Tillåter ingen negativitet

2013-09-30 @ 20:57:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Hela denna måndagsförmiddagen ägnades åt läxläsning utan några vidare resultat, koncentrationen var allt annat än på topp och tankarna fastnade på allt i min omgivning, tankar om bland annat hur skönt solen lyser den sista dagen i september, men även på hur underbart fint det känns att äntligen passa någolunda i mina jeans igen.
Mina ljusblåa jeans som för bara en månad sedan hängde likt en säck längs mina ben, jag var beredd på att hjärnspökena som ständigt vilar runt hörnet skulle dra ner mig i förvirrande tankegångar pågrund av den att jag just gjort motsatsen till deras vilja. För att jag under dessa fyra veckorna stridigt dag ut och dag in emot de hemskt skrikande tankar som endast haft ett enda syfte med dess existens: att förgöra mig.
Men idag tillåter jag inte några förbaskat onda tankar ta över min kropp, idag vill jag vara positiv genom att tänka bra tankar, tankar som att jag idag var i skolan för andra gången denna veckan och träffade mina fina klasskamrater ännu en gång, till och med lyckades äta mitt mellanmål i klassrummet vilket jag från början ansåg vara så outhärdligt och genant - men det gick utan de minsta problem eller oro. Tänka på den underbart fina person som fått mig att skratta och le, samtidigt suckta av saknad i telefonen under kvällens gång. Tänka på planerna inför imorgon då jag ska försöka ta mig tiden till att fika med en helt fantastisk vän och få ha en efterlängtad pratstund om allt som livet innebär. Tänka på hur underbart fint jag kommer ha det denna Torsdag då en favorit kommer hem till mig över natten, jag längtar, jag längtar, jag längtar.
 

Ingen vet vart tiden tar vägen

2013-09-29 @ 21:09:31 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Här sitter jag och tänker meningen "var tog tiden vägen?" om och om igen fast än svaret redan klingar så självklart i mitt huvud "Ingen vet". Den ena halvtimmen känner jag hur stressen bubblar upp likt en skakad flaska med bubbelvatten, när man vet att den blivit skakad och förgäves försöker att lätta på korken sakta i omgångar för att den hårt tryckande kolsyran på något sätt ska kunna försvinna. Men så råkar man såklart dra ett onödigt extravarv på korken i all hast och allt är kört, allt svämmar över, allt bryter ut. Ibland kommer jag på mig själv när jag sitter jag med ögonen koncentrerat på ett vitt och naket skisspapper, pennan hårt knuten i högerhanden för att inte ens kunna påbörja ett streck utan med missnöjdhet på direkten hastigt sudda bort det. Jag kan även sitta stilla och stirra med tom blick alldeles för länge i ett fånigt, dumt och rent ut av trögtänkt försök att få inspirationen komma springandes mot mig. Jag filosoferar mig också allt för ofta bort i min egna lilla fantasivärld under den värdefulla tiden som jag egentligen borde ägna allt studerande som jag så ofta beklagar mig över att inte hinna med. 
Från timma till timma kan jag stirrigt vanka fram och tillbaka i rastlöshet och trisstess för att sedan i nästa sekund beklaga mig över att jag inte hinner med allt jag vill göra. Jag saknar att kunna sätta mig och skriva, teckna eller måla i en timma eller två så som jag gjorde så ofta förr, att vara totalt fokuserad på en enda sak helhjärtat istället för att vara halvhjärtat engagerad i tusentals saker samtidigt. Då jag lät min livliga fantasi glida ner längs armen ut mot pennan och hamna på papper i form av bly. Jag saknar också att kunna göra klart en sak för att sedan i lugn och ro pusta ut över att kunna lägga den tyngden bakom sig och slippa ha den mängden halvfärdiga ting hängandes över axlarna jämt och ständigt. 
 

Söndagsmorgon och glada miner

2013-09-29 @ 08:42:21 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Idag är det än en gång söndag och jag vaknar med ett leende utav baktanken om dagens planer. Och med en positiv inställning påbörjar jag dagen på allra bästa vis, med en underbart god frukost. 
Gröt har jag ätit väldigt mycket på sistone, både som en del av frukosten och som kvällsfika. Det är ju så mumsigt gott att äta en värmande skål gröt med mjölk nu när den kalla tillvaron smyger sig på allt mer. Men idag valde jag en friskt smakande yoghurt med müsli som sitter fint i magen min.
Denna söndagens bestyr består utav att få en del studerande ur vägen under mellantimmarna från förmiddagsfikat och lunchen, efter lunchen lär jag inte ha tid till något mer studerande då jag förmodligen kommer befinna mig någon annanstans och ha det hur bra som helst med en väldigt fin person. Jag hoppas ni får en urhärlig Söndag och laddar batterierna riktigt inför en ny vecka, då det även är den sista dagen i september på måndag, sedan får vi vända blad på mot den något dystra men ändå väldigt behövliga oktobermånaden.
Ha det fint!

Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i

2013-09-28 @ 07:19:20 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Gårdagen försvann tråkigt nog lika snabbt som den kom, timmarna kändes som hälften så långa och innan jag visste ordet av så var klockan kvart i åtta och jag står under gatulampornas varma sken i den ruggigt friska kylan för att säga farväl till den fina person jag lyckligtvis spenderade den sista fredagen i September med. Egentligen har jag så otroligt mycket jag vill säga, skriva och berätta men tror jag överlåter de innersta tankarna hamna i mitt anteckningsblock än sålänge, där de är i tryggt förvar.
I mitt fina anteckningsblock där positiviteten överskrider de negativa texterna med hästlängder nu för tiden. Jag lyckas se allt med helt andra ögon, den dystra grå tonen på världen jag hade förr har nu målats allt färggladare för var dag som gått. Allt är så självklart och säkert, så stabilt. Jag är inte totalt förvirrad och osäker jämt och ständigt som jag för bara några veckor sedan var, en totalomvändning har skett av allt sorterande kring bra och dåliga tankar innanför pannbenet mitt och det har fått mig att ta ännu ett större steg mot glädjen i livet. Jag är egentligen så svag och bräcklig, samtidigt känner jag mig starkare än någonsin. I mitt sinne är jag otroligt velig och kluven på många sätt, men jag har inte kännt mig såhär stabil på ett bra tag. Frågan är om jag kommer känna mig såhär säker länge till, jag är trots allt van vid att tappa fästet när jag minst anar det.

Svar

2013-09-26 @ 18:41:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Får man fråga hur lång du är?
 
Självklart får man det, jag är så lite som 159 centimeter lång och har troligtvis slutat växa. Någolunda längre hade inte varit fel att vara men för övrigt trivs jag ganska bra med min längd!

Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min

2013-09-26 @ 15:24:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Känslan att åka bil och bli skjutsad till och från de flesta ställen är jag väldigt van vid för nuläget, men denna Torsdagsmorgon fick jag en konstigt uppspelt känslan var gång jag upprepade meningen i huvudet "idag ska jag bli skjutsad, till skolan". Jag kände mig så fruktansvärt redo, så förbaskat säker, så orubbligt glad och samtidigt så olyckligt stressad. Nostalgin spred sig i kroppen av att smälla igen den blåa bildörren bakom mig för att sedan med säkra steg vandra på asfalten mot entréingången utan baktanken av att endast hämta papper eller läxor. Jag skulle faktiskt gå i skolan, åtminstånde i någon timma. Med min vinröda nästan tomma ryggsäck hängandes lätt över högra axel, huvudet högre än vanligt och en stigande entusiasm i kroppen steg jag in och fick ett väldigt fint bemötande av en person som gjorde att dagen som jag trodde inte kunde bli bättre blev dubbelt så bra. 
När lektionen tagit fart kom allt som en hård hagelstorm i ansiktet, plötsligt blev det så ofattbart mycket att ta in för att kunna följa med i alla dessa diskussioner, samtalsämnen och planeringar som pågigck. Men på något vis lyckades jag klara mig igenom det utan några allt för stora problem, en överväldigande tyngd har fallit från mina axlar då jag äntligen fått börja i skolan en liten del. Samtidigt kryper den bekanta stressen sig på mer och blir påtagligare för varje minut för att sedan lägga sig likt en tjock orolig klump halsen. Planering, oklarheter, rädsla för att komma back, som tur är har jag ett så underbart stöd av fina klasskamrater som underlättar med hjälp i svåra och jobbiga lägen.
Men det var inte bara morgonbemötandet och klasskamraterna som fick mig på bra humör, det var även det fakutm att jag äntligen fick träffa en oerhört saknad vän, fast än det bara var några få ynka minutrar i korridoren lyckades jag bli så fantastiskt sprudlande glad när jag fick syn på henne med öppen famn, för åh som jag saknat henne!
 
Ha en fin Torsdag!
 
 

Jag lever på drömmar

2013-09-25 @ 21:15:19 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Idag har jag lyckats vara ofantligt oaktiv, men det har sina få anledningar. Jag tänkte berätta om min dag hittills.
Solen sken för andra dagen i rad denna veckan, trots att morgnarna börjar kyligt och ruggigt med dagg och dis har det lyckats spricka upp till behagligt värmande sol under eftermiddagarna som fått de torra löven att lysa så klart i alla möjliga eldfärger. Natten till idag sov jag endast några få timmar då oändligt många tankar for igenom huvudet, jag var nog förberedd på en sömnlös natt då jag visste vad jag skulle tänka på. Och mina föraningar visade sig vara sanna då jag låg i flera timmar och spelade upp dagens händelser i huvudet gång på gång, förvirrade mig själv något kopiöst i onödan.
Hostande och snörvlande steg jag upp med tuppen denna morgon för att äta en stor frukost, efter ett klädval, lite mascara och diverse ting for jag ner för förmiddagsfika följt av en bilresa till mellanvården ännu en gång. Väl inne i mellanvårdens korridorer fick jag någon halvtimmes studerande följt av en behövlig och skön massage. Efter det var dags för vägning ännu en gång, till min stora förvåning visade vågen minus vilket blev en tvär vändning mot vad det borde vara. En stor klump i magen satte sig och hjärnan gick på helspinn, jag som varit så ovanligt stolt över mina framsteg på sistone får detta som svar på allt hårt slit och kämpande med onda tankar och magvärk. Jag förundras över hur mycket man ska behöva förtära för att gå upp i vikt, jag som för nuvarande var dag äter enligt matschemat mellanvården givit mig som innehåller frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat och kvällsfika inkluderat en ynka halvtimma om dagen som promenad har lyckats gå ner istället för att gå upp. 
Jag försöker att inte se det som ett misslyckande, någonstans i min knepiga hjärnan kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över att jag inte ökat så drastiskt i vikt som jag trodde jag gjort. Men jag måste se logiken i nuläget, kämpa frammåt och leva på drömmarna om att äntligen kunna röra mig som förr igen. Jag längtar efter att slippa vara så beroende av andras hjälp i min omgivning, givetvis är det oerhört viktigt i nuläget att jag tar emot hjälpen jag får med öppna armar, tacksamheten ligger på topp. Men längtan efter att kunna klara mig själv för en gångs skull, gå i skolan som vem som helt, slippa tänka på risker att gå ner i vikt när jag går, slippa alla dessa omständigheter och planering. 

Du är en sång på mina läppar, en klassiker

2013-09-24 @ 22:12:10 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Idag sken septembersolen behagligt varmt i nacken, och jag har mått bra. Trots en mängd olika måsten som trycker i bröstet, den största stressfaktorn är utan den minsta tvekan allt mitt studerande, jag skulle behöva någon timmes ligga-och-titta-upp-i-taket med fötterna mot väggen och mitt lockigt blonda hår hängandes nedför sängkanten. Allting händer på en och samma gång, min stackars hjärna förstorar upp de mest obetydligaste i vardagen och gör det så svårt för mig att finna ro i själen. En stress som sprider sig sakta genom kroppen och som snart lär driva mig till vansinne. 
Men under en stund i eftermiddags så slogs alla onda tankar bort, stressen i min kropp sköljdes av och ersattes av ett glädjande pirr som fick mig till att ändra tankebanor totalt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på min sinnesställning, ledsen-glad-arg-bekymrad-stressad-lycklig - jag är allt på samma gång, tankarna for omkring och hjärnan går på högvarv. Jag vet liksom inte vad jag är av allt det som jag vill vara. En helt märklig och annorlunda känsla expanderar inom mig som jag inte är riktigt van vid. Jag antar att jag är lite klyschig och dramatisk, som sagt så lyckas jag alltid förstora det mesta som händer då överanalysering är min specialitet. Jag är totalt förvirrad - men på ett fint sätt för en gångs skull.

Där ute finns en värld av långa nätter

2013-09-24 @ 11:26:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Godmorgon säger jag med frukost och förmiddagsfika i magen min. Imorse bestod min frukost bland annat av denna beundransvärt goda morgongröt nedan. Rivet äpple på toppen pudrat med kanel och kardemumma, mums! Såklart är den bastanta mackan och jordgubbsproviva också på sin plats, och som vanligt mitt älskvärda gammla södern te från garant.
Det är Tisdag och igår var det studiedag för full rulle med inlägg på diverse sociala nätverk om hur alla hade en hur mysig hemma dag som helst bestående utav klädtemat pyjamas med morgontofflor och bestyr som allt från sängliggandes morgon till eftermiddag till att lugnt studerande och kanske en del godisgottande. Själv började jag min studiedag med en tidig uppstigning för att fara till Hässleholm med mor min på grund av ett möte på öppenvården. Ett samtal och förmiddagsfika senare bagav jag och mamma oss mot affären för lite inhandlande av lunch och därefter blev det inte så mycket mer gjort utav den måndagen, förutom ett fint spontanbesök på kyrkogården för att hälsa på min kära mormor och lämna gul-orangea krysantemum blommor vid hennes sten. Som alltid kände jag hur tårarna satte sig som en suddig hinna på mina pupiller när vi stod och tittade på den kritvita gravstenen där mormors namn och datum stod inristat. När jag senare kom hem ägnade jag lite tankar åt henne som fint skrevs ned i min anteckningsbok, följt av en liten runda ute i den friska höstluften då tyngden i hjärtat lättades något.
Idag är det mellanvården som står på schemat igen som vanligt, men bara idag och imorgon för på Torsdag är det dags för mig att börja besöka min skola och mina fina vänner för en timma. Det ska bli fint att successivt börja komma tillbaka allt mer, som jag längtar efter att äntligen kunna börja känna mig någolunda mindre handikappad och begränsad. Jag har en så ofattbart stor längtan efter att kunna börja leva fritt för en gångs skull, en längtan efter att inte vara så omringad av oroliga människor och fängslande tankar som än håller mig i ett hårt grepp. Den längtan expanderar i mig och blir starkare för var dag som passerar förbi, åh vad bra det känns.
 
Ha en fin dag !

försöker att hitta spår som leder rätt

2013-09-23 @ 13:46:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ibland sängens mjuka vita lakan ligger jag med de svaga tonerna från favoritmusiken som klingar underbart fint i mitt rum, låtar som bland annat denna och denna är ljuv magi för mina öron. Jag ligger och tänker, drömmer tillbaka på den iskalla höstvinden från havet som tog tag i mitt utsläppta hår och lekte med dess lockar när jag i lördagsmorse vandrade med hackande tänder längs den gräsklädda kullen ovanför stranden. Fiskmåsar fyllde den livlöst gråa himmelen med rörelse då de svävade i cirklar i takt med vindens riktning för att sedan en och en dyka ner i försök om att finna morgonföda i vattnet. Jag föll nästan i en slags trans då jag kunde höra hur havet svagt viskade till mig när jag tittade ut mot den morgondimmiga horrisonten - otydliga ord, och oförståeliga meningar som ett språk från en helt annan värld.
Blicken svepte över de oändligt många vågorna som for i stenarna längs strandkanten med ett plaskande ljud. Havet fascinerade mig som de aldrig förr gjort, ett så stort djupblått mörker som både har kraften att kunna ge liv och ta ditt liv. En mäktig känsla av att försvinna bort från verkligheten sköljdes över mig likt småvågorna som sköljde över den fuktiga sandstranden, jag var totalt nollställd och tom. Allt ansvar, alla krav och alla måsten försvann tillsammans med vindens kyliga fläcktande. Tiden rann bort från mina betyngda axlar och kvar fanns en enda stor överväldigad känsla av sprudlande lycka. Är det detta man kallar frihet? Att lämna alla krav bakom sig, att bara vara utan att känna, inte lyssna och endast beundra den vackra tystnaden. Är det att vara fri?
Idag spökar en undermedveten tröstande röst som far fram och tillbaka genom mitt huvud gång på gång om att jag någon vacker dag kommer klara mig igenom alla livets pinande motgångar. För trots stunder sprängfyllda utav cyniskat kalla tankegångar, trots alla otaligt många saltsmakande tårar som fällts över mina kinder och lämnat små fläckar på mina kläder -  trots de tiotusentals invecklande undringar om meningen med livet så fortsätter jag frammåt, för jag älskar ju livet egentligen. Och som jag älskade den morgonen.