student summering

2015-06-09 @ 16:21:00 | Permalink | Allmänt
 Vad ska man tänka, vad ska man göra, vad ska man känna inför att avsluta ett kapitel i livet som man egentligen längtat efter sedan man fick första riktiga glostestet i mellanstadiet. 
 
Dagis;
Avdelningen jag gick på hette "Rosetten". Orangea lockar och runda kinder, vad jag minns var jag inget sorgset dagisbarn, inget sorgset barn överlag. Där upplevde jag min första avundsjuka, när en annan flicka visade upp sina nya regnstövlar med lila-blommigt mönster på för alla andra flickorna på avdelningen, och jag minns hur jag så gärna ville ha likadana.
 
Hemma ligger en gammal tavla i form av ett misslyckat konstverk som ska efterlikna mimmi-pigg som jag var så noggrann med. Jag minns hur jag gömde skalkarna på mackorna när dagisfröken inte såg för att jag avskydde dem, blev riven på kinden av en ett år äldra dagispojke och har kvar ett mindre synligt ärr.
 
Jag minns sanden i skorna från lekplatsen. Vi plockade röda vinbär i solen tills spannar blev fyllda och fingertopparna ljusröda och jag grimaserade av äckel när de gav oss nyponsoppa till mellanmål. 
 
Förskolan;
Åt äpple eller riskakor till fruktstunden på förmiddagen och bråkade jämnt om att få spela spel på den usla och även enda stationära datorn för hela klassen. Pinball, skelettet och andra över-pixlade favoritdatorspel vars namn jag glömt sedan länge tillbaka.
 
Ritade färgglada teckningar på vad jag gjort under helgen i min helgdagbok och skrev en otydlig och felstavad text om att jag badade på ugglebadet, lekte med leksaker eller hoppade studsmatta. Mitt orangea hår blev gradvis blondt och om somrarna prydde tusentals fräknar mina kinder.
 
Marinblå och neongrön var färgerna på min långklänning under en skolavslutning, jag gick nästan jämnt med håret i en snodd och tvingade mamma att klippa det till axlarna tillslut.
 
Träffade vänner som jag ännu inte släppt taget om, och som är mina allra finaste vänner idag. Stod i kö till den stora gungan som nästan alltid var ockuperad och älskade att gå i skolgårdslabyrinten.
 
Grundskolan;
På ett skolfoto har jag en svart-och grön randig tröja med cut-out's vid axlarna och som gick upp över halsen som en polotröja, jag tyckte det var världens häftigaste tröja medans majoriteten av omgivningen tyckte motsatsen. Pappa sov ofta på hotell på grund av sitt jobb och kom hem med säkert 15 marabou choklad som han köpt i hotell-lobbyn, och jag älskade det.
 
Jag var totalt nerkärad i choklad, och en pojke i min klass. Skickade en utriven lapp från mitt anteckningsblock med en text som löd "vill du bli ihop med mig" och utan minsta eftertanke kryssade han i nej-kolumnen direkt. Tvingade mig själv att testa ridning fastän jag inte tyckte om det
 
Älskade fotboll och fick jämt exem på smalbenen från fuktiga benskydd, tog mammas smink och exprementerade utan vidare bra resultat.
 
Högstadiet;
Började sexan och trodde som de flesta andra att jag ägde hela världen, nu var man vuxen och gick i samma korridorer som de som gick i nian, dock var man livrädd varje gång man befann sig i deras närhet.
 
På skolfotot har jag en svart slinga i luggen som jag tyckte var så cool, hade en stil som var utöver det vanliga vilket jag snabbt ändrade på och försökte passa in (som nästan alla försökte på den tiden). Skaffade lugg, puberteten var likamed den stereotypiska vresiga tonåringen man ser på film.
 
Jag trodde att jag var trotsigare än vad jag egentligen var då jag låtsades inte bry mig om mattetalen på lektionen, men vågade i själva verket aldrig skolka på riktigt. Blev pirrigt kär och skickade ett sms från min röda uppfällbara Sony Ericsson där det stod något i stil med "ska vi bli tsm?" och världen gick under när han på idrottslektionen samma vecka berättade att han inte var kär i mig tillbaka. 
 
Gick i svarta tights som jämt gick sönder för att man använde dem från måndag-söndag varje vecka. Det var mycket munktröja eller addidaskofta och mitt hår blev totalt sönderplattat. Fick mitt första riktiga förhållande, upptäckte löshåret och spenderade ca en timme varje morgon på att sätta i det innan skolan (utseendefixionen påbörjades redan då). Jag drack mig full på alkohol för första gången utomhus i åttan, endast på rödvin.
 
Nian var endast en lång väntan på att skolan skulle få sitt slut, gick på lektioner med noll motivation men lyckades bra ändå. Blev uttråkad av samma gamla ansikten varje dag, samma vidriga korridorer och samma idiotiska människor. På avslutningen grät jag inte som alla andra, jag var mest likgiltig och kände "tack tack tack för att detta är över".
 
Gymnasiet; 
Första dagen i gymnasiet: spräckte min mobil, hällde yoghurt över väskan och snubblade på sladden till hårfönen, allt det bara under morgonen. Ettan var skrämmande, tryggheten från att ha gått med samma skolkamrater i så många år innan var som bort blåst och att anpassa sig till helt nya ansikten var svårt.
 
Vänner som man trodde skulle finnas vid ens sida livet ut försvann tillslut, samtidigt som nya vänner kom in i ens liv. För att kort sammanfatta en sorgsen period: prestationsångest, vågade inte göra slut med min dåvarande pojkvän pågrund av att jag var rädd att bli ensam och rädd för att sakna. Mormor gick bort och jag utvecklade destruktiva beteenden under en kort kort tid. Var deprimerad och blev diagnotiserad med anorexi under första sommarlovet i gymnasiet som förövrigt har varit den hittils värsta tiden i mitt liv, då jag även gjorde slut med min pojvän efter 3 och ett halv år.
 
Tvåan i gymnasiet var som en käftsmäll och redan första dagen i skolan fick jag en panikattack i korridoren. Blev hemskickad och sov hela eftermiddagen och några veckor senare blev jag inskriven på mellanvården. (Om ni vill läsa mer om den tiden så kika under kategorin "ätstörningsrelaterat").
 
Kom sakta tillbaka till livet igen, efter ett tag började mötena på mellanvården minska och jag fördes sakta över till öppenvården. Jag tog igen skoluppgifter och fick berättat för mig att jag kanske måste gå om ett år i skolan. Jag träffade michael (som ni kan läsa om under kategorin "om kärleken").
 
Jag lärde känna otroligt många människor, fick ta emot så mycket pepp och kärlek att jag nästan sprack av lycka. Mycket tid gick åt oro och sorg, men också mycket åt lyckan till livet jag sakta men säkert tog tillbaka. I slutet av tvåan hade jag tagit igen en hel termin, och jag var stoltare över mig själv än någonsin förr. 
 
Trean, jag fick mitt första jobb och under trean har jag även utvecklat ett större intresse för kosmetik. Jag är gladare, mer självkontrollerad och kan känna äkta lycka. Skolvis så minns jag knappt trean. Trean flög förbi och veckorna har gått snabbare än jag någonsin upplevt förr.
 
Jag som alltid trott att sista året är det långsammaste, jag hade så fel. Jag är nog inte ensam om att vara förvirrad utöver hur allting försvunnit. Trean är de år i gymnasiet som jag minns minst, konstigt nog. Jag tror att det är på grund av att man befunnit sig i en bubbla, gått på rutin bara för att man är van. Men nu är det dags att avvänja sig, för det är nu det sista kapitlet i boken färdigläst.
 
Borden här hemma är dukade, första dagen på studentveckan har passerat och jag bara längtar till fredag, då är det min tur att ta studenten.
 
 

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback