Bara lite babbel

2015-12-21 @ 12:46:47 | Permalink | Tankar

Ni vet när en inte riktigt reflekterar över livet, utan bara lever på i ett enda flöde utan paus eller eftertanke. När en norchalerar tråkigheter, per automatik nickar för att man inte orkar fråga vad personen mittemot menar, eller när man går upp på morgonen och tar på sig de första bästa plaggen bara för att orken inte existerar. Mitt liv har varit i den stilen periodvis på sistone, korta intensiva "jag-orkar-inte-bry-mig" peroder som något slags självförsvarssystem för att jag inte ska känna lika mycket. Som om min kropp säger ifrån att jag har tänkt för mycket och alldeles för intensivt för mitt eget bästa, och därför stänger av själva känsle-systemet och går på den här urtrista per automatik lågan i någon vecka eller två.
 
När en ligger under täcket på kvällen kommer det, känslo-bomben som man undvikit. Just då man inser att nu mår jag inte bra och att någonting någonstans är väldigt väldigt fel. Minutrarna efter att man insett det följer något utav följande alternativ:
» jag inser att jag tagit på mig jobb för fem dagar framöver som jag inte kommer kunna ta mig igenom utan att någon dag stressa upp mig till tårar
» kommer på mig själv hellre vilja somna i soffan framför tv:n för att slippa ligga i mörkt rum där alla tankar kan komma
» jag inte orkar svara i telefon för att jag inte har lust att prata med någon om någonting
» slutför inga projekt, inte ens de jag tycker om 
 
Det kan vara den där övergången från att ha gått i skolan till att plötsligt vara vuxen. Och den här åldersångesten över att alla flyttar hemifrån med sina fasta jobb köper inrednings saker, sparar inför framtiden och ändå verkar vara helt och hållet obrydda robotar som jobbar varje vaken tid utan att ens fälla en tår av stress, ett helt sprillans nytt liv som jag avundas. Pressen jag sätter på mig själv blir högre och starkare, prestationsångesten är en utav de farligaste sakerna jag har inom mig - det förstör mig och har alltid gjort det mer eller mindre konstant. Jag mår så himla lätt dåligt, den låga psykiska smärttrösklen jag har hindrar mig från att vara sån som jag egentligen vill vara, positiv och kreativ. 
 
En annan dålig egenskap jag har är oron inom mig som hela tiden bubblar, för exakt allting. Orolig för vad folk ska tycka, säga och tänka, orolig för misstag jag kan begå eller orolig för någon i min närhet. Exempel:
Jag fick möjligheten om att jobba efter sommaren i två veckor på ett helt nytt ställe som jag aldrig varit på förr.  Ett vikariat under tiden en ordinarie hade semester. (kul att få en sån möjlighet, skönt att jag har något att göra nu efter sommaren medan jag söker jobb, vad härligt med nya erfarenheter, vad kul att de ringde just mig) det är sådanna saker som jag hade kunnat intala mig själv, vilket jag gjorde ibland. Det fastnade bara inte, det var tomma tankar och ord som jag sa i hopp om att jag skulle börja tro på dem själv. Men från och med dagen då jag fick samtalet om jobberbjudandet la jag minst en tanke varje timme på att oroa mig över hur det skulle gå. "tänk om jag gör fel" "tänk om jag inte trivs" "tänk om de inte trivs med mig". Tänk om tänk om, om och om igen. Överanalysernade orosmoln som åskade fram tills den dagen jag började jobba, då det gick hur bra som helst. 
Slutsats: jag fick mig själv att må dåligt utav ingen anledning alls
 
Sådan är jag, och jag avskyr det. Men det är en del av hur mitt tankesätt är, och hur jag alltid har varit. De höga prestationer jag sätter på mig själv gör att jag tänker mig alla senarium, tänkbara som otänkbara om vad som kan gå snett och varför. För att jag sedan ska kunna känna lättnadskänslan utav att "detta var ju inte alls så farligt som   jag trodde att det skulle vara". Jag måste jobba på det, försöka se möjligheter och bredda mitt synsätt istället för att hålla mig till det negativa och se i tunnelsyn. 
 
 
G u d   v a d   s k ö n t. Att kunna rabbla ner några tankar bara sådär, det var så längesedan nu. Det kanske är en väldigt oklar text, utan någon speciell röd tråd eller slutsats. Men det var skönt att bara babbla om saker som pågår i huvudet på mig. 
 

Kommentarer
Postat av: Malin

Inte oklart alls. Känner igen mig SÅ mycket.

2015-12-21 @ 19:25:19
Postat av: Lilla hjärtat

..."jag fick mig själv att må dåligt utav ingen anledning alls"
Du sätter orden precis rätt. Tror du har en tendens att ställa höga krav på dig själv och en tro att du inte räcker till, men du är mer än fin på både in och utsidan, du räcker till och är älskad av många omkring dig. Jag har följt dig såå länge och du har livet framför dig och jag tror på dig.
Många kramar till dig och ha en fin jul <3

2015-12-22 @ 21:05:26
URL: http://littlegirlsheart.blogg.se/
Postat av: Anonym

Du har kommit till insikt om va som sker i dina tankar, du kan ställa dig ovanför det, efteråt. Va medveten om dessa överanalyserande moln, ta åt dig visdom och medkänsla för att kunna bygga naturligt medvetande inom kropp o själ för att vila med alla tankar och känslor. Se när dem dyker upp, låta fem vila iväg igen. De är så ytliga egentligen, tills du ger dem energi och liv. Du är djup, din själ är gammal, du har levt många liv. Därför har du en djupare kontakt till dina rötter. Du kan finna magisk trygghet och lugn i ditt medvetande, med oändligt varande kärlek. Vad som än händer, allt går sin magiskt naturliga väg.
Vackert att se hur vis du är, fast du är så ung"dock är du Oldsoul så det förvånar mig inte.

hoppas vi ses snart, jag älskar dig

2016-01-10 @ 14:21:19

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback