Gula löv och mörker

2016-10-05 @ 16:57:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Tre månader har gått och nu börjar löven falla igen. Hösten är älsklingstiden för mig, såklart, och jag tror att jag egentligen mår bäst på hösten, oavsett om det regnar eller blåser så har jag något lugn i kroppen. Alla kugghjulen innan för pannbenet saktar ner och tänker klarare. Det känns som om att man andas en helt annan luft, en friskare och nyare. På något sätt är det den stressigaste tiden som finns när man märker att solen går ner fortare, och en inte hänger med. När man stiger upp och låter sömniga ögon möta morgonen som inte är sådär ljus och livlig längre. Under morgonen på hösten känns det som om allt sover, och som om det bara är jag som är vaken, vilket det såklart inte är. Men det är så det känns. 
 
Och när jag stannar bilen utanför mammas och pappas hus är jag på något sätt "hemma" igen, inte ett bekymmer kan rubba mig innanför deras dörr. Där är jag trygg. Och inte någonting i världen är så härligt som när min fina mamma välkomnar mig med den varmaste kramen som finns, och när hon säger att hon lagat extra mat som jag kan ta med mig hem till lägenheten (som hon nästan alltid gör när jag kommer på besök). Eller när jag springer, nästan hoppar upp för trappan till mitt före detta rum och ser pappa sitta där, i hans nya kontor. Och hans leende är det finaste jag vet. Eller när de vinkar hejdå till mig i vardagsrumsfönstret när jag kör där ifrån. 
 
Jag har mycket att skriva, mycket känslor och mycket att reflektera. Mina fingrar knappar nästan sönder tangentbordet på min dator. Så nu ska jag avsluta denna aningen luddiga texten.