Motivation

2014-05-23 @ 19:21:57 | Permalink | Allmänt
Hur fick du motivation till att förändra och jobba mot friskheten?
 
Sedan jag avslutade min tid på mellanvården i Kristianstad har jag alltid varit motiverad till att jobba mot friskheten. Jag har inte bara blivit det på senare tid för att klarogöra det. En stor del av motivationen från allra första början till att motarbeta min anorexi kom från mina vänner. De uttryckte oro och bara tanken utav att jag hade orsakat dem smärta av att se mig tyna bort var tillräckligt för att jag skulle ta tag i mamma och säga åt henne att ringa om hjälp för mig. Därefter har de stöttat varje beslut som tagits och varit på plats var gång jag behövt det, det höjde min motivation mer eftersom jag ville kunna vara där för dem lika mycket som de var där för mig. Jag ville kunna lyssna och hjälpa de med deras problem, inte vara ett probelem för dem. 
 
En bit inpå mellanvården (tiden jag aldrig mer vill tillbaka till) hade gått och saker och ting stod mer eller mindre stilla, allt var tomt och tyst. Jag lärde mig hantera ångest och panik på ett vettigare sätt och jag kom till insikt med vad som behövde göras för att bli frisk, jag gjorde det jag blev sagd till att göra trots att jag inte alltid ville - för att jag visste att jag inte var rätt att bedömma vad som var rätt och fel. Däremot vågade jag aldrig utmana sjukdomen på det vis som jag skulle kunnat för att komma framåt. Jag vågade inte välja onyttigt före nyttigt och höll mig strikt till mitt matschema, var väldigt noga med att röra mig exakt så mycket som jag var tillåten till att göra. En tugga utanför mitt schema och ångesten blev högre än vad den redan var, en minut under min gångtid och jag kände hur kroppen växte till dubbla storleken på mindre än en nanosekund, inbillningar och imaginära bilder dök upp framför spegelen som inte gick att tänka bort, det var mer eller mindre det jag ville undvika. Jag var mer eller mindre fast på ett och samma ställe, som att gå uppför en rulltrappa som är till för att åka ner i.
 
Men så steg en person plötsligt in i mitt liv, ångestfyllda tankar innanför pannbenet ersattes med tankar på honom. Han distraherade mig från sjukdomstankarna, och han blev en avgörande del i min friskhetsprocess. Allting var inte meningslöst längre, för jag var kär. Och det gjorde livet en aning lättare att leva i. Jag har under min sjukdomstid alltid hört meningar som "Anorexi är en sjukdom som inte har något direkt botemedel". Men jag kan utan den minsta tvekan säga att bästa sättet att få bort otrevliga och gnaggande tankar som förgör en inombords, är hur klychigt det än låter: kärlek.
 
Trots än att han inte hade en aning om min sjukdom innan vi blev mer bekanta var han mer än väl förstående och stöttande. Han var nyfiken och hjälpsam, då jag trodde att det skulle skrämma honom, bort från mig. Men han stod kvar, lyssnade och lärde sig hur min sjukdom påverkade just mig. Jag delade med mig utav de pinsamaste sakerna med sjukdomen för honom, det vill säga matschemat, och uppsikten mina föräldrar behövde ha över mig. (Vilken 17 årig tjej vill berätta att ens föräldrar måste veta vad, när, hur mycket man äter 24/7 och se till så att man inte rörde på sig för mycket?). Han accepterade mig, och älskade mig. Han såg bortom allt jag såg som problematik, och med alla mina hemligheter sagda fick det mig att inse hur mycket jag inte ville ha det på detta vis. 
 
Han fick mig till att testa saker, våga saker, han fick mig att tycka om mig själv på ett sätt som jag aldrig trodde att jag kunde göra. Livet blev lättare för varje dag och med honom vid min sida, min familj och mina vänner vid min andra fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Vad hade jag för val? Falla tillbaka i sjukdommen och riskera att förlora de jag älskar allra mest, eller att ta sig an svårigheter för deras skull och för att förgöra all ondska som rörde sig i mig. 

Valet var lätt, resan jag tog mig an var däremot allt annat än simpel. Sedan dess har motivationen ökat med tiden, viljan att kunna leva normalt istället för att ständigt ha besvär. Viljan att kunna klara sig själv, att kunna hitta på saker och ting utan att behöva ha en stor klump i halsen. 

Motivationen kanske inte är synlig från början, men så fort man inser hur mycket enklare och roligare livet blir när man inte låter anorexin inte längre styr, det är då man inser att man gjorde rätt som tog den svåra vägen. Och allt eftersom man vågar möta hjärnspökena blir man starkare, modigare och mer motiverad. Så länge du inte utmanar dig kommer du ingen vart.

Nu blev detta ett långt svar, men jag ville verkligen förstora det här ämnet. Bara för att man inte har någon motivation för tillfället betyder inte det att du ska låta bli att kämpa, för motivationen kommer på vägen, det lovar jag.

Kommentarer
Postat av: malin

Hej, skulle inte du kunna göra en "matdag" i bilder och kanske lite förslag på mellisar & kvällsmellisar? :)

Svar: Det kan jag göra, kommer i veckan!!
Cassandra Persson

2014-05-23 @ 23:03:51
Postat av: linnea

Hej. Ville bara säga att jag tycker om din blogg väldigt mycket, och att detta inlägg var precis vad jag behövde läsa just nu.

Svar: Vad fint av dig att skriva, blir så glad, ta hand om dig!
Cassandra Persson

2014-05-24 @ 09:22:21
URL: http://lineamaria.webblogg.se

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback