Träningstankar och ledsamheter

2014-02-27 @ 17:03:37 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Jag har inte direkt nämnt det här med träning på bloggen, vilket jag kände för att ta upp nu när det faktum är har blivit relevant för mig. Det är så det är med ett tillfrisknande, dörrar öppnas från alla håll och ibland kliver man in med raska steg, ibland behöver man en knuff in genom gavlen. Det beror på individen och osäkerheten som finns, rädslan för nya saker är skrämmande för många.
 
Med "dörr-liknelsen" menar jag att: underviktig = ingen träning och när du nått normalvikt = börja träna så smått (dvs om du vill såklart). Man blir så lätt fast i ett mönster som är så tråkigt och händelselöst utan någon vidare motion eller träning att man så fort chansen kommer kastar på sig träningskläder med ett leende på läpparna redo att påbörja en "förändring" i vardagen. Men då händer någonting med omgivningen, vilket jag har förståelse för men som jag tycker är så himla trist.
 
Klappar på ryggen och glada miner uppstår när man berättar om framsteg, om rädslor man mött. Men en annan femma är det definitivt att komma hem och säga "Jag var på gymmet!". Då kommer frågor och en del osäkra miner fram och stämningen sänks lite till en mer allvarlig sådan. Det är så lätt att falla tillbaka, och just den meningen har jag hört utan den minsta tvekan mer än hundra gånger under mitt "tillfrisknande". Jag har vandrat runt med oroliga människor runt om i mer än ett halvår och det är en självklarhet att man tröttnar på att inte kunna bestämma själv över sitt liv, särskilt nu när jag om ca lite mer än ett halvår fyller 18 år gammal. 
 
Från att inte ha fått ens äta på egen hand, från att inte ens ha fått lägga upp sin egen mat eller bestämma vad man ska äta, till att nu vara utan det. Då jag nu tar egen mat, bestämmer mer, men fastän jag gör det behållar jag ändå samma ansvar som mina föräldrar hade för mig innan. Dörrar efter dörrar har öppnats och eftersom man är så van vid att bara kliva in och ta nya ansvar gång på gång är det lätt att man ibland lite ostadigt snubblar in utan att tänka sig för, man tar ansvaret när man egentligen inte är redo för det.
 
Att börja träna är verkligen guld värt för mig, det är en fröjd att kunna aktivt använda kroppen på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag saknar känslan av träningsvärk och jag saknar definitivt det faktum att kunna träna när jag vill. Men i samma stund la jag märke till någonting igår när jag befann mig där på gymmet, en sak jag inte hoppades skulle ske.
 
Så fort jag klev i mina skor och staplade mig upp på en maskin blev jag förblindad om varför jag var där egentligen, nostalgin for tillbaka kring hur det var när jag tränade utan att äta över huvudtaget. Hemska känslor spökade i mig men på något sätt fann jag en vilja till att ta mig igenom det. Jag fortsatte i lagom takt, i lagom tid, gjorde lagom med övningar i lagom styrka. Gick där ifrån vid lagom tid och kände mig glad på ett sätt som jag inte kännt på länge. Jag har saknat hur stark man känner sig, hur bra sömn man får, hur hälsosam kroppen känner sig när man har varit och tränat. 
 
Men det kom upp en hel del andra känslor när jag såg spegelbilden då jag befann mig där. Hemska glåpord och saker jag inte ens skulle få för mig att kalla någon annan kallade jag mig själv i mitt egna sinne. Hela kroppsbilden förvrängdes totalt och jag som innan under dagen känns mig någolunda till mods blev plötsligt äcklad av mig själv och min kropp, jämförelsebilder for runt i huvudet och hela jag som en gång varit så stark i huvudet blev svag.
 
Det gör så ont att tankarna skär sig, att tankarna går åt motsatt riktning från varandra och att jag inte hittar något mellanting. Jag är rädd, men jag vill fortfarande ta mig upp på maskinerna. Jag vill fortfarande klara av att jogga i vårluft en varmare dag in på året, dansa tills hela kroppen är slutkörd. Inte för att jag vill ner i vikt, men för att jag tycker om det. 
 
En fråga jag stället mig alldeles för ofta är "varför kan jag inte bara älska mig själv?" Svaret har jag inte hittat än, men jag fortsätter leta.
 
 

En torsdag med halsont

2014-02-27 @ 16:02:57 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Kom hem från skolan med en värkande hals och drack en välbehövlig kopp kaffe innan jag påbörjade mina studier, som dessvärre slutade med att jag klickade mig in på ett x antal bloggar, skrev några få ord i dagboken och låg på mage i sängen med benen dinglandes i luften. Jag harklar mig varannan halvminut och hostar däremellan, en förkyldning har satt spår på mig och därför blev denna natten rörlig och inte direkt lugn för min del. Att vakna med halsvärk förstörde många av mina småtimmar, men nu sitter jag här och har någolunda energi från kaffet och tuppluren jag tog på bussen hem. 
 
Imorgon är det fredag och denna helgen är fullspäckad från topp till tå, det tycker jag om!

Och så var solen i moln igen

2014-02-25 @ 13:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Skoldagen slutade tidigare än väntat, redan halv tio var jag påväg mot skåpet för att hämta mitt pick & pack för att sedan bege mig hemmåt. Kom hem och frös en aning då denna dagen inte visade sig vara lika varm och vårliknande som gårdagen. Serietittande och studering står nu på agendan.
Jag åt alldeles nyss upp den här goda lunchen som jag lagade efter jag vart hemkommen ett tag. Att laga middag själv kan vara svårt, och hjärnan kan lätt lura en att göra annat än vad man egentligen vill, välja smalaste alternativet eller minska på någonting.
Men det här klarade jag någolunda, självfallet har jag svårt för att ha i saker i min mat som anses onyttiga eller innehåller mycket fett. Jag väljer hellre för nu att låta ångestkänslorna inte bli så stora och övertagande. Men det jag gjorde nu var ändå väldigt gott för att vara just jag som lagat det!
Tärnade kycklingbitar frästa tillsammans med lök, därefter paprikakrydda, vitpeppar, salt och persilja. Diverse andra kryddor för att stärka smaken och i med krossade tomater för att få denna goda röran! Till det kokade jag bulgur, och körsbärstomater vid sidan om. Det satt fint, nu ska jag studera ett bra tag för att förhoppningsvis ha kvällen ledig för mig. Hoppas ni har en bra tisdag!

Vårkänslorna pirrar

2014-02-24 @ 21:49:33 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
En promenad vid halv sex tiden och det var ljust än, molnen har varit få och tunna denna måndag och allt luktar vår vart jag än går. Snön är smällt på de flesta ställen i min ort och allting börjar leva igen efter en så mörk tid som vintern, den har sin charm i sig och vintern är också älskvärd. Men nu börjar allt gro igen, allting får ett helt nytt liv.
Ankorna som varit där hela vintern är där än, och solen sände orange-aktiga strålar som reflekterade sig i vattnet. Jag kan vara ute och gå på kvällarna utan tights under mina byxor för att värmen kommer sakta men säkert, jag huttrar inte hysteriskt längre över kylan. Nu är det en behaglig kallhet som träffar kinderna när man raskar fram.
Första skoldagen är förbi och solen har strålade i min nacke när jag vandrade hem från skolan, en liten tår har också fällts idag när tankarna ägnades åt käraste mormor som varit borta i elva månader just idag, och en stor saknad som jag hela tiden försöker kväva blommade upp.
Försökte gråta av mig lite men som så ofta nu för tiden gråter jag aldrig färdigt, istället går jag runt med en konstigt ängslig känsla i kroppen av oro och tankar som egentligen bara skulle behöva brytas ut ur min hjärna en gång för alla. 
Innre tankar är värre nu, men jag beter mig som vanligt ändå. Men självförakten är större än förr, och min dagbok har fått ta del av en hel del krackelerande tankar de senaste dagarna då huvudet varit på tog för överfyllt med oro och ledsamhet.
Nog om det och tillbaka till bättre ting, vårsolen har uppmuntrat mig idag. Och det faktum att jag fick vakna brevid honom denna morgon gjorde min dag hur fin som helst.

Lov-summering

2014-02-23 @ 13:18:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
I början av lovet var det alla hjärtans dag, men det behöver jag inte gå in på mer än att jag hade det så himla bra. På lördagen köpte jag ett par träningsbyxor för allra första gången på mer än ett år, mina förra är för stora och dessa sitter som en smäck. Jag använde dem en del då jag gått långa rundor på lovet och tagit vara på de dagarna då jag varit frisk.
För som jag nämnde förut så har jag spenderat vissa dagar nedbäddad, grimatiserande och tårögd. Jag har försökt fånga min aptit men det gav inget resultat, frukosten har varit guld värd för mig dessa dagar då det var den enda tiden på dygnet då magen inte värkte olidligt mycket.
Sista dagen med lätt magont satt jag halva dagen i morgonrock och såg på serie efter serie, och jag har säkert sett klart en hel sesong av glee dessa dagarna. På kvällen kom mitt hjärta och fick mig genast på bättre tankar, på kvällen kom min kära vän också och vi underhöll oss genom kortspel och lite prat. Sedan sov båda två hos mig.
Dagen efter åkte jag till min praktikplats och hälsade på, efter det spenderade jag och min fina vän lite tid hos honom innan vi lunchade bakad potatis på stan och fördrev tiden. Jag blev hämtad utav mamma senare och spenderade resten av dagen genom att längta till morgondagen. Då jag åkte till min favorit.
Fruktmys och film stod på tur, jag har spenderat många timmar med honom under detta lovet men det har inte gjort mig någonting. Kyssar i massor och att somna brevid honom får jag aldrig nog utav, han är något av det finaste som finns i min värld.
 
Summan av kardemumman är att jag spenderat halva lovet sjuk, en del med honom och en del tillsammans med andra människor och haft det roligt. Och även fast jag majoriteten av tiden mått dåligt av självbild och kroppstankar kan jag ändå säga att jag haft det bra. Hoppas ert lov varit kalas bra, nu förbereder jag mig inför morgondagen.
 
 

Och lovet har nått sitt slut

2014-02-23 @ 09:49:03 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Godmorgon säger jag med frukosten i magen. Havregrynsgröt är en standard och har varit det ett bra tag nu för tiden, och denna gång med bananpengar och pumpakärnor, vilket var hur gott som helst! En macka vid sidan om satt också fint.
Idag är det söndag och hela jag försöker förbereda mig för rutinerna igen, som jag faktiskt längtat lite efter detta lovet. Senare kommer en summering på lovveckan som jag tänkte dela med mig till er senare!
Packning till inatt då jag sover borta, lite studering om jag hinner och framförallt en lång prommenad nu innan lunch sitter hur fint som helst.
 

Om vad som pågått

2014-02-22 @ 16:11:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Igår var det dags för vägning ännu en gång och den sista gången innan vi gör det första tvåveckors-uppehållet för att glesa ut alla dessa möten på öppenvården. En skrämmande känsla som nog kommer pirra i hela kroppen den dagen jag inte längre ska dit alls, men den dagen är inte nu åtminstånne. Och efter att ha hamnat på den lägsta normalvikten jag kan ha förra veckan kändes det som en enorm tyngd föll från mina axlar, hela kroppen pustade ut och "äntligen, nu är det över" rörde sig i mitt huvud. Samtidigt var hela jag plötsligt tom, det jag strävat och kämpat efter var nu nått och vad var nu mitt mål? I min egna uppfattning tror jag att det inte är viktuppgången som är svårast, jag tror det svåraste är att våga stanna på normalvikt och inte falla tillbaka när tankar skriker i huvudet på en. 
 
Åter till vägningen på mötet igår, som visade att jag tappat vikt. En blandning av fröjd och oro samlade sig i maggropen. Fröjd eftersom de onda tankarna sporras, de ger en ryggklapp och uppmuntrar till att fortsätta. Men oro för att det är en form av misslyckande att inte hålla vikten, det verkar vara världens enklaste sak att inte gå ner i vikt, visst? Men för en kropp vars ämnesomsättning inte är återställd, en kropp som inte är van vid ett direkt normalt liv är det hur enkelt som helst att tappa vikt. Det är både triggande för sjukdommen att ha det i bakhuvudet och det cirkulerar i mina tankegångar mer än en gång per dag om jag ska ha handen på hjärtat. 
 
Dessa dagarna har jag gråtit mer än vad jag egentligen velat, min mage har varit som en enorm ballong och gjort att aptiten hållt sig på en lägre nivå än vad jag behöver. Och att ha matschema på dagar då livet känns trist, att veta i baktanken att man hela tiden har måsten och tider att passa. Det gör ont att behöva ha det när man är i ett sämre mående, livet behöver en paus. Och självfallet vill man inte äta när man känner sig spyfärdig, men jag vet att sådanna dagar kommer och hela jag hoppar lyckohopp över det faktum att det faktiskt är över nu.  
 
Dessvärre har jag kännt att psyket blivit instabilare på senare tid, självbilden är helt plötsligt dubbelt så stor och jag tar allt för ofta handen och känner på huden vid mina sidor av magen, plågar huvudet genom att ständigt stanna vid speglar och observera hur kroppen ser ut. Det gör ont, att behöva ha det så.
 
Jag längtar till den dagen då jag kan gå en hel dag utan att behöva tänka på hur groteskt och hemskt mitt utseende är, och jag måste komma ihåg att det är okej att inte vara pinnsmal, fastän en del av mig kan sakna det imellanåt. Sakna att känna sig liten, sakna att vara skör och lätt för att allting var enklare. Men jag vet att den delen som saknar det är inte jag, det är sjukdommen och hjärnspökena. Dessvärre är det svårt att skilja på mig själv och tankarna ibland.

Universal face primer och en skrikande tom plånbok

2014-02-22 @ 15:55:09 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
För 289:- var denna väl värd pengarna då jag köpte den häromdagen när jag varit och lunchat med min kära vän efter ett möte hos den kommande praktikplatsen jag kommer befinna mig på inom snar framtid. Vi vandrade mest rundor och sedan fick jag syn på denna och blev helt till mig hur bra den var när jag testade krämen på min hand. 
"Superprimer" lever verkligen upp till sitt namn, en primer har man innan foundation i ansiktet för att hindra att sminket kletas av, rinner eller blir ojämt. Det hindrar huden från att bli för oljig, rödflammig, och diverse. Den jämnar ut och neutraliserar helt enkelt, och nu skriker plånboken tomhet ännu en gång eftersom jag som alltid lyckats slösa upp studiebidraget lagom till månadsslutet. Tur att jag har skaffat en sparburk som utan tvekan ska fyllas på så ofta jag kan!

BUP och efterbehandling

2014-02-22 @ 08:38:39 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej! Jag har en fråga. Om det är okej.
Hur börja du t kontakt med BUP? Ska dit nån dag med förälder, vilket jag inte vill. Valde du själv eller ville dina föräldrar det?

För att göra en väldigt lång historia kort kan jag från början säga att BUP inte var inblandade. Och jag vägrade länge att ta kontakt med någon som helst utomstående hjälp, hela den sjuka delen av mig var rädd för att bli hjälpt och tog över mina tankar totalt. Jag förvillade mina föräldrar att vi kunde klara det på egen hand vilket de senare insåg att vi inte kunde, då jag rasade ännu mer radikalt i vikt och blev tunnare än vad jag någonsin varit. Förslaget om att ringa för att få hjälp dök upp ett antal gånger och tillslut tog mitt friska jag över och insåg att jag behövde hjälp för att komma ur den onda cirkel jag hamnat i. Så en dag bestämde jag mig för att vi skulle ringa vilket mina föräldrar inte tvekade på. Om jag minns rätt ringde vi till mellanvården direkt för hjälp, en månad senare var det dags. Och halvvägs in i behandlingen berättade de för mig att jag ska ha en efterbehandling som innebär att jag kommer till öppenvården som finns på BUP minst en gång i veckan på möten, prat, vägning och diverse för att se till att jag håller en bra vikt och inte faller tillbaka igen. Så från början visste vi inte att BUP var inblandad i någon efterbehandling. Att ringa efter hjälp var nog det bästa beslutet jag någonsin tagit. 

Hoppas detta gick att förstå, och var rädd om dig!

Den tjugonde februari

2014-02-20 @ 15:48:18 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Idag prioriterar jag inte bloggen, istället ägnade jag morgonen åt en kort promenad i det duggande februariregnet. Och nu åker jag vidare för att spendera natten tillsammans med min favorit. Dessa dagarna har varit jobbiga för psyket och jag har gråtit mer än vad jag är van vid nu för tiden. En summering av vad som pågått får ni imorgon, till det ett antal bilder jag knäppt och inte än hunnit redigera. Vi hörs då, ha det fint tills dess.