försöker att hitta spår som leder rätt

2013-09-23 @ 13:46:00 | Permalink | Allmänt
Ibland sängens mjuka vita lakan ligger jag med de svaga tonerna från favoritmusiken som klingar underbart fint i mitt rum, låtar som bland annat denna och denna är ljuv magi för mina öron. Jag ligger och tänker, drömmer tillbaka på den iskalla höstvinden från havet som tog tag i mitt utsläppta hår och lekte med dess lockar när jag i lördagsmorse vandrade med hackande tänder längs den gräsklädda kullen ovanför stranden. Fiskmåsar fyllde den livlöst gråa himmelen med rörelse då de svävade i cirklar i takt med vindens riktning för att sedan en och en dyka ner i försök om att finna morgonföda i vattnet. Jag föll nästan i en slags trans då jag kunde höra hur havet svagt viskade till mig när jag tittade ut mot den morgondimmiga horrisonten - otydliga ord, och oförståeliga meningar som ett språk från en helt annan värld.
Blicken svepte över de oändligt många vågorna som for i stenarna längs strandkanten med ett plaskande ljud. Havet fascinerade mig som de aldrig förr gjort, ett så stort djupblått mörker som både har kraften att kunna ge liv och ta ditt liv. En mäktig känsla av att försvinna bort från verkligheten sköljdes över mig likt småvågorna som sköljde över den fuktiga sandstranden, jag var totalt nollställd och tom. Allt ansvar, alla krav och alla måsten försvann tillsammans med vindens kyliga fläcktande. Tiden rann bort från mina betyngda axlar och kvar fanns en enda stor överväldigad känsla av sprudlande lycka. Är det detta man kallar frihet? Att lämna alla krav bakom sig, att bara vara utan att känna, inte lyssna och endast beundra den vackra tystnaden. Är det att vara fri?
Idag spökar en undermedveten tröstande röst som far fram och tillbaka genom mitt huvud gång på gång om att jag någon vacker dag kommer klara mig igenom alla livets pinande motgångar. För trots stunder sprängfyllda utav cyniskat kalla tankegångar, trots alla otaligt många saltsmakande tårar som fällts över mina kinder och lämnat små fläckar på mina kläder -  trots de tiotusentals invecklande undringar om meningen med livet så fortsätter jag frammåt, för jag älskar ju livet egentligen. Och som jag älskade den morgonen.
 

Kommentarer

Vad har du på hjärtat?:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad vill du berätta?:

Trackback