Hyperventilationsbehov

2014-07-02 @ 23:18:09 | Permalink | Allmänt
De senaste tiden har jag varit i obalans, haft i bakhuvudet att någonting är på tok. Någonting är fel, någonting måste ändras men jag får aldrig något svar på de återkommande frågeställningar som cirkulerar i mig. Jag har äntligen kunnat få en susning, efter många om och men. Efter ett x antal timmar som ägnats åt att ransaka felet innanför pannbenet, vilket jag egentligen inte borde gjort eftersom det triggar igång hjärnan att jobba ytterliggare en del, en hel del. Jag befinner mig i ett slags mellanstånd: varken förkrossad eller lycklig, inte fast men inte heller fri, inte, mellan gråtandes och skrattandes. En sorts tomhet däremellan alla sinnesställningar som jag har svårt att hantera, bloggen har blivit åt sidan trots att jag många gånger klickat mig in för att skriva några rader, visa en och en annan bild från vad som hänt sedan senast vi sågs. Men när jag väl skriver kommer bara babbel, ord och text från en förvirrad hjärna som inte riktigt vet vad den skriver. Bilderna blir färre, orken likaså. Att ha tanketrassel tar mycket av ens tid, att försiktigt försöka dra loss alla knutar med tålamod utan att bli alldeles för enormt frustrerad. 
Jag har inte glömt er, eller bloggen. Jag väljer mina stunder, att skriva, visa bilder, att finnas till virituelt. Jag känner ingen mening med att fylla inlägg efter inlägg med förvirring, det förvirrar mig bara ytterliggare. 
Jag antar att dagar fyllda med sorg gör att andra dagar blir mer uppskattade, som dagar då man vaknar utan en ångest tickandes i kroppen. Dagar man vaknar av vackra ord, kyssar och omfamningar, eller dagar då man vaknar och skrattar åt gårdagens bravader. Man behöver vara förvirrad, men inte i all evighet. Man behöver få ransaka, detoxa sig själv på ledsamheter, ta fram dem och gråta floder. Trots att jag inte fått ron till att gråta än (hur mycket det än bubblar i mig). 
Till helgen blir det annat tänk, kameran kommer flitigt finnas runt min hals i ett snöre då jag inte kommer befinna mig hemma utan någon annan stans i landet, och med ingen mindre än med min familj och min käraste vän som blev arton år gammal den första Juli. Hon är värd allt hon kan få och förhoppningsvis kommer vistelsen borta vara omtyckt av henne. Jag känner att det var på tiden, att stiga ur min trygghetszoon och åka bort över en eller två dagar, bara vara någon annanstans och känna på lite bättre känslor. Skratta lite och njuta av att livet är himla fint ändå. Jag ville bara kika in här och berätta att jag inte pausar, jag väljer bara mina tillfällen att vistas här. Och snart hoppas jag att jag är på banan igen, ha det fint.

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback