Förgör det som gör dig ont

2014-05-07 @ 19:27:00 | Permalink | Allmänt
"När ådrorna på mina händer blir blåare och synligare vet jag att det är påväg, den tickande bomben ska utlösas och dra ner mig i det svarta hål som är ekande tomt – samtidigt som det är fullt med tankar till bredden och höjden. Pulsen som först håller sig låg för att sedan bli chockande skyhög. Kramperna kommer, ögonen tåras, hjärtklappningen blir intensivare och utöver all denna smärta kommer halsens domnande effekt smygandes – koncentrera dig, andas, andas.

 

Som att sitta med två pusselbitar i handflatan för att sedan inse att de inte ens tillhör samma pussel. Det går inte ihop, det är inte logiskt. Som att hela tiden riva upp en sårskorpa som kliat för att den sedan ska läka så man omedvetet och på automatik råkar riva upp den igen.

 

Ibland undrar jag hur man kan orka att ha det såhär, ibland tappar jag hoppet över allt och faller ner i gråt och glömmer för ett tag varför jag lever när jag lever detta hemska liv. Känna att man går genom dagen på lina - allt är svajigt, osäkert och i obalans. Sedan går det till gränsen då man faller ner och misslyckas.

 

Ändå väljer jag hela tiden att klättra upp på den linan igen, jag tvingar mig till att försöka gång på gång. För tillslut måste jag väl klara det? Övning ger färdighet? Men hur många gånger har man tålamodet att hela tiden försöka när det ända man gör är att snubbla och falla?"

 

Det känns att läsa minnen, att hitta gamla papper där jag klottrat ner hur stunderna känts i mig. Alla tillbakablickar från andnöd, panik, tårar och melankoli. Det gör uppriktigt ont att läsa. Men när livet känns svårt, när livet stressar på och hjärtat känns tungt är det kanske just det som behövs. Att påminna sig själv om smärtan som en gång fanns där, som en gång höll på att ta över livet. 

 

"Jag kan inte ta porslin och i vrede kasta på den andra personen. Jag kan inte gå fram och skrika förtvivlat om hur mycket den förstört mitt liv. För personen finns inte, den existerar bara i mitt huvud. Det ända jag kan göra är att ligga och i mina tankar försöka kriga mot det dära hemska spöket, spöket som gör att jag inte kan sova om nätterna längre."

 

Känslorna i mig bubblar, och jag ger mig själv rysningar av känslan som plötsligt spelas på repeat innanför mitt pannben. Jag minns allt så tydligt att det skrämmer mig. Men mitt hjärta hoppar ändå till, lite extra. Kroppen kanske blir iskall till en början, men den svalnar sedan av och blir varm igen. 

 

För att jag nu inser att jag tog mig upp från botten, och för att jag också nu inser att fastän jag fortfarande inte är frisk och fastän min resa inte är slut än - så har jag kravlat mig upp, och med handen på hjärtat är jag lyckligare än någonsin förr. 


Kommentarer
Postat av: Anonym

cassi gumman,du ska bara veta hur mycket du betyder för oss.sitter här med gråten i halsen efter att läst ditt inlägg.vilken stark och vacker dotter jag har.jag finns alltid för dig och jag bara älskar hela dig.puss från lilla mamma.

Svar: Jag älskar dig mamma.
Cassandra Persson

2014-05-07 @ 20:27:12

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback