Funderingar om friskhet

2014-04-02 @ 08:34:11 | Permalink | Texter
Jag har länge spektulerat kring just om man någonsin ens kan bli total-frisk från en sjukdom, som i mitt relevanta fall anorexia. Flera tankar cirkulerade, bland annat:
Kan alla bli friska? Eller är vissa för svaga för sjukdomen för att tillfriskna helt och hållet?
Kan man leva med sjukdomen i resten av sitt liv?
Kan man bli helfrisk sedan sjuk igen?
 
Huvudet gick i 190 och jag kände för att faktiskt skriva om just detta, om vad jag tror och känner. Därför delar jag med mig med er, mina fina läsare.
 
Jag vill tro att man kan bli totalt-hel-super-jätte-hundraprocent-frisk från anorexia (eller vilken ätstörd sjukdom som helst). Jag vill gärna tro att man kan återgå till ett fullt normalt liv, utan några hjärnspöken som får en till att vela eller tänka fel. Men jag vill inte säga med säkerhet att det går, för ibland undrar jag om alla kan bli friska. Eller bara vissa. Jag ser det som en sak man lär sig att leva med, man lär sig att handskas med allting fastän hjärnspöken fortfarande härjar, man blir mogen nog till att stöta bort de svårigheter som skaver innanför pannbenet och man är stark nog att inte följa dumma röster som inte vill en väl, men att man fortfarande lever med en diagnos. 
 
Detta är ingenting jag vill sätta punkt och pricka för, det finns inget jag kan säga som jag kan garantera. För psykisk ohälsa ser olika ut för olika individer, jag har hört från en sida att det finns hopp för ett fullt tillfrisknande men från en annan sida att man lär sig leva med sin sjukdom. Vissa får mig att hoppas, andra får mig att acceptera.
 
Självklart vill jag kunna tillfriskna totalt, jag vill kunna älska mig själv för hur jag ser ut och slippa tankar om kropp, mat och ångest. Men för nuvarande ser jag det lite som en liknelse med att : kommer en f.d alkoholist aldrig mer ens sutta på något med alkohol i. Det är en rätt orelevant linkelse men den visar ändå på ett ungefär hur jag ser det för nuvarande, det är ett sorts kontroll behov man har. Tex om man förut missbrukat alkohol har man kanske en väldigt stor chans att falla tillbaka om man testar på det goda och struntar i att man egentligen skulle låtit bli. En liten smutt kan resultera i att man tillslut faller tillbaka i de dåliga vanorna igen. Samma som att om man går en dag och tänker "men jag struntar i denna måltiden" kan det tillslut resultera i att man hoppar över flera. För trots att man inte tror det så är man mer skör än vad man kan ana, ett ganska lätt offer.
 
Stundvis känner jag mig så himla frisk, jag känner mig så fri och lycklig ibland. Men det är ibland, och då väldigt sällan. För det finns ständigt någonting i mig som vill att jag ska se ut som jag gjorde förr, det finns någonting dumt inom mig som saknar när jag ser bilder från hur jag såg ut när jag var mindre. Det finns någonting där som skrämmer mig, någonting som egentligen inte vill mig väl. Men som jag gärna vill tro vill mig väl.
 
Det svåraste med en friskhetsprocess är nog när man kommer till stadiet "Är jag verkligen frisk?". Då måste man på allvar bolla runt med gnagande tankar och se till att de hamnar på rätt plats. Det stadiet kommer då normalvikten är nådd. Eftersom man då gärna vill tro att allt är löst, men i själva verket är vikten den enkla biten. Att sortera tankarna och hålla kvar vikten är en annan femma, det är då jobbet med tankarna börjar. Det är då man måste tvinga sig själv att börja älska och acceptera hur man ser ut, inte grubbla över hur man vill eller borde se ut.

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback