BUP och efterbehandling

2014-02-22 @ 08:38:39 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej! Jag har en fråga. Om det är okej.
Hur börja du t kontakt med BUP? Ska dit nån dag med förälder, vilket jag inte vill. Valde du själv eller ville dina föräldrar det?

För att göra en väldigt lång historia kort kan jag från början säga att BUP inte var inblandade. Och jag vägrade länge att ta kontakt med någon som helst utomstående hjälp, hela den sjuka delen av mig var rädd för att bli hjälpt och tog över mina tankar totalt. Jag förvillade mina föräldrar att vi kunde klara det på egen hand vilket de senare insåg att vi inte kunde, då jag rasade ännu mer radikalt i vikt och blev tunnare än vad jag någonsin varit. Förslaget om att ringa för att få hjälp dök upp ett antal gånger och tillslut tog mitt friska jag över och insåg att jag behövde hjälp för att komma ur den onda cirkel jag hamnat i. Så en dag bestämde jag mig för att vi skulle ringa vilket mina föräldrar inte tvekade på. Om jag minns rätt ringde vi till mellanvården direkt för hjälp, en månad senare var det dags. Och halvvägs in i behandlingen berättade de för mig att jag ska ha en efterbehandling som innebär att jag kommer till öppenvården som finns på BUP minst en gång i veckan på möten, prat, vägning och diverse för att se till att jag håller en bra vikt och inte faller tillbaka igen. Så från början visste vi inte att BUP var inblandad i någon efterbehandling. Att ringa efter hjälp var nog det bästa beslutet jag någonsin tagit. 

Hoppas detta gick att förstå, och var rädd om dig!

En rädsla att bocka av

2014-02-06 @ 09:03:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (5) | Trackbacks ()


I måndags tog min vän Ellinor sitt körkort och vi begav oss ut på färd vid lunch för att fira. Och det ringde tydligt i öronen när alla instämde på McDonalds, men jag höll minen och kastade bort allt vad hjärnspöken innebar. Åtminstånde försökte jag. Och för första gången sedan säkert två år tillbaka åt jag där tillsammans med mina fina vänner. En Mcwrap slank ner och några pommes tillsammans med ett kallt glas vatten. 
 
Jag gjorde det, och jag backade inte en sekund. För många kan detta ses som en enkel sak att göra, i de flesta fall en sak man gärna ger sig in på. Men för mig har det varit en oerhörd kamp att ta in att snabbmat, som detta också är mat. De är i dessa tillfällen jag tänker tillbaka på sommaren och minns hur jag vägrade dricka ens ett glas mjölk. Nu sitter jag här och har nått ett mål som jag aldrig riktigt trodde jag skulle nå. Självklart kom tankarna flygandes på kvällen, men de försökte jag stöta bort så gott jag kunde. Det viktigaste är att jag gjorde det trots att allt annat i mig skrek nej. Jag gick emot min rädsla, inte ett kilo tyngre, världen gick inte under.

Ångest

2014-02-05 @ 09:08:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()

Ångest tillhör livet mer eller mindre för alla människor som lever på jorden. Tåliga eller otåliga, känsliga eller okänsliga kan jag inte tänka mig att man kan leva ett helt liv utan någon som helst ångestkänsla. Ångest är knutet till något man finner obehagligt, något som väcker oro och rädsla. Ångest är någonting som nästan i alla fall medföljer när en psykisk sjukdom bryter ut, men man behöver inte vara sjuk för att få ångest.

 

Ångest kan kännas i kroppen, hjärtat börjar dunka fortare och hårdare, klumpen i magen växer, halsen tjocknar och man kan få en underlig känsla av att någonting täpper igen luftrören vilket innebär att svårigheterna för att andas blir större. Man kan darra och skaka, känna sig ängslig och rädd. Allt detta sker för att olika stresshormoner far ut i blodet och stirrar upp oss. Ångest är väldigt välbekant för de flesta numera, och jag kan med handen på hjärtat säga att innan jag började gymnasietiden knappt hade den blekaste om vad ångest var, självklart har tillfällen varit påtagliga men jag hade aldrig någon bestående känsla av just ångest. 

 

Det var först när gymnasiet påbörjades som min känsla av ångest steg drastiskt från första dagen. Men då kunde jag inte sätta fingret på vad det var. Bekväftelsesökande och förvirrad visste jag inte vad det var som stog på, men i efterhand kan jag sätta fingret på det precis. 

 

Ångest förknippar jag ofta med min egen spegelbild, självhat, otillräcklighet, tankar om självkänsla och mat, eller också skolstress. Andra förknippar ångest med andra ting, för ingen är den andra lik. Panikångestattacker är något som jag inte haft sedan september förra året, det är en fröjd att slippa tampas med det men rädslan att ha det finns fortfarande inom mig. Och trots att ingen attack brytit ut sedan dess har jag många gånger varit nära att bryta samman, men hållt det inom mig. Det är skrämmande att gå runt som en levande tickande bomb.  Och i vissa stunder kan jag få ångest av att bara tänka på hur förödande en panikångestattack är att uppleva, jag får ångest av att vara rädd för min egen ångest.

 

Summan av kardemumman och det jag vill komma till är egentligen vad man kan göra när ångest är påtagligt, när förvirrade känslor finns i luften och man känner sig svag. Man måste hitta sina egna sätt att styra bort det, egna knep att ta till för att lugna kroppen. Saker som fungerar för mig är :

 

Ta en lång promenad - med musik eller en peppande rolig podcast i lurarna, det gör inget om det är för kallt utomhus för det får bara ansiktet och huvudet att piggna till. Vandra i lugn takt och finna sig där man befinner sig. Det är någonting jag gör minst en gång om dagen för att hindra ångesten för att krypa inpå mig, få andas friskluft och rensa huvudet på måsten och tankar. Bara vandra och lägga märke till hur vinden får mina kinder att nedkylas, hur mina andetag blir till rök när det är minus grader på kvällen, eller hur snön knarrar under skorna.

 

Städa rummet, rensa - ångest för mig kan också komma när jag inte har en enda syssla att göra, när jag inte har ett enda måste på agendan kan jag känna en sån tomhet i kroppen. Mest av allt för att det påminner mig om hur det var under mitt sommarlov som endast bestog av att stänga sig inne, vara ensam på rummet och låta världen utanför försvinna fastän jag längtade så mycket efter den egentligen. Känslan av att jag bara satt där som en stendöd varelse utan känslor eller ork, minnena av det dyker upp när jag är sysslolös. Därför kan jag ta tag i det själv och städa, damsuga och tända ljus. Då fokuserar mina tankar på annat.

 

Ta en dusch, fräscha upp och ha en take-care dag - det är någonting jag tror på till hundra procent, en take-care dag är nog behövlig för alla. Ta en dusch, helst en lång och varm sådan. Ansiktsmasker och vandra i pyjamas, måla naglarna, smörja in kroppen, baka och ät. Gör dig själv en behövlig tjänst. Tänk på dig själv för en gångs skull, för det är du värd.

 

Läsa - det behöver inte vara en bok om du inte vill, det kan vara bra krönikor, insändare eller noveller som du hittar på datorn. En bra blogg som peppar upp sinnet. Genom att läsa om något annat får du tankarna på annat än vad ångesten vill, du lägger inte dina tankar på jobbiga saker om du samtidigt försöker läsa något som är intressant och peppande.

 

Umgås med någon som får mungiporna att peka uppåt i alla lägen - behöver jag ens vara mer utförlig, stäng inte inne dig själv i bubblan du kan hamna i. Ring, skriv, träffa någon som du har kär. Någon som du vet drar upp dig när du faller, någon du kan berätta för om dina tankar. Ventilera ut jobbigheter och låt andra hjälpa dig att stå på benen när det känns tyngre än vanligt, det slutar oftast med att man åtminstånde får tankarna åt andra håll i slutändan.

 

Lyssna på musik - nostalgisk musik som jag fortfarande kan texten på är väldigt underbart när ångesten är bakom hörnet, att lyssna på musik som peppar och muntar upp sinnet. Eller också musik som kan få en att gråta ut någon tår ifall det behövs, kom ihåg att det inte är fel att låta sig själv må dåligt heller.

 

Se på serier - ta ett mellanmål och sätt igång någon bra serie att vila ögonen på innan du startar nästa stora projekt, det är viktigt att kunna ta sig tiden att få uppmärksamheten åt en overklig serie än verklighetens stressade vardag, låt dig svepas med i handlingen och koppla bort allt annat runt om kring. 

 

Kreativitet - fotografera och redigera, måla eller rita, skriv skriv skriv. Det jag gör är att fotografera, och om jag någon gång är alldeles för nergrottad för att ens göra det tar jag fram dagboken eller ett tomt blogginlägg och skriver av ångestkänslorna. Betar av vad som pågår i huvudet, tillslut har man låtit känslorna flöda ut i form av meningar.

 

Gör listor - något jag omedvetet gör dag in och dag ut. Allt från listor på vad jag tycker om, vad som är fint i livet. Någon lista kan jag kanske dela med mig utav senare här. En annan sorts lista man kan göra är planeringslista, göra upp ett upplägg. "När jag kommer hem ska jag göra detta, sedan detta, och detta tillsist". Du kan göra en lista på saker du vill köpa, en sorts inköpningslista. Du kan också göra framtidslistor: " Innan jag dör ska jag ha varit i alla kontinenter" som ett exempel. Det ger en lite hopp och struktur.

 

Gråta ut - det viktigaste av allt är att kunna tala om sin ångest, berätta för omgivningen om den och vad som kan orsaka ångest. När jag berättade för min klass att jag hade anorexia berättade jag tillsammans med en lärare för mina klasskamrater om att ifall jag vill ut från klassrummet, beter mig underligt eller verkar ängslig ska alla veta att det kan vara en panikångestattack som pågår eller håller på att bryta ut. Och den dagen jag fick en attack i skolan visste mina nära i skolan om det, och tog hänsyn, hjälpte mig och det är jag så oerhört tacksam över. Våga prata ut om din ångest, för att få det ur systemet och för att lätta på trycket inombords. 

 

Ångest tillhör livet, det är ingenting som går att undvika. Men det går att styra bort för stunden, glöm inte att du inte är ensam med ångest. Och våga berätta om din ångest, många gånger kan bara att uttala sig om den vara botemedlet för stunden.


Det blir bättre

2014-01-25 @ 19:41:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har vetskapen om att några som läser min blogg också har en form av ätstörning. Var gång jag får höra att någon lider av det blir hjärtat tungt av sorg. Mest för att jag vet om hur förödande en sådan sjukdom är, jag vet hur mycket den sjukdomen tar bort ifrån en och ens omgivning. Jag vet även att när man är inne i de allra dåligaste dagar har man svårt att se positiviteten som väntar bak hörnet, man behöver någon slags ficklampa för att leda vägen ut ur en mörk plats man hamnat på. Även folk utan någon form av sjukdom blir lätt trångsynta när livet inte går rätt till, man ser endast det negativa men lägger inte en tanke åt vad som faktiskt väntar runt hörnet. Därför skrev jag en liten lista på några få saker som faktiskt kommer i takt med tillfrisknande. Jag vill tro att det finns ett liv efter en sådan förödande sjukdom, jag vill att ni också tror på det.
 
♥ Orken och lusten till att göra saker i livet som förgyller gråa dagar. Att orka dricka ett glas vin och skratta tills magen värker, att orka ha en djup konversation, att orka bege sig på bestyr med de personerna man tycker om som allra mest här i livet. Att ha orken att kunna gå en hel dag i skolan utan att känna sig totaldöd när man kommer hem, att kunna vara med en person en hel dag och ändå ha en superenergi som sprudlar i kroppen.
 
♥ Att ha större utbud, att kunna känna sig sugen på någonting och inte ha några som helst gränser. Att kunna se ett recept och känna "Det måste jag testa!" och sedan slutföra det. Att kunna variera sig till de gränserna man mår bra av. Inte gå runt och leta efter maträtter som passar ens begränsade ramar, att kunna göra utan att förvränga och krångla så mycket. Och att kunna gå ut på restaurang utan den växande klumpen i magen av rädsla, att kunna ta en fika med en vän och samtidigt må bra.
 
♥ Glädjen, i att kunna leva fritt. Att kunna skratta igen, att kunna le och glädjas av saker. Att uppskatta livet och allt runt om kring tio gånger mer än förut. Jag minns hur jag knappt ens kunde få upp en mungipa när jag var i mina värsta dar, om en levande robot med endast ett syfte, ett syfte som ni nog kan lista ut. Men när gränserna försvinner inser man vad man missat under tiden man lagt tankar på tråkigheter. Man tar vara på stunder, vänner och omgivningen så mycket mer än vad man trodde man kunde. Det är som att gå från en värld där allt varit gråfärgad till att gradvis måla ens värld steg för steg med alla möjliga färger. Att se hur saker och ting förändras, till det bättre.
 
♥ Stoltheten som kommer då och då. Den starka känslan man kan få i magen, det övermäktiga pirret. Stunderna då "Jag klarar allt" ekar i huvudet och när livet känns alldeles för bra. När man inser hur långt man faktiskt kommit, det är nog någon av de finaste känslorna jag kan ha känt i livet. Den känslan visar sig inte ofta, men när man får höra från omgivningen om hur starkt man kämpat, om hur bra det gått. Då stärks en liten del av den känslan, känslan av att man är oövervinnerlig.
 

Om att nå det fysiska målet

2014-01-23 @ 09:25:58 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
I eftermiddag besöker jag öppenvården efter två veckors uppehåll och om allt står rätt till har jag nått dit jag ska, det jag har kämpat för sedan fem månader tillbaka. Min normalvikt kan vara uppnådd, eller så är den inte det. Men den dagen är en dag som jag fruktat för, samtidigt längtat så oerhört efter. 
 
Många tror att anorexin magiskt försvinner bort för att målvikten är uppnådd, men hur mycket jag än hade velat det så är inte fallet så enkelt. Om jag själv skulle sätta en skala på vad man ska göra för att bli frisk från anorexi skulle jag vilja säga att 20% handlar om det fysiska, det vill säga viktuppgång, mättnad, frusenhet och tappande av hår och andra fysiska biverkningar som viktnedgång innebär. Men 80% står för det psykiska arbetet, att vara nöjd med sig själv, att kunna äta vad man vill när man vill, att bli av med gnagande och störande hjänspöken som vill en allt annat än väl.
 
Givetvis kan det vara en stor sten som faller från axlarna när man får reda på att man nått den vikten man så länge kämpat för att nå trots onda tankar innanför pannbenet som säger emot var dag. Det är ju trots allt detta jag har längtat efter med tanken om att "Nu slipper jag kämpa för att gå upp mer i vikt, nu kan jag bara stanna här". 
 
Men med normalvikt innebär också ansvar, hela din kropp tål mer. Ditt sinne är förhoppningsvis starkare och din vilja större än någonsin. Men du ska kunna hålla vikten utan att riskera att falla tillbaka i gamla ätstörda vanor, för det är lätt att släppa på ansvaret när man nått normalvikten. Och det finns alltid den där lilla rösten som berättar : "Nu har du nått målet, titta på dig själv så stor du har blivit. Och hur dålig du är som inte lyssnade på mig.". Den lilla ondskefulla rösten som hela tiden finns där men som visar sig mindre vissa dagar och mer andra dagar.
 
Det kan ibland kvitta hur bra andra säger att man är, hur duktig och stark man varit och hur fin man blivit för den lilla rösten förvränger alla meningar till negativitet trots att man inte kan rå för det. "Vad fin du blivit" blir till "De tycker du blivit stor". "Vad duktig du är!" förvrängs till "Nu är du dålig för att du inte följde de som tankarna berättade dig att göra". Sen finns det stunder då livet känns bra och allting är underbart, det finns dagar då alla komplimanger blir upplyftande och fina. 
 
Hur knepiga och omogna tankarna är kan jag inte rå för det. Det rår en så stor ambivalens innanför pannbenet och många tankar går åt att försöka fundera ut vad som är rätta och fela tankar. "Du har blivit tjock" - "Men det kan jag inte va, jag har fortarande storlek xs-s i kläder, och vad är det för fel på att vara lite större egentligen?". Jag vet vilka tankar som är mina, jag vet vilka tankar som tillhör anorexin men oavsätt vad så kan jag inte tänka rätt i första hand. Jag måste hela tiden försöka omvandla tankar för att inte förvirras allt för mycket, och det är mycket mer krävande än vad man kan tro att det är. 
 
Det är som att ha en konversation med någon som ständigt rättar ens felsägningar, och för varje mening finns minst en felsägning. Det blir kämpigt att hålla tålamodet uppe och många gånger vill man bara ge upp och sluta prata emot tankarna för att få tyst på surret i huvudet. Det är då dagarna är dåliga, det är då viljan att motarbeta tankar är minimal och dagar då man bara vill ta en enda stor paus från allt vad kämpande innebär.
 
Men jag antar att det viktigaste i allt detta är att även fast viljan att kämpa varit obefintlig vissa dagar så har jag ändå gjort det. Jag har ändå fortsatt och försökt vinna, kanske har jag inte tagit an utmaningarna med ett leende på läpparna men det kvittar. För jag har ändå alltid försökt, jag har aldrig gett upp. Och se vart det tagit mig? Det har tagit mig längre än vad jag trodde jag skulle komma på så kort tid. En del av mig säger att jag inte borde vara stolt, att jag borde känna raka motsatsen. Men en del av mig kan inte låta bli att känna mig så bra, och så mäktigt stolt över min viljestyrka.

För att må lite bättre

2014-01-10 @ 09:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Varesej man har en diagnotiserad sjukdom eller bara mår halvdant och har en kluven relation till mat, eller en relation till mat som direkt förknippas med ångest bör man få hjälp eller riktlinjer för att få bort alla farliga tankar innan saker blir förvärrade och rent utav farliga. Har du någonsin fått en bättre självkänsla utav att kritisera dig själv? svaret är självklart nej. Försök att acceptera dig själv istället, försök att lära känna dig själv och älska dig själv, då lovar jag att saker och ting kommer att vända. Man kan inte förvänta sig att allting vänder på ett fingerknäpp, det krävs tålamod och vilja. En innre kraft som inte ger sig trots hur meningslöst livet än känns för stunden. Här är fyra små men väldigt värdefulla och bra tips för att må bättre i psyket, för att känna sig mindre värdelös, för att kunna leva livet normalt och för att kunna bli lyckligare. Fyra tips som är värda att försöka jobba på, som man alltid ska ha i baktanken.
 
♥ Berätta för någon. Det kan vara nycklen till allt, det är nycklen till att komma upp på benen igen efter att ha haft snurrande tankar som aldrig tycks sluta. Stannar man kvar i sin bubbla blir allting en enda röra och det finns inte en chans att man kan lösa alla knutar innanför pannbenet själv. Tala ut och var inte rädd för det, om man grubblar på saker för länge gör man det endast värre för sig själv och det kan leda till större tråkigheter. 
 
♥ Var uppmärksam! Ha pli på dig själv, frågesätt ditt förhållande till mat och relationen till matvanor. Lägg märke till om du börjar motstå sånt som du egentligen vet att du innerst inne älskar, om du börjar undvika saker som anses "onyttiga" eller som anses vara något du inte är värd att äta. Om du känner en ångest pirrande känsla ska du direkt försöka möblera om i huvudet och försöka hitta anledningen till varför känslan är ångestladdad, är det pågrund av maten är det något som inte riktigt står rätt till. Mat ska inte behöva vara ångestrelaterat över huvudtaget, mat ska vara en räddning, bensin och en njutning.
 
♥ Sluta följa fitnessbloggar, läs inte viktnedgångs tips i tidningsartiklar, börja inte titta på innehållsförteckningar. Låt allt det bara vara och norchalera vad hela samhället säger om viktnedgång. Norchalera vad samhället förespråkar och försök leva ditt liv så naturligt du kan, utan dieter, extrema träningsmetoder eller andra skadliga ting. Låt inte dig själv luras med i träsket för att ta sig ut tar tid, tålamod och kraft. Vissa tar sig aldrig ut, vissa vet inte ens att de lurats in i träsket över huvudtaget.
 
♥ Sluta jämnföra dig med någon annan! Det är nog det viktigaste jag kan ge till tips, låt inte någon annans vikt påverka dig. Jämnför inte dina portioner med din väns, låt inte andras matvanor påverka dig negativt. Sätt ögonlappar vid sidorna och fokusera på dig själv och vad du mår bra av. Lyssna till din kropp och dina friska tankar, låt de styra dig och inte någon annan i din närhet. Alla ser olika ut, alla är olika byggda och alla är vackra, även du. Jag vet att sluta jämnföra sig är svårare än vad man kan tro, jag jobbar själv på att försöka sluta jämnföra mina matvanor med andras. Men det viktigaste är att göra det som är bäst för dig själv, det är du värd.

Livet börjar om varje dag, var sekund. För allting läggs bakom oss hela tiden, inget går att påverka längre

2014-01-03 @ 20:52:30 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Tidigt imorse bar det iväg för veckovägning på öppenvården och med lättnad i bröstet kom vi fram till att min lägsta normalvikt endast ligger några få hektogram bort. Hjärtat hoppade till och axlarna sänktes av lättnad, spänningen försvann för stunden och jag andades ut. Tanken på att det var fem månader sedan jag var 10 kilo mindre och i drastiskt behov av viktuppgång gör att hakan sänks några centrimetrar av wow-känslan som fyller kroppen. Att sorgligt nog motvilligt strävat och kämpat med all sin kraft för att kunna på något vänster ta sig hit. Sedan nästan ett helt halvår tillbaka, snart sex hela månader tillbaka. Det är så underligt att jag nu efter denna tid nästan kan nå mållinjen, den är inom räckhåll alldeles i närheten. Sjukdomen försvinner givetvis inte bara för att jag når den vikt jag ska befinna mig på, om den bara hade vikt sig så lätt hade hela jag varit i extas för tillfället. Men det är den fysiska delen som läggs till handlingarna och det är därför jag pustar av lätnad, hela den fysiska tillfrisknaden når sitt slut när normalvikten är nådd och resten av kruten läggs på det mentala, den psykiska och svåraste delen utav sjukdomen anorexia. En bra bit på vägen har jag nått, men jag har även en bit kvar att gå. Skavande tankar, nedvärderande och den snedrivna kroppsuppfattningen står på tu att ta igen med.
Hur som helst, idag har jag burit ett lite mörkrödare läppstift och eyeliner så som jag har väldigt ofta nu för tiden. Jag strosade runt på stan efter morgonmötet och andades friskluft, bussen tog jag hem från stan runt tolv snåret. Det är fredagoch jag ägnar kvällen åt film, skrivande, studerande och musiklyssnande. En del avslut ska jag få på en del ting idag har jag bestämt sagt åt mig själv, ett av mina nyårslöften är nämligen att "göra avslut". Det innebär att beta av halvdana ting, göra klart saker och ting istället för att ständigt påbörja nytt. Det är nog ett nyttigt nyårslöfte för min del.
 
 
 

Om utanförskap

2013-12-27 @ 13:47:28 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
 Detta är ett av mina opublicerade inlägg, ett inlägg som mest av allt var till för att göra saker tydligt och klart. Berätta mer ingående om vad just en sjukdom kan innebära och även för att peppa både andra, lika väl peppa mig själv.
 
Jag vill inte säga att jag var lycklig innan sjukdomen tog plats i livet, jag vill inte säga att jag mådde som allra bäst eftersom det var någonting med mig själv som triggade igång en anorexi. Handen på hjärtat: jag var inte bekväm i min kropp, och självhatet var alltid stort. Trots det lyckades jag alltid finna en eller annan utväg till att se förbi det nedstämda tankarna i mitt sinne. jag kunde fortfarande skratta hysteriskt med mina allra käraste vänner, jag kunde bege mig ut och släppa tankar för stunden om jag ville, jag kunde äta och dricka utan större problem just på grund av att jag inte la någon större energi på att förändra mig själv. Någonting gick snett och gränsen nåddes då tankar blev till handlingar, som alla nog förstår.
 
Bråken, rösterna, skriken, gråten, kroppsuppfattningen, självhatet, hyperventilerande panikattacker och viktfobin var inte det enda som gjorde mina dagar till dystra och ledsamma under årets gång. Det var inte bara det faktum att man kände sig maktlös i sin egen kropp, det var inte endast det faktum att man inte såg vad som var rätt och fel. Det var just den minimala normalitet som befann sig i mitt liv som förvärrade allting så mycket mer.
 
Jag gick från att vara en utåtriktad, trevlig och tillmötesgående människa till att bli lättirriterad, svårhanterad och socialt bortkommen. Det enda min hjärna var insnöad på var det mål jag satt upp i huvudet, och var dag kämpades igenom endast för att nå det målet - och när jag nått det så var det inte ens tillräckligt för att kunna sluta.
 
Jag valde bort alla möjliga bestyr som innefattade mat, och bristen på näring gjorde att hela jag förvandlades till en dyster och grå skugga som bara fanns. Jag minns hur nästan allting störde mig, och hur lite ro jag faktiskt hade i själen. Det enda mitt liv så gick ut på var att gå ner i vikt i samma skede som jag hade förväntningar på de högsta betygen jag någonsin kunnat få. Resten fick ligga åt sidan, bortglömt och bortkastat medans jag var förblindad och inte insåg hur fruktansvärt makalöst fel det faktiskt var.
 
När insikten kom ville jag bara en sak och det var att komma tillbaka igen, jag tänkte ofta på hur underbart det hade varit att backa ett halvår eller två och bara kunna berätta för mitt dåvarande jag om att vara vaksam och inte lyssna på alla kluriga tankar som kan fara upp i huvudet. Varna mig för det skeva samhället och berätta att allt kan hände, även mig.
 
Jag saknade livet, förblev totalt utanför, avskärmad från världen. Jag ångrade allt jag någonsin gjort det senaste året och alla tankar jag någonsin tänkt. Jag insåg hur mycket jag saknade att kunna sätta sig på ett fik med någon och prata utan den ångestladdade stämningen utöver maten man äter, jag saknade att kunna ha chips, dipp och film kvällar med ens absoluta favoriter utan att dagen efter ha en sådan spridande panik i kroppen. Att kunna äta taccos en lördagkväll med familjen framför tvn och sedan gå till köket för en andra portion endast för att det är så gott.
 
Idag är jag stark nog att ta mig en fika med en vän utan att få en ångestattack, dessvärre är inte allt så lätt att ta och det finns fortfarande saker som är totalförbjudna för mig. Jag kan äta en god lördagsmiddag samtidigt kunna vara nöjd och belåten efteråt, dessvärre har jag svårt för att äta mer bara för att jag tycker det är gott.´och jag har mer eller mindre snöat in mig på att det inte ska vara mer än tillräckligt.
 
Men trots att det finns en del kvar att jobba på så måste jag berätta att livet känns så mycket simplare när man kan ta sig an saker och ting som hör till livet, rädslor för mig finns fortfarande men jag är mycket bättre på att ta mig an utmaningar än vad jag förr var. Förr kunde jag dra ut på det i rädsla för vad det skulle innebära, nu är det nästan bara roligt att ta sig an saker som man så länge förbjudit. Det är spännande, ibland så fruktansvärt befriande, och så värt det.
 
Jag kände mig utanför, och det var en av de mest ledsamma känslorna jag upplevt. Att ha en ätstörning innebär inte att bara må dåligt i sig själv, dåliga matvanor eller rädslan över att inte kunna kontrollera sina tankar eller ens fysik. Det innebär också utanförskap från omvärlden, att inte kunna göra sånt som faktiskt behövs för att kunna leva socialt. Man hamnar i en bubbla med ens egna tankar och inser inte förän det är försent vad man faktiskt gick miste om. Mat är något socialt, och om mat räknas bort så begränsas plötsligt väldigt mycket i livet.
 
En bra sak att påpeka är också det faktum att det inte alltid är lätt att påbörja ett normalt liv så fort man bestämmer sig för att bli frisk. Jag minns att jag saknade det sociala livet så oerhört men trots det vågade jag fortfarande inte ta mig an allt som det sociala livet innebar. Ätstörningen hindrade en gång på gång och därav blev man på något sätt ändå fast i sin egna lilla instängda värld. Det krävdes mod och mentala förberedelser för att få mig till att våga ta mig an livet, en sak efter en annan.
 
Det jag vill komma med detta är att det är något att tänka över, vad är viktigast och vad värdesätter du i livet? Ett liv som smal, utan något vidare socialt liv. Ett liv fyllt med tankar, oro för vikt, hunger, panik och tvång om att ständigt ha i baktanken om att tappa kilon. Eller ett liv med händelserika dagar, friheten utav att göra vad man vill, att vara spontan och att leva ett socialt roligare liv utan att behöva tänka på oviktiga saker som kilon, kalorier och vikt. 
 
 

Det handlar om att man håller en dröm vid liv om nånting bättre

2013-12-12 @ 16:19:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Det viktigaste steget mot friheten är viljan, viljan att slippa alla påtryckande tvångstankar och övertygande röster som härjar innanför pannbenet så ofta. Många i min närhet har nämt att jag inte allts var på mellanvården så länge i jämförelse med vad andra kan ha varit, svaret jag brukar ge till den frågan är "När jag kom dit hade jag redan insett att jag ville bli frisk" vilket är sant. Jag befann mig på mellanvården i tre månader för att få den extra hjälp på traven som jag så desperat behövde, men viljan fanns alltid där mer eller mindre. Vissa dagar ville jag bara ge upp allt vad livet innebar, jag såg ingen mening i att fortsätta på den trista väg jag vandrade. Andra dagar var så så fylld med pepp och vilja att jag nästan kände hur hela kroppen ville spricka av extas.
 
Sjukdomar som denna har inte något självklart botemedel, det enda val du har är att låta viljan vinna över det hemska monster som spelar spratt i huvudet. Det första steget mot frihet är att inse fakta, förstå att livet är så mycket mer än allt det som denna sjukdom för en att tro. Förstå att det inte är livsviktigt att vara smal och att det är viktigare att leva. Att leva livet på dina villkor, och inte någon sjukdoms villkor.
 
Bubblan av förnekelse befann jag mig i ett längre tag, där ignorerade jag ständigt alla de oroliga varningar jag fick av omgivningen. Jag puttade bort, ljög, låtsades och allt annat jag kunde förmå mig att göra för att inte inse att något var fel. Allt detta gjorde jag pågrund av att jag inte än hade insett att jag var sjuk, och på så vis inte heller insett att jag ville bli frisk.
 
Självklart hade jag hela tiden på känn att någonting inte över huvud taget stod rätt till, och flera gånger försökte jag desperat ropa på hjälp. Jag minns att jag berättade för mina närmsta vänner om min försämrade självbild och om att någonting inte kändes helt rätt. Men jag kunde inte hindra det hela från att eskalera, eftersom jag var så oförberedd på vad som egentligen kunde hända, jag underskattade sjukdomens makt och trodde inte att greppet skulle fästas så starkt i mig. "Jag är inte en sån som blir sjuk" var en tanke som cirkulerade kring huvudet och övertygade mig länge och väl, tillräckligt länge för att inte ta tag i det hela i rätt tid.
 
Något som sparkade igång mig var när jag hittade min vilja, och det är så ofantligt viktigt att finna en riktig motivation till att leva ett friskare liv. För mig var den allra starkaste motivationen mina käraste vänner, mina två som tråkigt nog fick följa denna hemska proccess men som trots det otroligt nog stannade kvar som mina starka stödpelare oavsätt vad som skedde. Efter hur dåligt de mått, efter hur mitt snäsiga beteende påverkade vår relation, efter alla varningar de gett som jag norchalerade, efter alla planer jag valde bort och ställde in pågrund av rädslan för mat eller ångesten över omvärlden. Efter allt de stått ut med insåg jag vad som är viktigt här i livet och rädslan över att göra de besvikna tog över. Rädslan över att de skulle försvinna var som en käftsmäll för sjukdomen och därifrån påbörjade mitt riktiga kämpande för att nå det friska livet.
 
Att ha så fina personer i livet är något av det viktigaste som finns, och för att vara ärlig så har de räddat mitt liv från att rasa totalt, de hjälpte mig upp trots att de inte visste hur de skulle göra, de fick mig att tro på att livet hade mer att ge än det liv jag levde då.
 
Hittar du ingen anledning att kämpa för dig själv, så kämpa för de du älskar. Jag kan lova att det inte finns någonting bättre än att se någons glada min när de kommenterar saker som "Jag är så glad att du är tillbaka" och "Du ser så mycket piggare ut". Det finns ingenting som slår känslan utav att umgås med sina vänner utan alla dessa ätstörda och deprimerande bekymmer som oftare uppstod förr, det finns ingenting bättre än att göra de stolta.
 
Jag antar att det finns ett stadie där vänner inte längre är vänner - vänner övergår till att bli familj. Det är just så jag ser det, de är min lilla familj. Och ord kan inte beskriva hur tacksam jag är, de var en av de som fick mig att inse faktum att livet kan vara så mycket mer än vad man tror. 

Är det du som är galen eller världen som är sjuk?

2013-12-12 @ 16:01:58 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Solen har börjat skymma och jag kom hem vid middagstid för lunch på hemmaplan denna torsdag. Ögonen trötta som vanligt utav brist på sömn men huvudet var trots det piggare än någonsin, på högvarv som alltid. Studera bokföring och ekonomi står på schemat för att sedan ta sig an religionen som bara väntar på att betas av.
 
Impulsköpte även en nyårsklänning nyss i alldeles för liten storlek och kan inte hjälpa att ångra det så enormt, det är på tiden att lära sig att minsta möjliga storlek inte längre är en möjlighet, även fast det motvilligt tar emot att behöva tänka så. Om en veckas tid får jag hem den för att sedan antagligen skicka tillbaka den och byta till större, i stunder som dessa gnager tankarna extra hårt och bilden i speglen förvrängs till dubbelt så stor.
 
Det är okej att inte ha den minsta möjliga storleken, det gör inte dig eller mig till en sämre människa. Det är totalt obetydligt och fullt normalt att inte ha minsta storleken. Kom ihåg att acceptans är en av nycklarna till frihet, börja acceptera istället för att ständigt vilja förändra. Kom igen Cassandra, norchalera röster som får huvudet att vilja explodera.
 

Om omständigheter och att våga utmana

2013-12-02 @ 21:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Omständigheter är någonting som blivit en del av vardagen sedan sjukdommen eskalerade, trots att livet nu är mindre svårt än vad den förr kunde vara. Bestyr måste ändå ständigt planeras väldigt väl för att kunna äta enligt matschema och inte gå allt för långt mellan målen, att hela tiden ha i baktanke om när man ska äta och hur det ska gå till kan leda till ledsamheter och problem. Problem på grund av den stora stressen eller på grund av bristen på tillgång till mat för tillfället när man egentligen skulle behövt det. Om jag ska befinna mig utanför hemmet måste jag först ta reda på om jag kommer hem i tid och om inte måste jag försöka ta med mellanmål eller pengar till att äta middagar utomhus om möjligt.
 
Dessutom blir det mer omständigt när man inte kan äta en del mat, när maten som bjuds inte är lämplig för någon som har svårtigheter med att äta. Det kan bli ett så enormt stressmoment och i många tillfällen kan man lägga skulden på sig själv som sjuk, klanka ner på sig själv och tycka sig vara dum bara för att man helt enkelt inte klarar av att vara så spontan som man skulle behöva vara. Jag kan många gånger tycka att livet känns trist och tråkigt pågrund av all planering och så lite spontanitet. Därför är det så oerhört viktigt med att försöka hålla huvudet högt, göra framsteg framsteg, visa vilja och mod. 
 
Kvällsmaten i lördagskväll skulle enligt planerna ätas tillsammans på Tivoli vilket jag inte hade några invändningar på, men eftersom det var så oerhört många människor runt omkring blev restauranger snabbt fyllda och de bord som var tomma var reserverade för kommande gäster, det hela blev inte direkt som vi tänkt oss. Tiden gick och jag kände hur benen började vika sig utav all gång och hur huvudet började yra till utav bristen på energi, det var helt enkelt dags för påfyllning för att jag överhuvudtaget skulle orka med att fortsätta och samtidigt ha tillräckligt med humör till det. Efter många om och men insåg jag att det var dags att göra någonting åt allt besvär, slippa omständigheterna som det innebar genom att fortsätta vandra runder och leta efter ett "lämpligt" ställe. 
 
En hamburgarebar med inte allt för lång kö fick bli min kvällsmat, jag som inte ätit en riktig hamburgare på evigheter just pågrund av den mäktigt stora rädslan av det, jag som varit så avskräckad tog även trots allt pommesfrittes till, och det gick utan några som helst problem. Varför? För att jag visste att jag behövde det, jag var hungrig och för att göra slut på omständigheterna. Det var de friskaste som jag kunnat i stunden, istället för att leta med hungrig mage bara för att hitta något enklare att ta sig an tog jag det som var närmst och till och med billigast. Och som nämnt tidigare, varför låta sjukdomen vara tillags när det är ens största fiende?
 
Att göra en sådan sak är väldigt svårt för mig att ta in, och därav kom ångesten krypande under gårkvällen och natten till idag, den har fortfarande inte helt och hållet försvunnit. Tankar som dessa ekar i huvudet väldigt länge, hjärnan blir  överrumplad och helt enkelt förvirrad utöver hur man gjort något som egentligen är enkelt till en sådan svår sak under en väldigt lång tid. Livet är trots allt lättare än vad man gör det till när man ständigt går runt med mat-tankar och oro, det inser man inte förän man går emot alla dessa tankar. Dessvärre vet jag att jag själv inte hade kunnat ta initiativet utan stöd, jag är inte mogen nog att sätta mig ned själv för att äta något sådant utan att låta tankarna ta över totalt. Som tur var så hade jag sällskap som gjorde allting så mycket lättare, nästan läskigt lätt jämfört med vad jag förväntade mig att det skulle vara.
 
Efter ätandet var jag på fötterna igen, någolunda frösen utöver att inte ha kunnat värma sig på någon restaurang. Men jag var mätt, glad, och pigg nog att fortsätta strosa runder och njuta av kvällen. En hamburgare är minst lika "nyttig" som någon annan maträtt, och detta betyder inte att jag kommer öka ett hekto mer än vad jag borde.
 
Känslan över att känna sig som förr igen var fin, och så värt det, jag lovar. Men det är också viktigt att inte överrumpla sig själv med utmaningar på en och samma gång, jag vet själv att det var tillräckligt med utmaning för stunden och valde därför att inte ta mig an mer jobbigt. Jag har så otroligt lätt att i efterhand tänka alldeles för mycket, ångra det jag gjort och känna den välbekanta ångesten stiga i kroppen. Ångesten som öppnar dörren för alla de hemska tankarna, det är oftast då humöret sjunker till botten och kroppsuppfattningen vrids ytterliggare ett varv. Idag har jag inte så väldigt bra tankar om mig själv innanför pannbenet, det är just på grund av ångesten som ovilligt legat på lur eftersom jag tog mig an alla utmaningar i helgen. Då får man se till att ta sig i kragen, klappa sig själv på axlen och tänka att det viktigaste av allt är att jag gjorde det, jag klarade det och livet rasade inte. Självklart kan man må väldigt dåligt efteråt, men det dödar dig inte och dessutom kommer man tillslut inte må lika dåligt i efterhand utav sådana utmaningar om man tränar sig på dem. En ny dörr har öppnats, en dörr med fler valmöjligheter och mindre begränsning. Ångesten får jag helt enkelt genomlida, det hör till. Och det är den jag ska lära mig hantera för att tillslut tona bort. Men glöm inte att våga utmana för att komma någon vart i friskhetsproccessen, annars fastnar man så lätt i rutiner utan framgång. Våga, för du har ingenting att förlora.

Vad är mellanvården?

2013-11-29 @ 15:27:54 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej! Ursäkta om jag frågar. Men vad får man exakt göra på mellanvården? Eftersom du är ledig från skolan, gör du ändå inte läxor och prov? Hur länge fick du stanna? Och varför just så länge? 
Tycker du är jättestark! Du är så bra och inspirerande! Önska jag hade mig den styrkan i mig.. Kram och fortsätt så! Du är jättefin!
 
Jag har nämnt detta i ett tidigare inlägg, mellanvården är ett ställe man åker till på dagarna där man får hjälp med mat, man vägs, pratar om sina tankar, tillbringar tid hos sjukgymnast, jobbar med självbilden genom övningar och diverse. Möjligtvis går man i bup skola om man är tillräckligt lämpad för det. Jag var på heltid ledig från skolan förr och gick endast på mellanvården eftersom jag inte hade orken eller var i tillståndet till att gå där, jag skulle nämnligen ha gått ner i vikt om jag fortsatte att gå i skolan eftersom det tar för mycket energi.
 
Med hjälp av specialpedagog har jag "fryst" idrotten för att ta igen den i trean om jag förhoppningsvis inte behöver gå om, dessutom har jag studerat lite smått på distans inne på mellanvården för att inte komma allt för mycket efter. Dessvärre ligger jag ändå ofantligt mycket back med läxor nu tyvärr.
 
Vi ringde till mellanvården i hopp om hjälp redan i juli, fastän vi egentligen skulle gjort det mycket tidigare.. Vi fick en månads vänte-tid vilket resulterade att jag fick börja där i augusti. Så under cirka tre månaders tid befann jag mig på mellanvården, vilket kan ses som både en kort eller lång tid. För mig känns det dock som om tiden flygit förbi ifull fart, jag har knappt hunnit med och många dagar i början är suddiga som en ofokuserad kameralins i mina ögon. Kanske på grund av att jag inte riktigt var klar i huvudet för tillfället, eller för att jag helt enkelt förträngt det. 
 
Likt alla andra som läggs in på mellanvården får man i början skriva under ett kontrakt där olika bestämmelser görs för att fortsätta få hjälp, följs inte detta finns det risk för sluten dagvård. Jag fick successivt börja i skolan allt eftersom jag mådde bättre och gick upp i vikt, trappa upp tempot i långsam takt för att inte stressa för alldeles för mycket då jag hade och fortfarande har skyhöga prestationsångest problem. Men så småning blev dagarna på mellanvården färre och färre medans dagarna i skolan blev fler och fler. Tillslut gick jag halvtid på mellanvården och tre halvdagar i skolan, jag var gladare, positivare och jag åt utan större beskymmer vilket innebar att personalens jobb på mellanvården var klart. Nu går jag halva dagar i skolan, vissa lektioner och äter ibland i skolan - men det är något som ska trappas upp allt eftersom.
 
Tack för dina fina ord, det känns så bra i hjärtat! Du har styrkan i dig, det är bara frågan om viljan. 
Om man vill någonting tillräckligt mycket, så går det alltid förr eller senare. Att vilja bli frisk är prio ett för att kunna bli frisk, utan viljan kan man aldrig bli frisk. Du kan, bara du vill. Tiotusen kramar!

När är man frisk?

2013-11-28 @ 20:17:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
Jag tänkte ta mig tid att skriva ett inlägg i hopp om att förklara den här förvirrade uppfattningen om när man blir frisk från en ätstörd sjukdom. Jag lägger handen på hjärtat och berättar med glädje att allt går så mycket bättre än förr nu och alla framsteg som gjorts på vägen är någonting att vara stolt över när jag tänker efter. Numera kan jag lägga upp min mat själv, vilket jag inte ens fick lov att göra förr. Jag kan ta initiativ att äta ensam fastän mina föräldrar inte är närvarande, vilket också var en sak som förr var förbjudet för mig att göra med tanke på att osäkerheten om jag skulle äta eller inte var så ofantligt stor. Nu för tiden kan jag olikt förr berätta med ärlighet att mat är gott och behövligt, någonting som egentligen inte bör vara så svårt som man gjort det till. 
Jag funderade länge på om jag skulle lägga upp dessa bilder, men jag vill så gärna visa er hur hemskt det faktiskt ser ut. Det är inte fint och framförallt var det inte skönt fysiskt att se ut på detta viset, jag vill inte visa allt för starka bilder eftersom detta inte är tänkt att trigga andra. Om jag jämnför nutid med dåtid så ser det inte längre ut som om mitt ansikte är insjunket och grått, det ser inte längre ut som om mina nyckelben snart ska skava genom skinnet, man kan inte längre se min ryggrad så ofantligt tydligt som man kunde förr. Jag ser inte längre ut som ett levande skelett, hård och benig. Jag har inte stora panikattacker längre som jag tampades med under hela sommarlovet, varav några som ni kan läsa om i tidigare inlägg på denna bloggen. Jag lyckas alltid vinna över de hemska rösterna som härjar i huvudet, jag väljer att kämpa för livet gång på gång trots att livslusten ibland kan kännas utom räckhåll totalt.
 
Jag har gått från att strikt och bestämt mestadels ägnat dagar åt tårar, ledsamhet och panikattacker till att leva dagarna allt mer normalt och friskt med ett leende som allt oftare pryder mina läppar. Från att endast fått tillåtelse om att röra sig 10 minuter var dag på grund av stor undervikt till att i själva verket numera ha tillåtelse till hela 45 minuters gång var dag. Från de dåliga vanorna man haft som oftast innebar att försöka peta bort i maten, försöka skippa måltider och på alla sätt och vis fuska mitt allra med ätandet i hopp om att försöka lura omgivningen - till att nu äta upp en hel normalportion utan tillsägelse om att skrapa tallriken och kunna må hur bra som helst efteråt. 
Från att ha tillbringat var dag i veckan hos mellanvården under tre månaders tid till att nu ha blivit utskrifen för att gå på halvtid i skolan känns som ren eufori, men den bittra sanningen är att utskrivning inte är lika med friskhet. Den största anledningen till att jag blev utskriven var på grund av att ätandet sker utan några som helst problem nuförtiden, och för att min stora vilja att bli frisk är starkare än vad den någonsin förr varit, vilket känns så himla bra. Men trots det har jag en lång väg kvar att vandra innan jag kan klassas som helt och hållet frisk, en väg som är väl värd att ta sig igenom. Jag ser gladare, piggare och enligt mig själv inte lika läskig ut längre. Inte heller lika bräcklig och skör, och jag trivs med det. Och det viktigaste av allt - Jag är lyckligare.
 
Min kroppsuppfattning är imellanåt sämre än någonsin då jag faktiskt tvingats upp i vikt motvilligt under hela sommaren fram tills nu då jag fortfarande tvingas upp, när jag tänker på hur mycket jag ökat i vikt sedan inskrivning på mellanvården känner jag mig rent utav enorm, en enda stor och sladdrig degklump. Och det tar oundvikligt på psyket att tvingas upp i vikt, jag har försökt smälta viktuppgången med vetskapen om att det antingen får ske nu, eller helt enkelt sen. Och varför fördröja viktuppgången i onödan om man ändå så småning om ska nå normalvikt och ta tjuren i hornen, se rädslan i vitögat och möta det man ändå någon gång måste möta. Det finns inte en chans att man kommer undan, hur mycket man än försöker. Trots känslan av att vara stor som ett hus är jag fortfarande underviktig, vilket beskriver mer eller mindre hur mäktiga det ologiska tankarna är innan för mitt pannben.
 
Jag har fortfarande mål, delmål och diverse eftersträvningar kvar innan jag når tillfrisknande. Prio ett är framför allt att jag ska nå min normalvikt, för att därefter stanna där och efter det läggs fokus på att få rätt och helst få bort alla dessa hjärnspöken, lätta på min snedrivna kroppsuppfattning och dessutom dämpa depressionen och ångesten som jag alldeles för ofta går runt med. Jag ska kunna ha modet till att äta vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill utan något petigt och strikt matschema, utan att följa någon ätstörd röst. Jag ska kunna klara av att stanna hemma sängliggandes en hel dag utan att få förfärliga och ogenomlidliga tankar över att inte ha rört mig som jag "borde" under dagen och ändå ätit, jag ska kunna välja det godaste alternativet utan att lägga så mycket som en liten ynka tanke på om det är smalt eller inte. Jag ska kunna äta vad jag känner för, oavsätt om det är "onyttigt" eller "nyttigt". 
 
Men det jag längtar till allra mest över att bli av med är den sneva kroppsuppfattiningen och de fruktansvärda rösterna som ständigt finns där och gnager i bakhuvudet. Dessa stegen och några därtill kan vara det som tar allra längst tid inom friskhetsproccessen i mina ögon, egentligen är det inte någonting man själv kan jobba på - det mesta kommer helt enkelt i sin egen takt allt eftersom man mer och mer lär sig att accepterar sig själv som man är, inte för vad man borde vara. Ingen kan styra tankar som dyker upp, ingen kan förhindra tankar från att finnas där. Men sålänge de är där kan man åtminstånde välja att kämpa emot dem och hindra dem från att vinna, så som jag alltid gör. Jag anser att man är frisk när man accepterat sig själv, när man inte är rädd för någon mat, när man inte överanalyserar allt för mycket, när man mår bra i sig själv och inte har alla dessa negativa tankar och måsten om vikt, kropp och mat.
 
Livet borde inte göras mer avencerat än vad det behöver vara, jag har kommit en bra bit, nu är det bara att fortsätta frammåt.

Svar på en kommentar och ett kommande inlägg

2013-11-28 @ 09:36:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej cassandra! Älskar din blogg och du är verkligen en inspiration för så många tjejer! Själv har jag fått mycket hjälp av dig och din styrka. Så tack för allt, fortsätt så bästa du! Sen har jag en fråga. Jag ska skriva en uppsats som bara min idrottslärare kommer se som ska handla om utseendekomplex och hälsa. Jag skriver om anorexia eftersom jag både har flera vänner som har/ har haft det och jag vet hur sjukt och jobbigt det är och för att det är sååå galet att bli påverkad av de sjuka hollywoodnormerna, till den nivån att man blir fysiskt svårt sjuk. Så här är min fråga: skulle jag kunna få ta men en bit av det du skrev i detta inlägg? Jag skriver inte namn om du inte vill. Jag blir så insperarad och glad av dig och texten om hur du kan ibland se tillbaka och känna dig glad att du har kommit vidare och är frisk nu. Är det okej? Tacksam för snabbt svar! Tack för allt du gör återigen, du är så vacker och inspererande. Kram på dig
 
Denna kommentar fick jag på detta inlägget och jag måste berätta om hur glad jag blev utav att läsa den. Mitt svar är att du självklart får använda en del av min text, men som jag skrivit uppe i högra hörnet på bloggen "Det är copyright på alla bilder och texter som läggs in på denna blogg om jag inte säger något annat eller om ni inte frågar om lov för att använda någon av bilderna." Jag skulle gärna vilja att du nämner vart du har tagit texten ifrån eftersom det är mina egna tankar och åsikter.  Men det änns så himla himla bra utav att höra att du blir inspirerad och glad utav mig, det känns så fint att jag kan bidra till andras mående och vara en sorts inspiration. Jag har aldrig för trott mig vara en inspirationskälla, därför känns det så fruktansvärt bra att höra.
 
Sen vill jag också påpeka en bit i kommentaren som lyder "Jag blir så insperarad och glad av dig och texten om hur du kan ibland se tillbaka och känna dig glad att du har kommit vidare och är frisk nu." - Jag är inte frisk ännu, och har dessvärre fortfarande sjukdommen anorexi. Jag har som jag många gånger sagt en väldigt lång väg kvar och jag hade tänkt skriva ett inlägg om det ikväll för att klarogöra en del för er som kanske missförstått. Det är lätt hänt och jag klandrar inte folk för att tro sig någon vara frisk för att man gått upp i vikt och har ett bättre förhållande till mat, men i själva verket är anorexia nervosa en sjukdom som sitter väldigt inprintat i hjärnan och som även är oerhört svår att bli av med totalt, det tar tid och tålamod. Men mer om det får ni läsa ikväll. Tiotusen kramar och tack för din fina kommentar, den gjorde verkligen min dag och du skulle bara veta hur glad jag blev utav att läsa så fina saker om mig, det kändes fint i hjärtat! Lycka till med uppgiften och tack än en gång för så fina ord. Kram på dig!
 
 

Utskriven

2013-11-25 @ 17:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Det är den tjugofemte november tvåtusentretton och jag blev utskriven från mellanvården för en dryg timma sedan, glädjen i mig går inte att beskriva. Med vetskapen om att det är en oerhört lång väg kvar att ta sig an, men nu är jag starkare än någonsin förr. Dåliga dagar kommer alltid igen, men det kommer inte att hindra mig. Jag väljer livet, utan den minsta tvekan.

Mycket vill ha mer, det är så vi bygger problem

2013-11-12 @ 11:18:22 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Idag åkte mina svarta jeans på, som sitter precis som dem ska göra. Det känns så himla bra. Jag kan tänka tillbaka på bara några månaders tid sedan, då dessa hängde som en säck på mina ben. Jag kan ibland finna mig i att blicka tillbaka till de plågsamma stunderna som varit, allra mest för att försöka påminna mig om att jag aldrig vill dit igen och glädjas över hur lång bit på vägen jag kommit. Tänka tillbaka på hur förbaskat min rygg värkte pågrund av att ryggraden stack ut så grovt mot mitt skinn. Hur jag hemskt nog faktiskt kunde få hela min hand runt mina över armar, på hur mina höftben skav mot skinnet när jag gick. Hur jag kunde se när hjärtat bultade, känna hur det pumpade i all dess kraft för att hålla igång min kropp. Blickar tillbaka på hur ofattbart blind man faktiskt kunde vara. Hur hypnotiserad samhället fick ens tankar till att bli, och hur man inte förstog att det var någonting på tok förrän man var nere i den djupaste avgrunden. Självklart har hjärnspökena inte magiskt trollats väck, men jag vet hur jag ska göra för att gång på gång vinna över dem. Jag har lärt mig med tiden att handskas med alla dessa krackelerande tankar som förr kunde få mig till att skrika-gråta utav ren och skär panik. 
Det kommer däremot fortfarande kvällar då tårarna faller utan någon som helst förvarning, då ledsamheten sköljer över mig totalt och melankoliska känslor fyller rummet med dysterhet. Men sådanna kvällar kommer allt mer sällan, och istället somnar jag oftare med en och annan lyckotår och ett svagt leende. En gnutta stolthet kan finna sig i mig när jag tänker på det faktum att jag ständigt kämpar för att komma bort från den värsta perioden jag någonsin haft i mitt sjutton åriga liv. Stoltheten varar inte länge, men det är fint när den kommer. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur allt gick till, hur allt vände för att bli så fel som det bara kunnat bli. Men när man tittar sig omkring i dagens samhället kan man tydligt och klart se hur enkelt det är för folk nuförtiden att utveckla en ätstörning eller diverse ätstörd sjukdom. 
 
Jag kan störa mig till bristningsgränsen på att se fitness bilder, bloggar, texter och tidningar. Att se hur omvärlden har en sådan kopiöst snev bild utav lycka utan att de ens har vetskapen om det. Men jag försöker se förbi detta, tänka på mig själv och min vilja. Jag vet att jag inte vill leva hela mitt liv krusandes efter en dödlig sjukdom, jag vill leva livet på mina villkor utan den ständiga rädslan för att bli dömd på grund av mitt yttre. Det är inte en enkel strävan, strävan efter att sluta bry sig om omvärldens åsikter - men det är värt ett försök, definitivt.
 

Livet kan vara mer än bara "helt ok"

2013-10-08 @ 22:16:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (11) | Trackbacks ()
Efter en lång och lärorik dag inne i Lund for jag hemåt med höstlandskapet förbisusandes utanför bilfönstret, synen något grumlig av de lätta tårar som lagt sig som en hinna över mina pupiller. Men denna gången var det inte tårar av sorgsenhet, denna gången var det tårar av ren ilska. Ilskan som successivt fyllde hela min kropp ju längre dagen gick, desto mer information och prat kring denna oförståeliga och mystiska sjukdom triggade igång ett så otroligt mäktigt och stort hat mot den, ett hat så enormt att det enda jag i stunden ville var att skrika -  skrika länge, högt och ljudligt utav plåga och förtvivlan. Hur läskigt det än låter skrika ut hur förbannat mycket och innerligt jag avskyr denna sjukdom, skrika om hur jag så gärna vill att den ska försvinna med en fingerknäppning. Om det endå vore så underbart enkelt, då hade jag varit av med detta för längesedan.
 
Ändå vet jag innerst inne att det inte kan gå bakåt, det får inte gå bakåt. För aldrig att jag någonsin ens kommer till att överväga mig själv ta ett så stort kliv tillbaka in i mörkret igen, jag vill inte ens våga lägga en tanke åt att över huvudtaget tillåta mig hamna på botten ännu en gång. Även om de negativa tankarna i stormens hetta kan försöka övertyga mig om livets hopplöshet, och får mig att tro friskheten ligger bortom räckhåll så vet jag att jag älskar livet egentligen, innerst inne gör jag det. Och när jag tänker, det som förr var en sluttande dal övergick till något som liknade en traumatisk berg-och-dal bana, en humörväxlande och tankespridd åktur som som nu håller på att planas ut något. Åtminstånde lite grann, successivt för var dag som passerar.
 
I vissa stunder kan livet kännas oerhört plågsamt, men på något underligt vis lyckas jag alltid med att resa mig upp ur sängen på morgonen för ta mig an livets alla tiotusentals motgångar. Och samtidigt långsamt men säkert finna mig i att gradvis tycka om livet mer, och att i få stunder faktiskt tycka att livet är bättre än bara "helt ok".

Svar angående multifamily

2013-10-01 @ 20:13:36 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Kom du med på multifamily i Lund?
 
Ja jag kom med!
För er som inte vet vad Multifamily är eller går ut på så ska jag snabbt försöka mig på att förklara för er för att ni ska förstå. Mulifamily innebär en sorts familjeterapi tillsammans med andra familjer som har samma problem, andra unga som har samma sjukdom som jag. Då övningar kommer göras tillsammans, både för föräldrar och unga, heldagar kommer spenderas med varandra, vi kommer äta måltider tillsammans och dela varandras erfarenheter med varandra. Det är ett sätt att tillsammans med andra kämpa, ett sätt att inte känna sig så ensam. Ett sätt att förstå att det finns fler som jag som går igenom samma svårigheter. Förhoppningsvis kommer det vara en positiv erfarenhet att ha med sig i livet, då jag hoppas alla kan peppa varandra till att tillsammans bli starkare, friskare och lära av varandras framgångar. 
 
Under ett helt år kommer man tillsammans med resten av familjerna träffas cirka tio gånger för heldagar, övningar, diskussion och liknande i hopp om att tillslut kunna stärka varandra. Imorgon  ska jag fara ner till Lund för ett möte angående nästa vecka då fyra intensiva heldagar kommer pågå mellan tisdag och fredag på multifamily. En intensiv start för att komma igång, lära känna varandra och starta upp denna proccess. 
 
På ett sätt känns det skrämmande, och såklart blir man dyster och misantropisk utav att behöva gå en multifamily terapi. Men på ett sätt känns det skönt att kunna prata med andra som kan förstå sig på rösterna som far fram och tillbaka innanför pannbenet. Man kan tillsammans peppa varandra om en friskare och gladare framtid, och framförallt tillsammans försöka hjälpa varandra genom svårigheter.

Stressat hjärta och att våga möta fasor

2013-10-01 @ 17:44:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Med bok nästintill intryckt i ansiktet och en kämpigt värkande mage sitter på jag köksstolen i ett försök att lugna ner mitt allt för stressat bultande hjärta. Denna grå Tisdag har varit fullspeckad och jag har inte haft tålamodet, tiden eller ron till att sätta mig ner och pusta ut. Förmiddagen spenderades på Mellanvården och efter två timmars intensivt studerande på "skolan" var mitt huvud total tomt och samtidigt överfyllt med tankar som snurrade. Efter lunchen var det dags för den dagliga vilan, dock fann jag inte det behövliga lugnet till att försöka blunda och stänga av världen runt om mig. Jag var alldeles för energifylld i min kropp samtidigt som min hjärna var totalmatt och utslagen av alla dessa måsten som snurrar runt.
Därefter var en halvtimma hos sjukgymnasten på sin plats för att sedan åka vidare till Hässleholm och möta upp min fantastiskt fina vän Matilda. Då vankades det en välbehövlig pratstund med mysigt värmande eftermiddagskaffe då även tog mig an en chokladboll, hon tog detsamma. Jag kan inte ljuga och säga att tankarna spökade fruktansvärt i mitt lilla huvud på vägen hemmåt, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag för tillfället kände mig stark nog att faktiskt ta mig an utmaningen genom att möta sjukdommens fasor. Jag plågade alla dessa onda röster innanför pannbenet, och det gjorde jag med huvudet högt av stolthet. Det kan låta som världens enklaste ting, en liten bagatell att utföra, som de flesta hade gjort med glädje utan det minsta problem. Men för mig är det ett mäktigt och stort steg, att ens våga utmana hjärnspökenas vilja.
 
Jag kom och tänka på i början av denna kämpiga sommaren som nu passerat förbi - då jag hur löjligt det än låter knappt kunde dricka ett glas mjölk. Från det till att nu faktiskt våga ta mig an en fika ute på med en underbar vän. Det är som jag sagt förr: Man måste se sina värsta fasor i vitögat för att komma över dem, om man ständigt undviker de man räds åt mest kan man omöjligt ta sig över den onda trösklen. Jag vet att jag har lyckats reta upp rösterna i huvudet något kopiöst för tillfället, och jag vet innerst inne att jag kommer få igen för det genom nedlåtande tankar under kvällens gång som redan börjat ta fart. Men nu är det gjort, jag vågade, och framförallt - jag är klarade det.

Gårdagens pepp och första oktober

2013-10-01 @ 08:09:29 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag tänkte påbörja den fösta oktoberdagen med lite glädjande text genom att berätta om känslan som fyllde min kropp med underbart pepp och lyckligt rus under gårdagens gång. Känslan som på förmiddagen visade sig i en mer betyngande form, ett svagt uns av belastande stress och dystert grubblande utöver vardagens alla tiotusentals små bagateller. Någonting någonstans där emellan alla påtagliga ting ändrades mitt humör från svag och uppgiven till stark och sprudlande av all den glädje som pågick inom mig. Jag har inte den blekaste aning om det var pågrund av det underbart fantastiska favoritvädret som bestog av kylig luft, färgglatt förfallna löv och en babyblå himmel utan ett moln så långt ögat kunde nå. Eller om det var pågrund av hörlurarnas magiska effekt som spreds min kropp när volymen var uppe på max för att sedan låta världen skjutas undan en kort stund genom låtar som får en att bara tänka positiv. Jag fylldes helt plötsligt med en oövervinnelig känsla, då jag inte kunde undgå tankar om hur stolt jag faktiskt insåg mig vara över mig själv. Över alla de fasor jag tvingat mig själv kämpa igenom dag efter dag för att vinna över de onda tankarna som ständigt strider om min uppmärksamhet, alla dessa svåra motgångar som gång på gång varit ett hinder för mig från den frihet jag sucktar efter.
Jag är så mycket gladare än förr, livet har öppnat ett helt nytt kapitel framför mig som bara väntar på att jag ska ta mig an det. Jag vet att även om sorgen ständigt gräver i mig, så klarar jag av att hantera den. Jag har hittat min egna strategi i detta onskefulla spel, en vinnande taktik som hjälper mig att skjuta undan hjärnspökena något när de väl tittar fram. Det är fint att ha så fantastiskt peppande stunder i livet, små lljusglimtar som hjälper en att inte glömma bort vad man kämpar för, friheten.
 
Denna dagen kommer däremot spenderas inne på mellanvården, en tid hos sjukgymnasten i eftermiddag är på sin plats och därefter ska jag förhoppningsvis få tiden till att möta upp en vän för en behövlig pratstund.
Hoppas ni får en fin första oktober!

Tidigare inläggNyare inlägg
Tidigare inlägg Nyare inlägg