Framtidsångest

2016-05-08 @ 18:27:43 | Permalink | Allmänt
Ibland blir allting så verkligt och allting som jag känner känns ännu mer, starkare än någonting annat. Jag vill gärna tro att självhjälp hjälper otroligt mycket, att ransaka och gå igenom bit för bit vad som känns dåligt och bra. Att kunna ta ett problem och lägga fram det på bordet för att sedan analysera (skiten ur) problemet. Sen har jag tur om jag kommer fram till någonting, men ofta gör man inte det om man inte får någon att bolla problemet med. 
 
Under de senaste veckorna har jag försökt nå ut och få åsikter om allt de här som känns, det gör jag när jag kommit till det stadiet där problemet gror mer och mer desto mer energi jag lägger på det. Det är svårt för mig att prata om problem, och det är någonting som hängt med sedan allt var tufft den perioden 2013. Att prata om mina tankar och problem så mycket med så många personer, utbildade kuratorer, psykologer men även vänner och familj gjorde att jag blev trött på att prata. Att orka ta upp problemen. Att prata om mina känslor och min melankoli blev för själviskt, jag är duktig på att kunna vrida och vända på situationen och den situationen vred jag till något negativt. Som att det var löjligt att låta alla lyssna på mina besvär när det fanns så mycket viktigare ting att ta itu med. 
 
Just nu, tänker jag mycket på:
 
Framtiden. Jag har aldrig lidit utav framtidsångest, inte ens när jag tog studenten då många börjar känna den bittra ångern över att bli vuxen och behöva oroa sig för framtiden. För mig uppenbarade sig framtidsångest för några månader sedan. Innan jul däromkring. Till en början som en liten tanke om "undrar vad jag gör om 1 år, 2 år, och så vidare". Utifrån det började allt växa sig större. Tänk om jag är arbetslös, tänk om jag inte hinner göra allt jag vill, undrar om jag ska börja studera snart. 
 
Det gör så himla ont att tänka framtidstankar, det är så mycket lättare att grubbla över en tid som redan varit. För framtiden är någonting som jag inte kan påverka (och här kommer mitt kontrollbehov in). Jag kan inte styra över hurvida jag klarar mig ekonomskt, hurvida jag kommer göra någonting jag tycker om och det som skrämmer mig mest är att jag räds över att jag inte kommer kunna göra allt jag vill göra. För jag vill så mycket. 
 
Jag vet inte om jag vågar älta detta mycket mer i bloggen, det känns mest som att denna texten blev något slags plus minus noll. För jag kan ärligt säga att jag inte tror det finns någonting som kan trösta mig, kanske imorgon när jag mår bättre. Men just nu känns allt extra mycket.

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback