Fråga - viktuppgång

2015-01-27 @ 09:45:00 | Permalink | Allmänt
Alltså du har säkert svarat på det här så många gånger men måste ändå fråga i ren desperation. Hur hanterade du viktuppgången när den blev märkbar under din tillfrisknad från anorexi? Vet att man inte ska vara så utseendefixerad osv men när jag ser bilder på dig så blir jag så motiverad då du ser oerhört bra ut - bättre nu än i en anorektisk kropp. Du är liksom naturligt smal och ja, har väl min drömkroppen kan man säga. Det som skrämmer mig är att jag känner mig inte alls fin i min normalkropp, inte alls. Tycker liksom jag ser bättre ut som underviktig. Fan alltså... 

Men, några tips? Hur hanterar jag en ångest som äter upp mig inifrån?
 
När jag hamnade på mellanvården fick jag ta del av inte bara psykisk men även fysisk vård. En del av min vård gick ut på att jag skulle gå hos en sjukgymnast minst en gång i veckan, vilket var något av de mest frustrerande jag upplevt. Jag var så rasande på varje session, jag var så arg över hur sjukgymnasten berättade om avslappning och inre lugn. Men en sak jag minns väldigt tydligt var en utav de första gångerna jag var hos sjukgymnasten, då hon tog fram en mätsticka. Hon bad mig rita up på en whiteboard tavla hur bred jag ansåg att mitt huvud, mina axlar, min midja, höfter, lår, vader och diverse var. Både framifrån och bakifrån. När det var gjort tog sjukgymnasten mått på alla dessa delar och ritade enligt måtten hur bred (snarare obred) jag egentligen var till skillnad från vad jag hade ritat ut. På vissa ställen kunde det skilja decimetervis och det gav mig en ordentlig ögonöppnare, hjärnan skrek att alla ljög och att jag visste & kände min egen kropp allra bäst. Men sen stannade allt till, jag insåg att det var lönlöst att tro något så underligt som att en mätsticka skulle ha mer inkorrekt än mitt ögonmått. Jag fick diagnosen som ingår i sjukdommen anorexi - felaktig kroppsuppfattning.
 
Under min viktuppgång var det ett stöd, en pelare jag kunde luta mig mot när jag såg att vågen visade högre siffror. Jag visste att jag hade en felaktig kroppsuppfattning och jag upprepade det inom mig var gång äckel-känslorna kom smygandes. Jag ska inte ljuga och säga att det var lätt med en viktuppgång, jag var livrädd och varje gång som vågen visade en siffra högre ville jag allra mest stänga in mig i mig själv. Jag kom hem många gånger och grät, jag spenderade kvällar genom att se mig i speglen, mäta avståndet från låren och inse att de växte för varje vecka som gick. För det är så anorexi går till, det är en annan indevid inuti dig som vill göra allt i sin makt för att du psykiskt och fysiskt ska må dåligt.
 
"Har du ätit mer än vanligt under en dag? då är du grotesk. Har du gått upp i vikt? då är du ett enda misslyckande. Har du gått ner i vikt? bra, men du skulle kunna gå ner mer. "
 
Jag vill mest berätta för dig, för alla med samma eller liknande problem att det inte går felfritt. Det är jobbigt och det finns inte någon speciell medicin för att göra viktuppgången enklare att gå igenom. Med det vill jag ge lite tips på vad jag gjorde för att genomlida allt missär.
 
 ▼ Jag tänkte att jag går efter ett matschema av en anledning - Jag använde logiken när tankarna kickade in. När hjärnspöken sa åt mig att hoppa över ett mål så fick jag komma in och berätta för mig själv att jag äter inte bara för att, jag äter av en anledning.
 
▼ Jag försökte se det positiva - jag tänkte på allt jag kunde få friheten till att göra med normalvikt. Alla utekvällar utan att frysa, att kunna kramas utan att känna mig skör i skelettet, att kunna slippa tänka på hur tjockt/smalt någonting var på mig. Att kunna träna, promenera och leva som jag vill. 
 
▼ Jag letade inspiration - Jag började följa en massvis med människor på instagram som hade en normalstor och kurvig kropp. Jag började sakta inse att, det är finare att se ut så än som ett benrangel. 
 
▼ Jag tänkte mig bort till hur jag skulle se ut i normalvikt - Jag försökte tänka mig en normalvikt utan att tänka i överdriven form. Jag tänkte istället på hur snygga ett par lite större lår kan vara, en större rumpa och bröst. Jag tänkte på hur kvinnlig jag skulle se ut istället för som en planka eller ett barn på 10 år.
 
▼ Jag la tankarna på annat så fort jag fick chansen - ofta gick alla dygnets minutrar till oro, ångest och tankar som var ätstörningsrelaterat. Men så fort jag fick chansen till att lägga fokus på någonting annat, när jag målade något, skrev ett inlägg, letade kläder på nätet, gjorde en läxa, befann mig i skolan, sminkade mig eller så mycket som att ha ett samtal med någon annan. 
 
▼ Inspiration -  jag lät mig ta in allt positivt med ett liv utan undervikt. Kollade och inspirerades av tjejer på olika sociala medier som förde fram budskapet, då de en gång haft/har anorexi. Följde deras resa samtidigt som jag gjorde mig, det fick mig att inse att jag inte var ensam.
 
Du är så fin som säger allt detta till mig, och att jag gör dig motiverad är så bra!! Men jag känner mig inte alltid fin, jag kan än idag (oftare än ni tror) få för mig att jag är för stor här, för bred där, för ofast där. Jag har än idag tankar kring om jag skulle ta och gå ner något kilo eller två, jag har fortfarande hjärnspöken som drar i mig. Det kanske är svårt att tro, då det kanske låter som att jag har accepterat min kropp idag och att jag inte lägger lika mycket fokus på vikten som förr. Men jag tänker på det ofta, känner mig ofta otillräcklig och gräslig. Jag låter bara inte det hindra mig från att kämpa mot anorexin. Alla tankar kommer inte vara borta en vacker dag, men tillslut kommer du inse att du har nått normalvikten och livet gick inte under. Istället orkar du mer, är gladare och mindre bekymrad kring vikten. Fortsätt kämpa mot hjärnspökena, de får inte vinna, lova mig det!

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback