Känslig som porslin, men det är okej

2015-04-28 @ 12:05:00 | Permalink | Allmänt
 
Jag hörde regnet som smattrade mot ett plastigt altantak igåreftermiddag och medans han satt mitt emot. Någonting känns i min hals och jag känner i mig själv hur någonting påbörjas, en process i kroppen startar, jag vet hur detta går till. Mitt hjärta bultar och utsöndrar större mängder blod till kroppen, det ser jag på mina händer där ådrorna sakta bildar små blåa utstickande linjer över handryggen. Luftrören täpper igen men jag andas lugnt än, jag vet att det är viktigt, att andas lugnt. Hundramiljoner tankar i virrvarr ovan, jag tänker på regnet och hur gärna jag vill att det ska sluta låta. Jag tänker på framtiden, jag tänker på drömmarna. Men tankarna hinner inte långt förän de avbryts av regnets smattrande, få-det-att-sluta.
 
Allt det händer i mig, utvändigt sitter jag tyst och säger "jag tror jag har ångest".
"varför då?"
"för att det regnar"
 
Ofarligt regn som gör ifrån sig ljud när det nuddar fönstrets kalla ytter-ruta när jag ligger i sängen brevid. Ofarligt regn som gör att en annars tyst altan låter som ett krig av ljud. Det får obehagliga känslor i mig att krypa till liv, livet kan gå från superbra till fullständigt kaotiskt utan att det ens hänt någonting speciellt. Det värsta är att jag inte vet varför det är såhär. Regn är en så onödig sak att få ångest över, likt när jag fick ångest över höga ljud, över att vara still för länge, eller över att jag har glömt någonting någonstans.
 
Med handen på hjärtat, jag visste knappt vad ångest var innan jag upptäckte det första gången för ca 2 och ett halvt år sedan. På något märkligtvis blev hela min personlighet förändrad, en stark och glad obrydd ung tonåring förvreds till en orolig, tankespridd och ångestladdad sådan. Jag minns hur jag avskydde mig själv och min ångest när den bubblade upp, löjligt tyckte jag. Jag var mer till freds med ångesten när den var befogad, som när jag fick panik-attaker, när jag mådde sämre eller när någonting hänt.
 
Vart vill jag komma? Ingenstans, jag vet att jag inte kan reda ut detta problemet idag eller imorgon. Jag vet helt enkelt inte varför min "löjliga" ångest dyker upp när det egentligen inte behövs. Men jag skäms inte längre, jag tycker inte illa om min ångest så som jag förr gjorde så intensivt. Jag ville då att ångesten bara skulle bort, bort, bort. Och självklart känner jag mig inte hundra procent till freds med ångesten än, men jag hatar den inte. Det är ju min kropps sätt att visa mig att någonting inte är helt rätt, jag finns, jag lever, jag känner, jag har ångest. Det är en del av livet, och det är okej.

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback