Tankar, glädje och sorg

2014-03-17 @ 07:40:00 | Permalink | Allmänt
Och sen kommer man till den gränsen så man ser sig själv i spegeln och inte kan hålla tårarna inne längre, som en plötslig våg blir synen suddig och alla känslor i hela kroppen grimatiserar och slår som bilxtnedslag i min kropp.
 
Känner på vartenda utbuckling, överanalyserar vartenda skinnbit på min bleka hud, vartenda litet rynksträck.  Tar ofrivilligt tag i mitt skinn och önskar att lagret med fett undertill inte fanns över huvud taget. Lägger mig på sängen och känner en vilja av att mest skrika ut hur mycket jag avskyr allting som har med mig själv att göra, skrika ut hur mycket jag faktiskt avskyr att vara i min egen kropp. Skrika tills inte ett endaste ljud kan passera mina stämband längre, skrika bort all ilska som strömmar likt ett forsande vattenfall inom mig.
 
Försöker så gott jag förmår men hittar inte en enda millimeter på mig själv som kan beskrivas på något annat sätt än negativt. Tittar upp mot mitt grädd-vita tak och önskar mig bort från världen, önskar mig kunna välja att försvinna för en dag eller två mest för att jag inte står ut med att höra ord som "äckel" eller "ovärdig" ekandes i mitt huvud var gång jag ser min spegelbild. Blundar och gråter, tittar och inser att smärtan inte försvinner
 
Önskar att få uppleva en dag då jag var fri från tankar, bara för att slippa vilja fälla minst en tår var gång jag ser ner mot mina fötter på mina ben. Bara för att slippa allt tryckande självhat jag så ständigt känner inom mig, jag avskyr att känna så mycket, och jag hade hellre inte velat känna någonting alls. Jag vill vara fri från glåpord, självhat och självförakt. Jag vill kunna komma tillbaka till verkligheten, bort från de onda tankar som strävar runt. Bort från den värld där mitt yttre ens spelar den minsta roll. 
 
Min familj är fantastisk, en som ställer upp oavsätt mitt motstridiga tonårshumör och som sedan första stund kämpat med mig för att arbeta bort allting sorgset som bara tryckt på i livet de senaste året. En familj där bestående av oroliga, kärleksfulla människor. Med en pappa som ständigt peppade mig, som genomled panik attacker och som hela tiden försökte förstå sig på vad som pågick. En mamma som sjukskrev sig från jobb för att tillbringa all hennes tid med mig, för att få mig på banan igen. För att skjutsa mig när jag inte fick gå, för att trösta mig när jag blev sorgsen, för att försöka få mig frisk.
 
Mina vänner är obeskrivliga och den kärlek jag har till dem går inte att förklara, vänner som stog kvar trots allt som gnagde. Trots att jag var förstörd, trots att jag valde att inte lyssna på deras varningar och trots att jag inte var mig själv under en så himla lång tid har de alltid stått kvar som mina stödpelare och hjälpt mig att börja gå igen. De har bjudit in mig fastän jag föste bort dem, de har älskat mig fastän jag försvann bort i andra tankar, de har varit mina vänner genom all ondska och jag är så evigt tacksam över den kärlek jag fått motta
 
En pojkvän som kom när livet var tungt, en pojkvän som ständigt och jämt funnits vid min sida. En människa som har älskat mig fastän det finns så mycket som kan göra mig oälskbar. En människa som har hjälpt mig att leva igen, och fastän han inte riktigt tror det så vet jag att jag aldrig hade varit där jag är nu om han inte hade kommit och räddat mig. Det var han som fick mig att inse att livet är så mycket mer än en sjukdom, han lärde mig att jag faktiskt är älskvärd. Och från den stund han kysste mig i septembersolen för ett halvår sedan fick mina tankar annat fokus, sjuktankarna har minskat och kärleken i mig har vuxit. Han fick mig att skratta igen, jag som alltid trott att jag haft svårt för det, han fick det att verka så enkelt.
 
Och det bästa av allt är att alla i mitt liv som älskar mig, älskar mig för den jag är och inte för den jag strävar efter att vara. Det är min hjärna som spelar alla dessa hemska spratt gång på gång och hindrar mig från att känna lyckorus, och jag kan med handen på hjärtat säga att om jag inte hade haft allt tanketrassel hade mitt liv varit en dröm för bra för att vara sann. Det är någonting i mig som vägrar vilja känna glädje, någonting som hela tiden försöker påminna mig om hur dålig jag är och hur jag inte är värd att känna glädje. Jag är sjuk, och jag avskyr att det inte finns något direkt botemedel för denna sjukdom. För jag hade mer än gärna velat kalla mig själv lycklig på riktigt, och en dag ska jag det. Det lovar jag.
 
 

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback