alla har vi en ångest

2015-03-03 @ 18:51:26 | Permalink | Allmänt
 
Ångestrelaterad stress som ständigt kretsar kring mina tankebanor har jag sedan lång tid tillbaka tampats med. En känsla så svår att förklara, nästintill omöjlig för mig att ens förstå. Tomhet, melankoli men också stress och uppbokningar. Ett slags mitt i mellan som jag inte kommer ifrån och allt som tiden går äter det upp mig inifrån, det slukar min positivitet och lämnar kvar en kropp så tung att det knappt ens orkar stå själv: fast den ändå gör det, vad har den för val?
Skriver sällan längre, ritar aldrig, fotograferar minimalt och halvhjärtat. Tårkanalerna överbelastas av minsta felsägning, sorgen sväljer mig hel av ingen anledning. Jag kvider mig över att säga att jag lever mer i dåtiden än i nutiden, längtar tillbaka till alla sommarkvällar och resor. Upptäcker att jag tar fram fler och fler anektdoter, för att jag på något sätt finner det lättare än att leva i nuet, upptäcker att jag mer och mer stänger mig inne i mig själv samtidigt som att jag lämnar ut mig själv helt. Jag vill, men det går i-n-t-e att förklara hur mina känslor vrider, snurras och trasslar in sig i varandra. 
 
Alla har vi en ångest, en svag punkt, en sådan man helst undviker att ens snudda vid i hopp om att kunna hålla den där kvävande ångesten borta. Iallafall för ett tag. När man egentligen vill kunna ta tag i de där rädslorna en gång för alla för att i själva verket komma över dem på riktigt för att sedan kunna bläddra vidare i boken och komma till ett kapitel som kanske slutar lite lyckligare än det förrgående. Det allra mest bisarra är att jag kan känna denna ångest tyngd i flera dagar, ibland i några sekunder, ibland en gång om dagen, ibland hundrafemtio gånger om veckan. Det är en helt otyglig och oförståelig ångest som inte går att reglera, eller förutspå. 
 
Jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag suttit i sängen om kvällarna med datorn tryggt i knäet, haft ett tomt dokument framför ögonen och tänkt att "nu ska jag sätta ord på vad jag känner, för jag måste ta reda på varför och hur jag kan må så dåligt som jag mår". Men i samma stund som händerna läggs mot datorns varma viloplatta försvinner all förmåga till att låta fingrarna glida över tangenterna, jag får en känsla utav att "men det är inte så farligt ändå" och backar undan. Jag tar aldrig i tu med det verkliga problemet. Jag vet inte om det är på grund av min rädsla att aldrig hitta själva svaret på det jag vill ta reda på, eller om det är på grund av min usla prioritering där jag nästan aldrig sätter mig själv i första hand.
 
Det innehåller tre stycken i detta inlägget, det var så länge jag höll ut med att ventilera och försöka komma på ljusare banor. Men kom jag fram till någonting egentligen förutom det faktum att texten summerar: Hej, jag heter Cassandra. Jag är ganska instabil och lider av ångest som jag inte kan kontrollera.
 

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback