Livet är inte alltid fint

2014-06-27 @ 07:44:57 | Permalink | Allmänt
Allt jag ser framför mig är bilder som passerar med några sekunderspaustid innan nästa dyker upp, en, två, tre, femtio bilder under loppet av en minut. Som om livet sen ett år tillbaka passerade framför mig, som en påminnelse om vad som varit, vad jag har förträngt och vad jag så gärna velat radera från minnet. Suck, och halsen svullnar, luften jag andas blir kvav och egentligen obefintlig. Bort, bort, bort, snälla bara försvinn. Det kväver mig, stryper mig innifrån. Gång på gång försöker jag bestämt hindra allt från att eskalera, från att få allt för mycket oreda innanför pannbenet. Försöker förvirrat hitta en positiv bild att stanna på, att tänka på och glädjas åt. Men hastigheten höjs och på bara några nanosekunder rusar de förbi snabbare än vad jag tål, röster ekar inom mig, som att stå i en stor tom lokal kan man inte hindra från att höra ljud, vartenda klinga av en tallrik, vartenda fågelkvitter blir lyhört och förstärkt. Berättelser talas med hjälp av bilderna och saker jag inte ville minnas, minns jag plötsligt så tydligt. Att en hjärna kan tänka på mycket under så lite tid är mirakulöst, och fördärvande. Synen blir oklar och grummlig samtidigt som jag en efter en torkar de små tårar som börjat falla när den lilla poolen vid tårkanalerna rinner över.
 
Nu ligger jag på rygg och nu har han redan sett att något är på tok, han frågar men vet säkert redan svaret, jag vet att han vet. Jag vill inte att detta ska hända nära honom, jag ville inte brista och bli så svag i hans närhet när jag vill visa mig stark och fri för honom. Trots att det låter befängt skäms jag över att brista på detta vis, jag känner mig bortom kontroll, som ett uppmärksamhetssökande psykvrak. Instabil och sårbar, på bristningsgräns men jag håller ihop mig, han håller ihop mig. Och i sekunden jag lägger hakan mot hans axel och känner hans händer omfamna hela min kropp blir allt svart, jag fokuserar på hans hjärtslag med all kraft jag har, känner den varma luften från hans andetag falla på min bara nacke. Andas, det går att andas igen. 
 
Allt i livet är inte fint, allt i livet är inte glädje eller lycka. Alla dagar är inte bestyrfyllda eller rogivande. Det finns någonting i mig som kämpar för att bryta ut, någonting som så gärna vill bryta sig loss och ta över. Jag känner det i kroppen, jag känner det i halsen som tjocknar till när jag minst anar det, jag ser det på händerna vars blodådror förstoras och blir tydligare. Men var gång det påbörjas, var gång jag känner att en panik-ångest attack är på väg väljer jag att svälja min stolthet efter några  få tårar, jag släpper aldrig kontrollen. Jag väljer att gå runt och bära på den ständiga oron, den tankekrävande ångesten som växer och blir större. När jag egentligen bara låta det ske för att sen kunna gå vidare i livet, efter att ha tömt systemet på melankoli. Men jag vågar inte.

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback