen en hel sommar, hon har tagit vara på att äntligen leva fritt.
 

Nu var det min tur

2014-06-05 @ 14:04:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
September
Salta krokodiltårar rann ner för mina kinder och händerna darrade mer än vad jag trodde att de kunde.
"Varför hände detta, vad har jag gjort" 
Men det fanns ingenting att göra ogjort. Det var redan satt i verket och en termin, ett halvt skolår hade blivit borträknat på mindre än en nanosekund, ett fingerknäpp senare var hela världen rasad för tillfället. Efter den värsta sommaren jag någonsin upplevt var slut började nya problem och livet blev en enda stor ångest att leva i. Bara för att någonting som inte skulle inträffa mig faktiskt gjorde det trots allt. Otillräcklighet och hjärtskärande tankegnagande tog över mig som en våg, men jag behövde hjälp, jag skulle få hjälp. Jag var tvungen att bli bärd när jag inte kunde bära mig själv. Försökte, ville, kämpade, grät, grät, grät och stressade tills huvudet värkte. Ville så gärna klamra mig upp för att hinna med, för att slippa ångest om allt jag gick misste om, en termins arbete att ta igen men samtidigt inte slita ut mig, samtidigt hålla vikten uppe och tankarna i trim. Möte efter möte, men det enda jag fick var medlidande tomma blickar och "det ordnar sig" slängt i ansiktet på mig. Jag vet, jag vet att det ordnar sig. Men jag vill att det ska ordna sig snart, nu, helst igår. Det är lätt att säga "stressa inte". Men om de bara visste hur det egentligen var, då skulle de inte sagt ett knyst, inte ett ord, inte ett ljud.
Om de bara visste hur det värkte.
"Du är inte bra nog" "Du klarar detta, visa dem" "Det är inte lönt längre" "Du är bra som du är" "Du är inte värd någonting" och ibland alla dessa ambivalenta tankar skulle jag försöka prega in förbannade prov, ettriga läxor och inlämningar. Då skulle de inte sagt "Ta det lugnt". Som om man sprungit ett maratonlopp, hamnat efter och sedan sprungit ikapp. Tills bröstet brinner, benen värker och huvudet fylls av yrsel, att "Ta det lugnt" fungerar inte då, det är en omöjlighet.
 
"Du kan alltid förlänga någon kurs" "Du kanske får gå om ettan" "Det ordnar sig, du kan läsa upp det senare"

Nej, det finns inte på kartan, kanske på er men inte på min. Jag var fast bestämd, och var gång de bromsade mina tankar på möten fylldes huvudet med svart brus, och tårarna blev grumliga som en suddig kameralins. Såhär fortsatte det: september, oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj. Och var gång var samma visa om att börja om, förlänga eller pausa kurser för att ta igen i ett senare skede, och det gjorde så ont att kunna se sina framtidsplaner gå i kras på grund av att man ska behöva möta något som man egentligen skulle kunna ha avklarat sedan länge tillbaka.
Men envishet är en egenskap jag har, på både gott och ont.
 
Juni
Jag gjorde det, jag kan äntligen säga det. Jag kan äntligen säga: Jag blev sjuk och missade en termins skolarbete, gick på mellanvård och mötte utmaningar som jag inte trodde jag skulle klara av, men som jag tog mig förbi. Det tog bort mycket från mig, glädje, vikt, tid, och tankar. Och på samma gång leva ett liv, med familj, vänner och min kärlek. 
 
Men jag gjorde det, och idag gjorde jag mitt sista restprov för detta skolåret. Jag tog igen en hel termin. 
Och för första gången på länge är jag stolt över mig själv, för jag klarade det. 
 

Mat inlägget

2014-05-28 @ 18:50:54 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har fått en kommentar angående vad jag äter under en dag. Denna frågan har jag även fått förr men då var jag inte så positiv till att svara eftersom jag på något vis skämdes över mängden mat jag åt. Men allt eftersom har jag kommit till insikt med att min kropp behöver alla dessa 5/6 målen om dagen för att må bra, hålla vikt (Obs inte gå upp). Jag vill verkligen inte att någon ska jämnföra sig med mig, eftersom alla människor är olika. Jag äter fortfarande efter mitt matschema och vissa dagar blir det mer och ibland mindre, men på ett ungefär ser en dag ut såhär:
Frukost är något av det bästa jag vet, och jag gillar det allra mest framför någon serie i sängen. Här är en bild på en helgfrukost bestående av en macka med keso och tomat + lite örter. Och yoghurt med granola och varma bär. Detta är standarden för helger, ibland utan och ibland med bär. Kesomackan kan jag också byta ut mot kaviar då jag tycker om det väldigt mycket, och mosad avokado med salt och peppar! Jag har sällan skinka eller ostmackor som är ganska vanligt. På helgerna föredrar jag yoghurt med granola, gillar krispigheten och det är så gott. På vardagar blir yoghurtskålen ofta utbytt mot en portion havregrynsgröt med mjölk, kardemumma och kanel. Eftersom jag på vardagar går i skolan äter jag frukost tidigare och med havregrynsgröt i magen håller jag mig längre.
Förmiddagsfika kan för mig vara knepigt, vissa dagar är jag hungrigare och andra inte så oftast räcker det med ett äpple någon gång på förmiddagen. Men om jag är riktigt hungrig kan det bli en macka, eller en bar. Något som håller igång kroppen och ser till att man inte blir vrålhungrig till lunchen, ett äpple är enkelt att ta under någon förmiddagsrast i skolan dessutom!
 
Lunchen äter jag i skolan, enligt tallriksmodellen vad som bjuds. Jag har lärt mig att försöka kompensera med annat om jag inte tycker om maten i skolan, ifall något är för jobbigt att äta (oftast klarar jag det mesta) så tar jag mer av något annat livsmedel. Är jag hemma under helger värmer jag oftast rester då familjen inte äter lunch tillsammans på helger, så vida vi inte är och handlar i stan eller liknande då man tar en restaurang. Men som den frukost-mat-älskare jag är så kan jag göra en lunch hemma på helger som består av frukost igen, det vill säga en skål yoghurt med müsli eller granola och en macka till det. 
Eftermiddagsfikat äter jag några timmar efter lunchen och några timmar innan kvällsmaten för att hålla igång kroppen ännu en gång. Här ser vi ett mellanmål i form av smoothie som jag åt en varm dag då det inte var så frestande med något annat. Ett mellanmål kan annars bestå av en bar, en macka, en skål flingor, frukt eller vad man nu är sugen på. En chokladkaka för de som föredrar!
Kvällsmat består av hemmalagad kost i from av matcirklen, denna tallrik åt jag förra veckan, bestående av köttbullar i tomatsås och spaghetti, oftast grönsaker till dessutom men denna gången fick jag inte med det på bild, dessutom fick tomatsåsen agera grönsaker eftersom det bestod av tomater (nära nog, haha). En kvällsmat för mig och min familj är en varm tallrik husmanskost, och det trivs jag med.
På kvällen äter jag kvällsfika för att jag inte ska vakna på natten och vara hungrig, kvällsfikat kan man ta som mellanmålen innan maten. En bar (jag tycker om rawbite, och questbar men dessvärre är questbar dyrt). Jag har också nu på varmare kvällar börjat föredra en fruktsallad eller liknande, under vinterhalvåret åt jag ofta en skål havregrynsgröt på kvällen eftersom det var varmt och mättande. En macka kan också vara tillräckligt. Mellanmål kan varieras så enormt mycket.
 
Det är en matdag för mig, och som sagt blir det ibland mer eller mindre. Jag försöker inte leva så strikt som innan och variera, lyssna på kroppens signaler om jag är hungrig eller mindre hungrig. Men det är viktigt för mig att hålla en jämn blodsocker nivå om dagarna, detta är också dagar utan träning och det är för att jag ska stanna i min vikt och inte gå ner. Hade jag inte gått i skolan, bara suttit hemma stilla om veckorna och ätit denna mängd hade jag säkert gått upp. Men eftersom skolan tar en del energi är det viktigt att fylla på med det man gör av med. 
 
Hoppas ni fick vad in önskade och att jag inte triggade igång någonting hos någon, och jämnför inte er själva med mig. För mat är så individuellt!

Motivation

2014-05-23 @ 19:21:57 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Hur fick du motivation till att förändra och jobba mot friskheten?
 
Sedan jag avslutade min tid på mellanvården i Kristianstad har jag alltid varit motiverad till att jobba mot friskheten. Jag har inte bara blivit det på senare tid för att klarogöra det. En stor del av motivationen från allra första början till att motarbeta min anorexi kom från mina vänner. De uttryckte oro och bara tanken utav att jag hade orsakat dem smärta av att se mig tyna bort var tillräckligt för att jag skulle ta tag i mamma och säga åt henne att ringa om hjälp för mig. Därefter har de stöttat varje beslut som tagits och varit på plats var gång jag behövt det, det höjde min motivation mer eftersom jag ville kunna vara där för dem lika mycket som de var där för mig. Jag ville kunna lyssna och hjälpa de med deras problem, inte vara ett probelem för dem. 
 
En bit inpå mellanvården (tiden jag aldrig mer vill tillbaka till) hade gått och saker och ting stod mer eller mindre stilla, allt var tomt och tyst. Jag lärde mig hantera ångest och panik på ett vettigare sätt och jag kom till insikt med vad som behövde göras för att bli frisk, jag gjorde det jag blev sagd till att göra trots att jag inte alltid ville - för att jag visste att jag inte var rätt att bedömma vad som var rätt och fel. Däremot vågade jag aldrig utmana sjukdomen på det vis som jag skulle kunnat för att komma framåt. Jag vågade inte välja onyttigt före nyttigt och höll mig strikt till mitt matschema, var väldigt noga med att röra mig exakt så mycket som jag var tillåten till att göra. En tugga utanför mitt schema och ångesten blev högre än vad den redan var, en minut under min gångtid och jag kände hur kroppen växte till dubbla storleken på mindre än en nanosekund, inbillningar och imaginära bilder dök upp framför spegelen som inte gick att tänka bort, det var mer eller mindre det jag ville undvika. Jag var mer eller mindre fast på ett och samma ställe, som att gå uppför en rulltrappa som är till för att åka ner i.
 
Men så steg en person plötsligt in i mitt liv, ångestfyllda tankar innanför pannbenet ersattes med tankar på honom. Han distraherade mig från sjukdomstankarna, och han blev en avgörande del i min friskhetsprocess. Allting var inte meningslöst längre, för jag var kär. Och det gjorde livet en aning lättare att leva i. Jag har under min sjukdomstid alltid hört meningar som "Anorexi är en sjukdom som inte har något direkt botemedel". Men jag kan utan den minsta tvekan säga att bästa sättet att få bort otrevliga och gnaggande tankar som förgör en inombords, är hur klychigt det än låter: kärlek.
 
Trots än att han inte hade en aning om min sjukdom innan vi blev mer bekanta var han mer än väl förstående och stöttande. Han var nyfiken och hjälpsam, då jag trodde att det skulle skrämma honom, bort från mig. Men han stod kvar, lyssnade och lärde sig hur min sjukdom påverkade just mig. Jag delade med mig utav de pinsamaste sakerna med sjukdomen för honom, det vill säga matschemat, och uppsikten mina föräldrar behövde ha över mig. (Vilken 17 årig tjej vill berätta att ens föräldrar måste veta vad, när, hur mycket man äter 24/7 och se till så att man inte rörde på sig för mycket?). Han accepterade mig, och älskade mig. Han såg bortom allt jag såg som problematik, och med alla mina hemligheter sagda fick det mig att inse hur mycket jag inte ville ha det på detta vis. 
 
Han fick mig till att testa saker, våga saker, han fick mig att tycka om mig själv på ett sätt som jag aldrig trodde att jag kunde göra. Livet blev lättare för varje dag och med honom vid min sida, min familj och mina vänner vid min andra fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Vad hade jag för val? Falla tillbaka i sjukdommen och riskera att förlora de jag älskar allra mest, eller att ta sig an svårigheter för deras skull och för att förgöra all ondska som rörde sig i mig. 

Valet var lätt, resan jag tog mig an var däremot allt annat än simpel. Sedan dess har motivationen ökat med tiden, viljan att kunna leva normalt istället för att ständigt ha besvär. Viljan att kunna klara sig själv, att kunna hitta på saker och ting utan att behöva ha en stor klump i halsen. 

Motivationen kanske inte är synlig från början, men så fort man inser hur mycket enklare och roligare livet blir när man inte låter anorexin inte längre styr, det är då man inser att man gjorde rätt som tog den svåra vägen. Och allt eftersom man vågar möta hjärnspökena blir man starkare, modigare och mer motiverad. Så länge du inte utmanar dig kommer du ingen vart.

Nu blev detta ett långt svar, men jag ville verkligen förstora det här ämnet. Bara för att man inte har någon motivation för tillfället betyder inte det att du ska låta bli att kämpa, för motivationen kommer på vägen, det lovar jag.

Smattrande regn och träningstankar

2014-05-08 @ 20:05:43 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (5) | Trackbacks ()
Igår kom jag hem efter ett möte med en vän i regnet, kramades hejdå och därefter begav jag mig hemåt i duggregn för att byta om och ta på mig träningskläder för småövningar. Stärka de obefintliga muskler jag har och försöka känna mig någolunda produktiv. Tog lite fotografier på hur jag såg ut då jag fått förfrågningar om träningsinlägg på bloggen, dessvärre vet ni (om ni känner lilla mig rätt) att jag inte gillar att förespråka träning då jag en gång i tiden missbrukat och hetstränat ett x antal timmar i veckan, vilket inte alls gjorde mig gott. 
Jag ser ut såhär som på bilden nedan, och jag använder mig inte utav gym fastän jag varit där kanske fem gånger under den tiden jag fick börja träna (ett halvår ungefär) . Jag hårdtränar inte alla dagar i veckan, jag mår bra av att ta lite i taget. Efter hur jag mår, känner och hinner. Det är så lätt att man faller ner i en träningsrutin som hela tiden utökas till något som kanske inte är hälsosamt för just mig. Det är skrämmande hur lätt det är att tro sig klara mer än vad man kan. Men nu har jag kommit fram till att jag är trött på att inte orka så mycket som jag skulle vilja, jag är trött på att vara slapp och svag i kroppen. Jag vill bli piggare, gladare, hoppigare och mer rofylld. Eftersom jag annars är stressad, uppjagad och rastlös. Jag har kommit fram till att jag behöver något aktivt för att beta av de känslorna jag har bubblandes i mig för att jag inte ska gräva ner mig för djupt.
Ibland ser jag fler, ibland ser jag färre brister. Det gör alla människor, men glöm inte bort att du aldrig någonsin kan börja älska dig själv om du ständigt försöker förändra eller förbättra ditt yttre, du måste älska dig för den du är just här och nu. Med kärlekshantag eller inte, med en stor eller liten kropp. Tappa inte bort er själva.
 

Förgör det som gör dig ont

2014-05-07 @ 19:27:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
"När ådrorna på mina händer blir blåare och synligare vet jag att det är påväg, den tickande bomben ska utlösas och dra ner mig i det svarta hål som är ekande tomt – samtidigt som det är fullt med tankar till bredden och höjden. Pulsen som först håller sig låg för att sedan bli chockande skyhög. Kramperna kommer, ögonen tåras, hjärtklappningen blir intensivare och utöver all denna smärta kommer halsens domnande effekt smygandes – koncentrera dig, andas, andas.

 

Som att sitta med två pusselbitar i handflatan för att sedan inse att de inte ens tillhör samma pussel. Det går inte ihop, det är inte logiskt. Som att hela tiden riva upp en sårskorpa som kliat för att den sedan ska läka så man omedvetet och på automatik råkar riva upp den igen.

 

Ibland undrar jag hur man kan orka att ha det såhär, ibland tappar jag hoppet över allt och faller ner i gråt och glömmer för ett tag varför jag lever när jag lever detta hemska liv. Känna att man går genom dagen på lina - allt är svajigt, osäkert och i obalans. Sedan går det till gränsen då man faller ner och misslyckas.

 

Ändå väljer jag hela tiden att klättra upp på den linan igen, jag tvingar mig till att försöka gång på gång. För tillslut måste jag väl klara det? Övning ger färdighet? Men hur många gånger har man tålamodet att hela tiden försöka när det ända man gör är att snubbla och falla?"

 

Det känns att läsa minnen, att hitta gamla papper där jag klottrat ner hur stunderna känts i mig. Alla tillbakablickar från andnöd, panik, tårar och melankoli. Det gör uppriktigt ont att läsa. Men när livet känns svårt, när livet stressar på och hjärtat känns tungt är det kanske just det som behövs. Att påminna sig själv om smärtan som en gång fanns där, som en gång höll på att ta över livet. 

 

"Jag kan inte ta porslin och i vrede kasta på den andra personen. Jag kan inte gå fram och skrika förtvivlat om hur mycket den förstört mitt liv. För personen finns inte, den existerar bara i mitt huvud. Det ända jag kan göra är att ligga och i mina tankar försöka kriga mot det dära hemska spöket, spöket som gör att jag inte kan sova om nätterna längre."

 

Känslorna i mig bubblar, och jag ger mig själv rysningar av känslan som plötsligt spelas på repeat innanför mitt pannben. Jag minns allt så tydligt att det skrämmer mig. Men mitt hjärta hoppar ändå till, lite extra. Kroppen kanske blir iskall till en början, men den svalnar sedan av och blir varm igen. 

 

För att jag nu inser att jag tog mig upp från botten, och för att jag också nu inser att fastän jag fortfarande inte är frisk och fastän min resa inte är slut än - så har jag kravlat mig upp, och med handen på hjärtat är jag lyckligare än någonsin förr. 


Göra om och göra rätt

2014-04-23 @ 18:30:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Det är, som jag så många gånger sagt så tabubelagt att älska sig själv. 
Det är nästan som en vana, en kamp om att prestera och göra mig själv nöjd. Det är inte bara en ätstörning, det är ett självhat.
 
En tävling om att hela tiden vara den bästa jag kan vara. Kalla det perfektionsta, eller för ett tappat självförtroende,  kanske bara ett bekräftelsesökande. Det kan driva till vansinne, det kan knäcka psyket på mitten. Det kan framkalla de allra mörkaste siderna inombords, de kan förstöra de allra finaste relationer. Det kan ta dig till de djupaste grunder, oundvikliga bottnar omöjliga att ta sig ur.
 
Det är en förbannelse, en strid, ett krig som pågår innanför pannbenet. En röst som ständigt söker din uppmärksamhet, som förbannar när dess vilja inte blir följd. Men jag har insett att jag klarar av mer än vad jag trodde var möjligt, "Jag kommer aldrig reda ut all den röra jag ställt till med" står det i min dagbok från gamla tider. Men med tiden har alla tankeknutar blivit lösta.
 
Och jag, jag känner mig lika stark som vårstolens första strålar. 
Jag vill bara börja älska mig själv, innerligt och på riktigt.
Jag är redo att försöka nu, redo att ge mig själv en chans, redo att göra om och göra rätt.
För om andra kan tycka om mig, varför skulle inte jag kunna göra det?
Jag ska sluta vara min egen fiende, kämpa med och inte emot.
Det är värt ett försök.

Funderingar om friskhet

2014-04-02 @ 08:34:11 | Permalink | Texter | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har länge spektulerat kring just om man någonsin ens kan bli total-frisk från en sjukdom, som i mitt relevanta fall anorexia. Flera tankar cirkulerade, bland annat:
Kan alla bli friska? Eller är vissa för svaga för sjukdomen för att tillfriskna helt och hållet?
Kan man leva med sjukdomen i resten av sitt liv?
Kan man bli helfrisk sedan sjuk igen?
 
Huvudet gick i 190 och jag kände för att faktiskt skriva om just detta, om vad jag tror och känner. Därför delar jag med mig med er, mina fina läsare.
 
Jag vill tro att man kan bli totalt-hel-super-jätte-hundraprocent-frisk från anorexia (eller vilken ätstörd sjukdom som helst). Jag vill gärna tro att man kan återgå till ett fullt normalt liv, utan några hjärnspöken som får en till att vela eller tänka fel. Men jag vill inte säga med säkerhet att det går, för ibland undrar jag om alla kan bli friska. Eller bara vissa. Jag ser det som en sak man lär sig att leva med, man lär sig att handskas med allting fastän hjärnspöken fortfarande härjar, man blir mogen nog till att stöta bort de svårigheter som skaver innanför pannbenet och man är stark nog att inte följa dumma röster som inte vill en väl, men att man fortfarande lever med en diagnos. 
 
Detta är ingenting jag vill sätta punkt och pricka för, det finns inget jag kan säga som jag kan garantera. För psykisk ohälsa ser olika ut för olika individer, jag har hört från en sida att det finns hopp för ett fullt tillfrisknande men från en annan sida att man lär sig leva med sin sjukdom. Vissa får mig att hoppas, andra får mig att acceptera.
 
Självklart vill jag kunna tillfriskna totalt, jag vill kunna älska mig själv för hur jag ser ut och slippa tankar om kropp, mat och ångest. Men för nuvarande ser jag det lite som en liknelse med att : kommer en f.d alkoholist aldrig mer ens sutta på något med alkohol i. Det är en rätt orelevant linkelse men den visar ändå på ett ungefär hur jag ser det för nuvarande, det är ett sorts kontroll behov man har. Tex om man förut missbrukat alkohol har man kanske en väldigt stor chans att falla tillbaka om man testar på det goda och struntar i att man egentligen skulle låtit bli. En liten smutt kan resultera i att man tillslut faller tillbaka i de dåliga vanorna igen. Samma som att om man går en dag och tänker "men jag struntar i denna måltiden" kan det tillslut resultera i att man hoppar över flera. För trots att man inte tror det så är man mer skör än vad man kan ana, ett ganska lätt offer.
 
Stundvis känner jag mig så himla frisk, jag känner mig så fri och lycklig ibland. Men det är ibland, och då väldigt sällan. För det finns ständigt någonting i mig som vill att jag ska se ut som jag gjorde förr, det finns någonting dumt inom mig som saknar när jag ser bilder från hur jag såg ut när jag var mindre. Det finns någonting där som skrämmer mig, någonting som egentligen inte vill mig väl. Men som jag gärna vill tro vill mig väl.
 
Det svåraste med en friskhetsprocess är nog när man kommer till stadiet "Är jag verkligen frisk?". Då måste man på allvar bolla runt med gnagande tankar och se till att de hamnar på rätt plats. Det stadiet kommer då normalvikten är nådd. Eftersom man då gärna vill tro att allt är löst, men i själva verket är vikten den enkla biten. Att sortera tankarna och hålla kvar vikten är en annan femma, det är då jobbet med tankarna börjar. Det är då man måste tvinga sig själv att börja älska och acceptera hur man ser ut, inte grubbla över hur man vill eller borde se ut.

Tankar, glädje och sorg

2014-03-17 @ 07:40:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Och sen kommer man till den gränsen så man ser sig själv i spegeln och inte kan hålla tårarna inne längre, som en plötslig våg blir synen suddig och alla känslor i hela kroppen grimatiserar och slår som bilxtnedslag i min kropp.
 
Känner på vartenda utbuckling, överanalyserar vartenda skinnbit på min bleka hud, vartenda litet rynksträck.  Tar ofrivilligt tag i mitt skinn och önskar att lagret med fett undertill inte fanns över huvud taget. Lägger mig på sängen och känner en vilja av att mest skrika ut hur mycket jag avskyr allting som har med mig själv att göra, skrika ut hur mycket jag faktiskt avskyr att vara i min egen kropp. Skrika tills inte ett endaste ljud kan passera mina stämband längre, skrika bort all ilska som strömmar likt ett forsande vattenfall inom mig.
 
Försöker så gott jag förmår men hittar inte en enda millimeter på mig själv som kan beskrivas på något annat sätt än negativt. Tittar upp mot mitt grädd-vita tak och önskar mig bort från världen, önskar mig kunna välja att försvinna för en dag eller två mest för att jag inte står ut med att höra ord som "äckel" eller "ovärdig" ekandes i mitt huvud var gång jag ser min spegelbild. Blundar och gråter, tittar och inser att smärtan inte försvinner
 
Önskar att få uppleva en dag då jag var fri från tankar, bara för att slippa vilja fälla minst en tår var gång jag ser ner mot mina fötter på mina ben. Bara för att slippa allt tryckande självhat jag så ständigt känner inom mig, jag avskyr att känna så mycket, och jag hade hellre inte velat känna någonting alls. Jag vill vara fri från glåpord, självhat och självförakt. Jag vill kunna komma tillbaka till verkligheten, bort från de onda tankar som strävar runt. Bort från den värld där mitt yttre ens spelar den minsta roll. 
 
Min familj är fantastisk, en som ställer upp oavsätt mitt motstridiga tonårshumör och som sedan första stund kämpat med mig för att arbeta bort allting sorgset som bara tryckt på i livet de senaste året. En familj där bestående av oroliga, kärleksfulla människor. Med en pappa som ständigt peppade mig, som genomled panik attacker och som hela tiden försökte förstå sig på vad som pågick. En mamma som sjukskrev sig från jobb för att tillbringa all hennes tid med mig, för att få mig på banan igen. För att skjutsa mig när jag inte fick gå, för att trösta mig när jag blev sorgsen, för att försöka få mig frisk.
 
Mina vänner är obeskrivliga och den kärlek jag har till dem går inte att förklara, vänner som stog kvar trots allt som gnagde. Trots att jag var förstörd, trots att jag valde att inte lyssna på deras varningar och trots att jag inte var mig själv under en så himla lång tid har de alltid stått kvar som mina stödpelare och hjälpt mig att börja gå igen. De har bjudit in mig fastän jag föste bort dem, de har älskat mig fastän jag försvann bort i andra tankar, de har varit mina vänner genom all ondska och jag är så evigt tacksam över den kärlek jag fått motta
 
En pojkvän som kom när livet var tungt, en pojkvän som ständigt och jämt funnits vid min sida. En människa som har älskat mig fastän det finns så mycket som kan göra mig oälskbar. En människa som har hjälpt mig att leva igen, och fastän han inte riktigt tror det så vet jag att jag aldrig hade varit där jag är nu om han inte hade kommit och räddat mig. Det var han som fick mig att inse att livet är så mycket mer än en sjukdom, han lärde mig att jag faktiskt är älskvärd. Och från den stund han kysste mig i septembersolen för ett halvår sedan fick mina tankar annat fokus, sjuktankarna har minskat och kärleken i mig har vuxit. Han fick mig att skratta igen, jag som alltid trott att jag haft svårt för det, han fick det att verka så enkelt.
 
Och det bästa av allt är att alla i mitt liv som älskar mig, älskar mig för den jag är och inte för den jag strävar efter att vara. Det är min hjärna som spelar alla dessa hemska spratt gång på gång och hindrar mig från att känna lyckorus, och jag kan med handen på hjärtat säga att om jag inte hade haft allt tanketrassel hade mitt liv varit en dröm för bra för att vara sann. Det är någonting i mig som vägrar vilja känna glädje, någonting som hela tiden försöker påminna mig om hur dålig jag är och hur jag inte är värd att känna glädje. Jag är sjuk, och jag avskyr att det inte finns något direkt botemedel för denna sjukdom. För jag hade mer än gärna velat kalla mig själv lycklig på riktigt, och en dag ska jag det. Det lovar jag.
 
 

Svar: matschema

2014-03-09 @ 17:22:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
En liten sak jag undrar också (du behöver absolut inte svara på det om du inte vill), äter du utifrån ett matschema? 

Kram

Jag fick denna kommentar tidigare idag angående om jag äter enligt ett matschema. Och svaret på den frågan är ja, jag äter enligt mitt matschema som jag fick när jag gick på mellanvården i kristianstad som lyder att jag ska äta sex gånger om dagen. Vilket innebär frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål och det kan vara på både gott och ont.
 
Ett matschema innebär mycket tvång, mycket tankar kring att inte äta mindre än vad som står där (och definitivt inte mer). Om det kan gälla så lite som ett bett av en macka, en frukt mer eller ett glas mjölk mer än vad som står på schemat kan det framkalla en enorm ångest, och en väldans massor utav tankar. 
 
En del dagar är inte den andra lika och det är en sak som jag fortfarande måste jobba med, jag har svårigheter med att äta när jag är hungrig om jag följer ett matschema där det står att jag ska äta lunch klockan 12, så vill jag allra helst inte äta tidigare eller senare. Det är en tvångstanke som har gjutit sig fast i min hjärna som är svår att bearbeta bort. 
 
Men till en stor mån är det en bra påminnelse om vad man faktiskt behöver. Är jag inte hungrig på morgonen innan du ska till skolan äter jag ändå frukost enligt mitt matschema, eftersom jag vet att det behövs för att orka med. Det är en hjälp att inse, du behöver fylla på vid en viss tid för att inte få för lågt blodsocker. Det håller humör och koncentration uppe. Dessvärre har min kropp vant sig vid mattiderna och den säger automatiskt ifrån att den behöver mat då den brukar få mat, vilket också kan vara både bra och dåligt.
 
Och för att poängtera så äter jag nu för att hålla min vikt, inte gå ner eller upp. Detta matschemat är precis vad jag kan äta för att stanna på min vikt, sedan är ett hekto mer eller mindre inget att dalta om. Ett toalettbesök gör något hekto, dricker du ett glas vatten gör det lite med vikten. 
 
Tack för frågan!

Svammel och överanalysering är min specialité

2014-03-01 @ 19:35:33 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
Lördag och jag sitter i sängen med rödgråtna ögon, pappers servetter i hög breve och en hackig anding, funderar på vad som just hände och hur tankarna plötsligt vände så plötsligt. Men så fort jag sätter igång tänkandet vet jag att det inte slutar, jag antar att jag behöver gråta mer än vad jag vill gråta, även fast det känns som om jag gråtit klart för flera år framåt under det senaste året som varit. Tankarna är splittrade och skeva, jag tänker fel och det värsta faktum är att jag inte ens kan hjälpa det hur mycket jag än vill.
 
Jag har lyckats komma in i mitt överanalyseringsstadie ännu en gång, den hemska röra i huvudet får hela mig att vilja tyna bort genom marken. Det finns så mycket jag vill, så mycket jag ångrar, så mycket jag drömmer om men som aldrig ens genomförs. Än en gång pågår detta dragkampsrep mellan det ena och det andra och jag blir slängd hit och dit tills hela kroppen är slutkörd.
 
Jag överanalyserar kroppen, och jag avskyr den mer än vad jag någonsin förr gjort. Hela jag känner mig som en levande tyngd och som inte är värt någonting, jag skäms över spegelbilden, förundras och förvånas var gång han säger att jag är fin, ibland kan jag till och med le tillbaka medans tankarna innuti viskar "Han ljuger säkert". Men jag blir totalpsykad av att just komplimangerna ibland lyckas ha motsatt effekt, han berättar att jag är fin och den stora förvrängda bilden i spegelen minskar till en helt vanlig människa, bilden jag ser som grotesk blir plötsligt flickig, till och med kvinnlig. Det är inte längre en rullande tung grotesk person som stirrar tillbaka, det är bara spegelbilden av en sjutton årig flicka, en sjutton årig Cassandra och inget mer eller mindre.  
 
Jag överanalyserar livet, suckar över mina betyg som förut visade A på rad men som nu pekar mot ett svagt E. Skriker högt inombords över att sjukdomen förstörde alla mina tiotusentals ambitioner. Mina mål som var så höga sänktes till obefintliga och jag föll ner för trappan jag förr nästan var på toppen utav. Jag oroar mig för framtiden, livet, känslor, utmaningar. Jag undrar om jag någonsin kommer komma tillbaka på banan som jag en gång i tiden var på, då jag var stolt över mig själv trots mina prestationsproblem.
 
Jag överanalyserar omvärlden, folk som frågar "Hur är det med dig nu?" och syftar på mitt sjukdoms-stadie. Vad ska man berätta för folk runt om en när det minsta man vill göra är att oroa och såra. Det enda svar jag vågar ge i stundens hetta är "Det går bra" mest för att jag är van vid att säga det, som på automatik. Och ett tag var det också bra, bättre åtminstånde. Men om sanningen ska fram känner jag hur alla röster i huvudet blir starkare var dag som passerar och även om jag är starkare än förr räds jag över hur jag ska klara av det när det en dag svämmar över? Jag är en enda stor tickande bomb.
 
Jag svamlar runder på bloggen en lördagkväll om att mina tankar är ambivalenta. Jag vill så gärna skrika ut allt som pågår inom mig, berätta för någon om vad som rör sig innan för mitt pannben bara för att få det ur systemet, men samtidigt vill jag inte prata alls. Jag vill inte berätta för någon, jag vill inte belasta någon, oroa någon eller skrämma någon. Jag vill vara bättre än såhär, men jag måste inse sanningen och tänka på det som jag sagt så många gånger förr. Toppar och dalar har vi alla, även fast dalarna känns så djupa och mörka så vet jag att det väntar en ljusare framtid. Kanske inte ikväll eller imorgon, men inom en snar framtid vet jag att jag ler igen. Just nu kan jag bara inte sluta tänka på hur ont allting gör i mig.
 

Träningstankar och ledsamheter

2014-02-27 @ 17:03:37 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har inte direkt nämnt det här med träning på bloggen, vilket jag kände för att ta upp nu när det faktum är har blivit relevant för mig. Det är så det är med ett tillfrisknande, dörrar öppnas från alla håll och ibland kliver man in med raska steg, ibland behöver man en knuff in genom gavlen. Det beror på individen och osäkerheten som finns, rädslan för nya saker är skrämmande för många.
 
Med "dörr-liknelsen" menar jag att: underviktig = ingen träning och när du nått normalvikt = börja träna så smått (dvs om du vill såklart). Man blir så lätt fast i ett mönster som är så tråkigt och händelselöst utan någon vidare motion eller träning att man så fort chansen kommer kastar på sig träningskläder med ett leende på läpparna redo att påbörja en "förändring" i vardagen. Men då händer någonting med omgivningen, vilket jag har förståelse för men som jag tycker är så himla trist.
 
Klappar på ryggen och glada miner uppstår när man berättar om framsteg, om rädslor man mött. Men en annan femma är det definitivt att komma hem och säga "Jag var på gymmet!". Då kommer frågor och en del osäkra miner fram och stämningen sänks lite till en mer allvarlig sådan. Det är så lätt att falla tillbaka, och just den meningen har jag hört utan den minsta tvekan mer än hundra gånger under mitt "tillfrisknande". Jag har vandrat runt med oroliga människor runt om i mer än ett halvår och det är en självklarhet att man tröttnar på att inte kunna bestämma själv över sitt liv, särskilt nu när jag om ca lite mer än ett halvår fyller 18 år gammal. 
 
Från att inte ha fått ens äta på egen hand, från att inte ens ha fått lägga upp sin egen mat eller bestämma vad man ska äta, till att nu vara utan det. Då jag nu tar egen mat, bestämmer mer, men fastän jag gör det behållar jag ändå samma ansvar som mina föräldrar hade för mig innan. Dörrar efter dörrar har öppnats och eftersom man är så van vid att bara kliva in och ta nya ansvar gång på gång är det lätt att man ibland lite ostadigt snubblar in utan att tänka sig för, man tar ansvaret när man egentligen inte är redo för det.
 
Att börja träna är verkligen guld värt för mig, det är en fröjd att kunna aktivt använda kroppen på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag saknar känslan av träningsvärk och jag saknar definitivt det faktum att kunna träna när jag vill. Men i samma stund la jag märke till någonting igår när jag befann mig där på gymmet, en sak jag inte hoppades skulle ske.
 
Så fort jag klev i mina skor och staplade mig upp på en maskin blev jag förblindad om varför jag var där egentligen, nostalgin for tillbaka kring hur det var när jag tränade utan att äta över huvudtaget. Hemska känslor spökade i mig men på något sätt fann jag en vilja till att ta mig igenom det. Jag fortsatte i lagom takt, i lagom tid, gjorde lagom med övningar i lagom styrka. Gick där ifrån vid lagom tid och kände mig glad på ett sätt som jag inte kännt på länge. Jag har saknat hur stark man känner sig, hur bra sömn man får, hur hälsosam kroppen känner sig när man har varit och tränat. 
 
Men det kom upp en hel del andra känslor när jag såg spegelbilden då jag befann mig där. Hemska glåpord och saker jag inte ens skulle få för mig att kalla någon annan kallade jag mig själv i mitt egna sinne. Hela kroppsbilden förvrängdes totalt och jag som innan under dagen känns mig någolunda till mods blev plötsligt äcklad av mig själv och min kropp, jämförelsebilder for runt i huvudet och hela jag som en gång varit så stark i huvudet blev svag.
 
Det gör så ont att tankarna skär sig, att tankarna går åt motsatt riktning från varandra och att jag inte hittar något mellanting. Jag är rädd, men jag vill fortfarande ta mig upp på maskinerna. Jag vill fortfarande klara av att jogga i vårluft en varmare dag in på året, dansa tills hela kroppen är slutkörd. Inte för att jag vill ner i vikt, men för att jag tycker om det. 
 
En fråga jag stället mig alldeles för ofta är "varför kan jag inte bara älska mig själv?" Svaret har jag inte hittat än, men jag fortsätter leta.
 
 

Om vad som pågått

2014-02-22 @ 16:11:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Igår var det dags för vägning ännu en gång och den sista gången innan vi gör det första tvåveckors-uppehållet för att glesa ut alla dessa möten på öppenvården. En skrämmande känsla som nog kommer pirra i hela kroppen den dagen jag inte längre ska dit alls, men den dagen är inte nu åtminstånne. Och efter att ha hamnat på den lägsta normalvikten jag kan ha förra veckan kändes det som en enorm tyngd föll från mina axlar, hela kroppen pustade ut och "äntligen, nu är det över" rörde sig i mitt huvud. Samtidigt var hela jag plötsligt tom, det jag strävat och kämpat efter var nu nått och vad var nu mitt mål? I min egna uppfattning tror jag att det inte är viktuppgången som är svårast, jag tror det svåraste är att våga stanna på normalvikt och inte falla tillbaka när tankar skriker i huvudet på en. 
 
Åter till vägningen på mötet igår, som visade att jag tappat vikt. En blandning av fröjd och oro samlade sig i maggropen. Fröjd eftersom de onda tankarna sporras, de ger en ryggklapp och uppmuntrar till att fortsätta. Men oro för att det är en form av misslyckande att inte hålla vikten, det verkar vara världens enklaste sak att inte gå ner i vikt, visst? Men för en kropp vars ämnesomsättning inte är återställd, en kropp som inte är van vid ett direkt normalt liv är det hur enkelt som helst att tappa vikt. Det är både triggande för sjukdommen att ha det i bakhuvudet och det cirkulerar i mina tankegångar mer än en gång per dag om jag ska ha handen på hjärtat. 
 
Dessa dagarna har jag gråtit mer än vad jag egentligen velat, min mage har varit som en enorm ballong och gjort att aptiten hållt sig på en lägre nivå än vad jag behöver. Och att ha matschema på dagar då livet känns trist, att veta i baktanken att man hela tiden har måsten och tider att passa. Det gör ont att behöva ha det när man är i ett sämre mående, livet behöver en paus. Och självfallet vill man inte äta när man känner sig spyfärdig, men jag vet att sådanna dagar kommer och hela jag hoppar lyckohopp över det faktum att det faktiskt är över nu.  
 
Dessvärre har jag kännt att psyket blivit instabilare på senare tid, självbilden är helt plötsligt dubbelt så stor och jag tar allt för ofta handen och känner på huden vid mina sidor av magen, plågar huvudet genom att ständigt stanna vid speglar och observera hur kroppen ser ut. Det gör ont, att behöva ha det så.
 
Jag längtar till den dagen då jag kan gå en hel dag utan att behöva tänka på hur groteskt och hemskt mitt utseende är, och jag måste komma ihåg att det är okej att inte vara pinnsmal, fastän en del av mig kan sakna det imellanåt. Sakna att känna sig liten, sakna att vara skör och lätt för att allting var enklare. Men jag vet att den delen som saknar det är inte jag, det är sjukdommen och hjärnspökena. Dessvärre är det svårt att skilja på mig själv och tankarna ibland.

Tidigare inlägg
Tidigare inlägg