Nu var det min tur

2014-06-05 @ 14:04:00 | Permalink | Allmänt
September
Salta krokodiltårar rann ner för mina kinder och händerna darrade mer än vad jag trodde att de kunde.
"Varför hände detta, vad har jag gjort" 
Men det fanns ingenting att göra ogjort. Det var redan satt i verket och en termin, ett halvt skolår hade blivit borträknat på mindre än en nanosekund, ett fingerknäpp senare var hela världen rasad för tillfället. Efter den värsta sommaren jag någonsin upplevt var slut började nya problem och livet blev en enda stor ångest att leva i. Bara för att någonting som inte skulle inträffa mig faktiskt gjorde det trots allt. Otillräcklighet och hjärtskärande tankegnagande tog över mig som en våg, men jag behövde hjälp, jag skulle få hjälp. Jag var tvungen att bli bärd när jag inte kunde bära mig själv. Försökte, ville, kämpade, grät, grät, grät och stressade tills huvudet värkte. Ville så gärna klamra mig upp för att hinna med, för att slippa ångest om allt jag gick misste om, en termins arbete att ta igen men samtidigt inte slita ut mig, samtidigt hålla vikten uppe och tankarna i trim. Möte efter möte, men det enda jag fick var medlidande tomma blickar och "det ordnar sig" slängt i ansiktet på mig. Jag vet, jag vet att det ordnar sig. Men jag vill att det ska ordna sig snart, nu, helst igår. Det är lätt att säga "stressa inte". Men om de bara visste hur det egentligen var, då skulle de inte sagt ett knyst, inte ett ord, inte ett ljud.
Om de bara visste hur det värkte.
"Du är inte bra nog" "Du klarar detta, visa dem" "Det är inte lönt längre" "Du är bra som du är" "Du är inte värd någonting" och ibland alla dessa ambivalenta tankar skulle jag försöka prega in förbannade prov, ettriga läxor och inlämningar. Då skulle de inte sagt "Ta det lugnt". Som om man sprungit ett maratonlopp, hamnat efter och sedan sprungit ikapp. Tills bröstet brinner, benen värker och huvudet fylls av yrsel, att "Ta det lugnt" fungerar inte då, det är en omöjlighet.
 
"Du kan alltid förlänga någon kurs" "Du kanske får gå om ettan" "Det ordnar sig, du kan läsa upp det senare"

Nej, det finns inte på kartan, kanske på er men inte på min. Jag var fast bestämd, och var gång de bromsade mina tankar på möten fylldes huvudet med svart brus, och tårarna blev grumliga som en suddig kameralins. Såhär fortsatte det: september, oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj. Och var gång var samma visa om att börja om, förlänga eller pausa kurser för att ta igen i ett senare skede, och det gjorde så ont att kunna se sina framtidsplaner gå i kras på grund av att man ska behöva möta något som man egentligen skulle kunna ha avklarat sedan länge tillbaka.
Men envishet är en egenskap jag har, på både gott och ont.
 
Juni
Jag gjorde det, jag kan äntligen säga det. Jag kan äntligen säga: Jag blev sjuk och missade en termins skolarbete, gick på mellanvård och mötte utmaningar som jag inte trodde jag skulle klara av, men som jag tog mig förbi. Det tog bort mycket från mig, glädje, vikt, tid, och tankar. Och på samma gång leva ett liv, med familj, vänner och min kärlek. 
 
Men jag gjorde det, och idag gjorde jag mitt sista restprov för detta skolåret. Jag tog igen en hel termin. 
Och för första gången på länge är jag stolt över mig själv, för jag klarade det. 
 

Kommentarer
Postat av: Nibras

Klart du ska vara stolt över dig själv! Grymt stark är du tjejen :)

Svar: tack fina du!
Cassandra Persson

2014-06-10 @ 22:40:27
URL: http://nibras.blogg.se

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback