Svar på frågestunden

2014-10-07 @ 15:29:00 | Permalink | Allmänt
1. Hur går det för dig nu? Är du friskförklarad eller får du behandling fortfarande? Om ja, vad för behandling? ( Du behöver självklart inte berätta om det i detalj, förstår om det är privat. Tänkte mer på om du träffar en psykolog eller sjukgymnast osv.)
För tillfället är jag inte frisk, eller för den delen friskförklarad. För att bli friskförklarad tror jag att alla tankar, all viktfobi och diverse diffusa tankar ska vara utrotade från hjärnan. Många säger att sjukdommen ofta sitter i hela livet, men att man som människa lär sig att hantera den på rätt sätt. 
Jag gick först på mellanvård, efter det på öppenvård och nu är jag fri från alla behandlingar. Då jag fyllde 18 fick jag med föräldrar och psykologs vägledning välja om jag skulle testa mina vingar genom att försöka utan vidare behandling från vuxenpsyk, eller om jag då skulle övergå från öppenvård till vuxenpsyk. Jag valde självfallet det jag ansåg vara bäst för mig, friheten. Hittils (sen den 8:e September) har det gått bra med både toppar och dalar, som alltid. Men det viktigaste är att vikten håller sig stabil och att huvudet inte blir allt för svart och svårt av mörka tankar!
 
2. Hur gör du för att leda bort dina hjärnspöken och komma på andra tankar? Några tips?
Jag vill säga några få punkter som är bestående:
Rätt omgivning (personer som får dina hjärnspöken att lägga benen på ryggen). Det kan vara allt från en vuxen som jag känner sig trygg med, till väldigt bra vänskaper som förbygger självförtroendet och som förgyller dagen (som det är för mig).
Våga berätta hur du mår för någon nära dig. Det är allra lättast att bli av med hjärnspöken om du har någon brevid som kan tala om för dig att livet blir bra tillslut, någon som kan stötta och finnas vid sidan när allt känns grått.
Gör din själ gott. Gör bara saker du finner ro i att göra. Gör dig själv en tjänst!
Jag ska nog göra ett inlägg där jag skriver må-bra tips som alltid fungerar för min del, det känns behövligt!
 
3. Skulle du i framtiden kunna tänka dig att jobba med att hjälpa personer med ätstörningar?
Ja, definitivt. Jag vill aktivt kämpa emot något som jag ogillar så starkt, likt sättet jag vill kämpa för HBTQ och mot rasism, likt jämnställdhetens rättigheter och diverse. Men med tanke på att jag själv varit nere i träsket hade det nästan varit som en dröm att kunna hjälpa andra upp därifrån, göra en föränding i samhället.
 
4. Din bästa musik just nu?
Det måste nog vara mina höstmelodier, de finaste och lugnaste. Jag har en lista som jag kan visa upp i senare inlägg!
 
5. Dina bästa "må-bra" tips som man kan tänka på nu när hösten och mörkret kommer?
Det kommer ett inlägg om det ska ni se!
 
6.Vad är din favoritfrukost? Hur ser en typisk frukost ut hos dig?
Jag skulle vilja säga att på stressiga skolvardagar står jag fast vid min standardfrukost som jag håller mig på allra bäst under dagens gång, vilket är: havregrynsgröt gjord på spis med 1dl blandade råghavregryn och fiberhavregryn och 2 dl vatten en nypa salt och när det fått en fast koncestens häller jag det i en skål. Jag har på senare tid haft havremjölk i, så himla gott! och därefter pudrar jag med kanel och kardemumma, en macka vid sidan om. På helger eller dagar då jag kan ta det lugnt på morgonen unnar jag mig gärna en skål med yoghurt och paulúns granola (favoriten!), jag har allra oftast smaken med dadlar och hasselnötter. Sedan tar jag en macka till det, en kopp rykande te eller ett glas vatten. På mackan kan jag ha kaviar, eller keso pudrat med svartpeppar, dragon och salt, eller mosad avokado med citronpeppar på.
 
Tack för en super-duper-mega-bra blogg! Du är så bra och inspirerande! Kämpa på! kram:)
Tack käraste du, så himla fint sagt av dig!
 
7. Hur mår du nu? Påverkar ätstörningen dig mycket idag, hur mycket märker du av den?
Jag skulle inte vilja sätta en ettikett på hur jag mår, jag har nämligen inte ett konstant mående. På morgonen kan jag gråta, på förmiddagen skratta, på eftermiddagen gråta igen. Jag är en känslosam människa och jag ser inget dåligt i det. Jag mår bra och dåligt, vissa dagar är bättre än andra som man brukar säga. 
 
Ätstörningen påverkar mig även idag, jag får fortfarande tankar om otillräcklighet och jag får återkommande ätstörningsbaserade tankar. Jag har dock lärt mig att försöka ignorera dessa, jag vet vilken röst som är rätt eller fel. (i liknelse som att ha en god och en ond liten människa i huvudet, jag vet vem som är god och vilken jag ska lyssna på). Jag märker av min sjukdom tjugofyra timmar om dygnet, den är där när jag vaknar, den är där när jag somnar. Den enda gången sjukdommen försvinner totalt är när jag är oerhört upptagen, oerhört glad eller då jag befinner mig i mina allra lyckligaste tillstånd.
 
8. Vad har varit svårast?
Under tidens om gått måste jag säga att få folk att lita på mig igen var svårast, att börja lita på mig själv men framför allt att återgå till ett liv som jag en gång hade. 
 
9. Var du alltid motiverad eller fanns det stunder då du bara ville ge upp? Hur tacklar man dessa perioder?
Det tog ett tag innan jag blev motiverad, det var inte föräns jag insåg att jag skadade människors psyke runt mig som jag började bli mer motiverad, men bara för att man är motiverad betyder det inte att man vågar göra någonting åt det. Jag var motiverad under hela sommarens gång, men någonting i mig höll mig nere så djupt att jag inte kunde göra någonting åt det. Jag ville bli av med sjukdommen men jag kunde helt enkelt inte, det var som om någon höll mina armar i trådar, styrde över mig medans jag skrek nej. Jag ville ge upp hela tiden, men kärleken till mina nära och kära var för stark för att bara "ge upp". Hade jag inte haft de personer runt mig hade jag nog inte varit där jag är idag, om jag ens hade varit på jorden över huvudtaget. 
 
Jag skulle vilja säga att man tacklar perioder olika, men man måste för det första se utanför lådan man är i. Du måste se hur du påverkar din omgivning, hur du ska kunna fortsätta leva i detta mönster. Du kommer tänka fel många gånger, men då måste du komma ihåg att tänka om och tänka rätt för att kunna övertala de mörka tankarna om att livet alltid har mer att ge. 
 
10. Finns det några livsmedel du helst undviker idag, eller kan du äta av det mesta?
Jag har oerhört svårt att äta "av det mesta" när jag är ensam, mitt egna initiativ är väldigt motstridigt. Jag äter, men helst inte onyttigheter på egna kommandon. Annars kan jag nog äta det mesta, saker jag allra helst inte äter är saker som är från snabbmatsrestauranger. Men givetvis kan jag äta detta om jag måste. Är jag med vänner eller liknande kan jag också äta mer "fritt", samma sak på allmäna tillställningar. Men jag överdoserar inte med onyttigheter om man säger så, av de simpla skäl att jag inte vill få för mycket ångest när jag är med andra människor, men att jag samtidigt måste försöka verka ha ett "normalt" förhållningssätt till mat. 
Detta är dock någonting som blir synligt bättre och bättre, har lärt mig att det är okej att äta allt utan att få ångest och jag har blivit mindre strikt, lärt mig njuta av saker som jag förr blev ångestfylld av att äta, och det är så skönt när man lärt sig att acceptera saker som förr var förbjudna!
 
11. Jag vet inte om det har varit så för dig, men jag har jättesvårt att gå utanför min "bekvämlighetszon" och göra sånt jag inte är van vid och känner mig trygg i. Om du kände så, hur har du gjort för att våga vara mer spontan och liksom... leva?
Jag har alltid, alltid, alltid längtat efter livet. Jag har under mina mörkaste perioder drömt om att kunna gå på festivaler, drömt om att vingla gapskattandes genom städers gator med vänner på helgkvällar, om att gå ut skolan och börja leva mitt liv på riktigt. Åka på fantastiska livsförändrande resor, om att uppleva allt som livet erbjuder. Men jag har varit väldigt strikt, varit oerhört uppmärksam och inte velat hamna utanför min "trygga zon". Och detta mest för att jag inte vill att mitt huvud ska sprängas av tankar om jag gör någonting som sjukdommen inte tycker om. Men det som hände var att jag blev kär, jag träffade en pojke som jag föll pladask för, som jag skrev långa rader om i mina dagböcker som annars bara var fyllda med dystra och diffusa tankar. 
När jag var med honom ville jag vara mitt bästa jag, när jag var med honom ville jag kunna göra saker som inte begränsade mig. För det som begränsade mig begränsade även oss två. Jag ville utvecklas och han hjälpte mig genom att vara en motivation, han gav mig något att sträva efter - att kunna leva normalt igen, med honom vid min sida.
 
Jag har undvikit saker som givit mig ångest för att jag varit rädd, rädd för att må dåligt. Men det viktigaste man måste ha i åtanke är att man aldrig kommer komma över sina rädslor utan att må dåligt. Ska du överkomma en spindelfobi tar du inte en tarantella i handen med ett leende på läpparna och mår bra. Du kommer vara livrädd, du kommer känna dig obekväm och ångesten kommer vara där, då måste du tänka på detta: Nu var detta såhär jobbigt, men när jag gjort det kommer det inte vara lika jobbigt längre. Och nästa gång kommer det vara lättare, och gången efter det ännu lättare.
 
Du måste tänka på att göra ditt framtida jag en tjänst!
 
12. Hur hanterar du ångest och negativa känslor?
Ångest hanterar jag genom att ordna "ta-hand-om-dig-kvällar". Genom att vara med de jag älskar allra mest, de som får mig att visa mina bästa sidor. Men det jag alltid gör, som jag gör nästan varje dag: ut och promenera. 
Är det så att du är för underviktig för att få röra dig måste du tänka på det extra noga. Jag levde praktiskt taget i ren missär under den tiden jag inte fick röra mig, samt var hemma från skolan, och åt 6 mål om dagen. Men nu är promenaderna min räddning, inte långa intensiva powerwalk's. Utan tankespridda lugna promenader, frisk luft, en podcast i hörlurarna eller låtar som verkligen känns bra i kroppen.
 
13. Hur går det med fysisk hälsa? Du ser ut att må bra och ha bra form :) Tränar du något hemma eller på gym nuförtiden? 
Min fysiska hälsa är bra antar jag, dock har min kondition aldrig varit påtal om. Jag tränar lite hemma, övningar för rumpa, mage, ben och diverse. Jag är en aktiv människa och jag promenerar varje dag. Jag gymmar inte, jag har inte tid till det och dessutom tycker jag att det finns en sån oerhörd stress och press angående att gymma nu för tiden.
 
14. Är nyfiken på vad du äter om dagarna och hur du kombinerar det med träning, samt vad du föredrar kring klädesplagg/mat/övningar när det gäller träning :) med bilder. Älskar att följa dig och hur du inspirerar och sprider din kärlek<3
Jag äter frukost, mellanmål (på helger och lediga dagar brukar jag inte behöva ett mellanmål innan lunch), lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag äter enligt svensk husmanskost så inga proteinpulver eller kosttillskott, inget vegetariskt (fastän jag hade velat prova under en period!), inget "en kycklingfile utan sås och potatis"-aktigt. När jag tränar brukar jag väl tänka på att äta mer men oftast kräver inte min träning något extra då jag aldrig tränar stenhårt nu för tiden, jag har inte riktigt tiden till det och dessutom borde jag gå upp mer i vikt för att kunna träna "stenhårt". Då jag fortfarande ligger på en undervikt. Klädesplagg när man tränar är väl ingenting jag kan ge inspiration om då jag inte har den blekaste aning om träningskläder eller märken. Jag använder ett par träningstrikåer från h&m, valfri tröja och sportbh samt nike jogging skor. Maten är viktig att vara varierad vid träning då man måste få i sig alla näringsämnen! Övningarna jag gör mest är utfall, squats (alltid en del av träningsrutinen), Situps, rumplyft, plankan på sidan för att träna midjan. Förlåt för att jag inte kan ta bilder på det än, det är för att mitt objektiv som jag beställt (!!) inte har kommit hem än, och det kommer inte komma förän den 17:e Oktober. Då kanske jag tar bilder om det inte känns allt för genant!
 
Tack för dina fina ord, åh vad jag blir glad!!
 
15. Om man märker att man håller på att sjukna in i anorexi, men inte vet hur man ska ta sig ut, vad ska man göra då? Jag läste ditt första inlägg, det där du kom ut med anorexin, och först tänkte jag positiva tankar, men två sekunder senare tänkte jag samma tankar som du tänkte. Jag hoppas du kan ge något tips på hur man kan undvika att hamna så långt ner i djupet..
Detta är en viktig fråga, jag är glad att den togs upp! 
Jag insåg att jag inte var helt frisk eller hade ett sunt tänkande kring mat och träning, kroppsbild och självkänsla väldigt tidigt. Redan innan min viktnedgång. Jag fick dåligt samvete över saker och ting och det var inte just så att anorexin gav mig en käftsmäll och sedan infann sig i mitt liv. Jag blev gradvis värre, just för att jag tänkte "Det kommer aldrig hända mig, jag kan inte bli sjuk i en sån sjukdom" eller tankar som "När jag gått ner i vikt slutar jag". Jag kommer ihåg så tydligt att jag till och med berättade för mina två närmsta vänner att jag misstänkte att någonting inte stod rätt till med mig, och det berättade jag flera månader innan jag började gå ner i vikt drastiskt och insjuknade riktigt. Det bästa är att göra sig hörd medan man kan, så fort du känner detta-är-inte-rätt känslan måste man ta sig i kragen och berätta för nära och kära hur frustrerande det än är. Jag blev totalförvirrad av de kluvna tankar jag hade, då jag i ena sekunden fick modet till att berätta och be om hjälp, men i andra sekunden hindrades för att sjukdommen sa att det inte var det jag skulle göra. Mitt bästa tips är inte att försöka lösa det ensam, du måste berätta för någon i din närhet, försöka få kontakt med någon som kan hjälpa dig innan det är för sent. Min familj och jag trodde att vi kunde klara det själva, men xx kilo minus senare insåg vi att det var lönlöst själva. Berätta, gör dig hörd. 
Maila gärna mig om hur det gick, och om du behöver mer pepp, jag vill inte att någon ska hamna så långt nere <3
 
16. Vad vill du säga till alla dom unga tjejer som var i samma situation som dig?
Våga vara modig.
Det är svårt och många tårar spills under tiden man är sjuk, och under tiden man jobbar för att bli friskare. Men man måste komma underfund med att alla tårar och kamper är värt det, sålänge du i slutändan vinner över dina hjärnspöken är allting på resan dit värt det, det kan jag lova.
 
17. Har du några tips på hur man kan förbättra sin självkänsla och sitt självförtroende?
Detta är någonting jag har svårt för, det är nämligen så att mitt självförtroende är lågt fortfarande. Jag skulle vilja ha ett facit på hur man gör för att må bättre i sig själv och i sin kropp men det är svårt med tanke på att varje individ är olika. Någonting jag kan ge som tips är att försöka ta åt sig av det fina folk säger till en, försöka uppmuntra sig själv till att vara sitt bästa jag och kanske även försöka förtränga bort det dåliga. Se sig i spegelen och upptäcka en brist men att ta det med en klackspark och veta att det finns viktigare att bry sig om.
 
 
Tack tusen gånger om för frågorna, och alla peppande ord. Ni är guld värda. ♥

Kommentarer
Postat av: Anonym

Vad duktig du är farmors lilla tös jag blev så rörd o tårögd,men vi ska kämpa vidare min lilla cassi vi älskar dig. Farmor o farfar

Svar: Du är söt du farmor, jag älskar dig med & farfar också!!
Cassandra Persson

2014-10-07 @ 15:55:56
Postat av: Emma

"Vad vill du berätta?" står det här.
Jo, jag vill berätta att du är så sjukt jävla bäst. Jag äter inte speciellt mycket, på grund av spöken men du får mig att må så jäkla mycket bättre och det resulterar till att jag äter mer. Sluta aldrig, du är bäst. #Staystrong. <3

Svar: Åh gud vad glad jag blir av att läsa detta! Vad fint av dig att ta dig tid att skriva, blir varm i hjärtat av att jag kan hjälpa till på något hörn. Du är värd mer än vad hjärnspöken försöker inbilla dig, sluta aldrig kämpa! Kram på dig!! <3
Cassandra Persson

2014-10-07 @ 16:41:25
Postat av: Anonym

Har du ett matschema du kan dela med dig av? För viktuppgång.

2014-10-08 @ 22:32:45
Postat av: Malin

Måste bara säga att du är så himla bra! Så otroligt stark och en riktigt inspiration.

Kramar

Svar: Åh tack fina du!!Kram!
Cassandra Persson

2014-10-10 @ 14:33:31

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback