Vad är mellanvården?

2013-11-29 @ 15:27:54 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej! Ursäkta om jag frågar. Men vad får man exakt göra på mellanvården? Eftersom du är ledig från skolan, gör du ändå inte läxor och prov? Hur länge fick du stanna? Och varför just så länge? 
Tycker du är jättestark! Du är så bra och inspirerande! Önska jag hade mig den styrkan i mig.. Kram och fortsätt så! Du är jättefin!
 
Jag har nämnt detta i ett tidigare inlägg, mellanvården är ett ställe man åker till på dagarna där man får hjälp med mat, man vägs, pratar om sina tankar, tillbringar tid hos sjukgymnast, jobbar med självbilden genom övningar och diverse. Möjligtvis går man i bup skola om man är tillräckligt lämpad för det. Jag var på heltid ledig från skolan förr och gick endast på mellanvården eftersom jag inte hade orken eller var i tillståndet till att gå där, jag skulle nämnligen ha gått ner i vikt om jag fortsatte att gå i skolan eftersom det tar för mycket energi.
 
Med hjälp av specialpedagog har jag "fryst" idrotten för att ta igen den i trean om jag förhoppningsvis inte behöver gå om, dessutom har jag studerat lite smått på distans inne på mellanvården för att inte komma allt för mycket efter. Dessvärre ligger jag ändå ofantligt mycket back med läxor nu tyvärr.
 
Vi ringde till mellanvården i hopp om hjälp redan i juli, fastän vi egentligen skulle gjort det mycket tidigare.. Vi fick en månads vänte-tid vilket resulterade att jag fick börja där i augusti. Så under cirka tre månaders tid befann jag mig på mellanvården, vilket kan ses som både en kort eller lång tid. För mig känns det dock som om tiden flygit förbi ifull fart, jag har knappt hunnit med och många dagar i början är suddiga som en ofokuserad kameralins i mina ögon. Kanske på grund av att jag inte riktigt var klar i huvudet för tillfället, eller för att jag helt enkelt förträngt det. 
 
Likt alla andra som läggs in på mellanvården får man i början skriva under ett kontrakt där olika bestämmelser görs för att fortsätta få hjälp, följs inte detta finns det risk för sluten dagvård. Jag fick successivt börja i skolan allt eftersom jag mådde bättre och gick upp i vikt, trappa upp tempot i långsam takt för att inte stressa för alldeles för mycket då jag hade och fortfarande har skyhöga prestationsångest problem. Men så småning blev dagarna på mellanvården färre och färre medans dagarna i skolan blev fler och fler. Tillslut gick jag halvtid på mellanvården och tre halvdagar i skolan, jag var gladare, positivare och jag åt utan större beskymmer vilket innebar att personalens jobb på mellanvården var klart. Nu går jag halva dagar i skolan, vissa lektioner och äter ibland i skolan - men det är något som ska trappas upp allt eftersom.
 
Tack för dina fina ord, det känns så bra i hjärtat! Du har styrkan i dig, det är bara frågan om viljan. 
Om man vill någonting tillräckligt mycket, så går det alltid förr eller senare. Att vilja bli frisk är prio ett för att kunna bli frisk, utan viljan kan man aldrig bli frisk. Du kan, bara du vill. Tiotusen kramar!

Vaniljdofter och krispigt väder

2013-11-29 @ 15:00:49 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Under gårdagseftermiddagen for jag inom en del affärer allra främst för att fördriva tiden i väntan på bussen hemåt för dagen. Solen sken så himla fint i ögonen men trots det var det så fruktansvärt kyligt runt omkring. Kroppen gick på helspänn ända tills värmen snuddade en när man stannade till för att titta i någon butik. Kylan känns verkligen i kroppen nu, vädret är lite extra krispigt och kallt. 
Denna så himla goda bodylotionen från Victoria's secret, vanilj lukten är så himla mysig att jag inte kunde låta bli att köpa den. Så himla värt 130 kronor och jag tvekade inte ens en sekund på att denna skulle följa med mig hem på direkten.
Dessa två fick också följa med hem, en bas t-shirt och en lilarosa långarmad som inte var så fruktansvärt dyr. Dessvärre hade pengarna varit bättre att spara, men jag tog tillfället i akt och unnade mig detta vilket jag tycker att jag gjorde helt och hållet rätt i. Nu blev detta det sista jag införskaffar innan julafton, någon måtta får det vara!

När är man frisk?

2013-11-28 @ 20:17:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (3) | Trackbacks ()
Jag tänkte ta mig tid att skriva ett inlägg i hopp om att förklara den här förvirrade uppfattningen om när man blir frisk från en ätstörd sjukdom. Jag lägger handen på hjärtat och berättar med glädje att allt går så mycket bättre än förr nu och alla framsteg som gjorts på vägen är någonting att vara stolt över när jag tänker efter. Numera kan jag lägga upp min mat själv, vilket jag inte ens fick lov att göra förr. Jag kan ta initiativ att äta ensam fastän mina föräldrar inte är närvarande, vilket också var en sak som förr var förbjudet för mig att göra med tanke på att osäkerheten om jag skulle äta eller inte var så ofantligt stor. Nu för tiden kan jag olikt förr berätta med ärlighet att mat är gott och behövligt, någonting som egentligen inte bör vara så svårt som man gjort det till. 
Jag funderade länge på om jag skulle lägga upp dessa bilder, men jag vill så gärna visa er hur hemskt det faktiskt ser ut. Det är inte fint och framförallt var det inte skönt fysiskt att se ut på detta viset, jag vill inte visa allt för starka bilder eftersom detta inte är tänkt att trigga andra. Om jag jämnför nutid med dåtid så ser det inte längre ut som om mitt ansikte är insjunket och grått, det ser inte längre ut som om mina nyckelben snart ska skava genom skinnet, man kan inte längre se min ryggrad så ofantligt tydligt som man kunde förr. Jag ser inte längre ut som ett levande skelett, hård och benig. Jag har inte stora panikattacker längre som jag tampades med under hela sommarlovet, varav några som ni kan läsa om i tidigare inlägg på denna bloggen. Jag lyckas alltid vinna över de hemska rösterna som härjar i huvudet, jag väljer att kämpa för livet gång på gång trots att livslusten ibland kan kännas utom räckhåll totalt.
 
Jag har gått från att strikt och bestämt mestadels ägnat dagar åt tårar, ledsamhet och panikattacker till att leva dagarna allt mer normalt och friskt med ett leende som allt oftare pryder mina läppar. Från att endast fått tillåtelse om att röra sig 10 minuter var dag på grund av stor undervikt till att i själva verket numera ha tillåtelse till hela 45 minuters gång var dag. Från de dåliga vanorna man haft som oftast innebar att försöka peta bort i maten, försöka skippa måltider och på alla sätt och vis fuska mitt allra med ätandet i hopp om att försöka lura omgivningen - till att nu äta upp en hel normalportion utan tillsägelse om att skrapa tallriken och kunna må hur bra som helst efteråt. 
Från att ha tillbringat var dag i veckan hos mellanvården under tre månaders tid till att nu ha blivit utskrifen för att gå på halvtid i skolan känns som ren eufori, men den bittra sanningen är att utskrivning inte är lika med friskhet. Den största anledningen till att jag blev utskriven var på grund av att ätandet sker utan några som helst problem nuförtiden, och för att min stora vilja att bli frisk är starkare än vad den någonsin förr varit, vilket känns så himla bra. Men trots det har jag en lång väg kvar att vandra innan jag kan klassas som helt och hållet frisk, en väg som är väl värd att ta sig igenom. Jag ser gladare, piggare och enligt mig själv inte lika läskig ut längre. Inte heller lika bräcklig och skör, och jag trivs med det. Och det viktigaste av allt - Jag är lyckligare.
 
Min kroppsuppfattning är imellanåt sämre än någonsin då jag faktiskt tvingats upp i vikt motvilligt under hela sommaren fram tills nu då jag fortfarande tvingas upp, när jag tänker på hur mycket jag ökat i vikt sedan inskrivning på mellanvården känner jag mig rent utav enorm, en enda stor och sladdrig degklump. Och det tar oundvikligt på psyket att tvingas upp i vikt, jag har försökt smälta viktuppgången med vetskapen om att det antingen får ske nu, eller helt enkelt sen. Och varför fördröja viktuppgången i onödan om man ändå så småning om ska nå normalvikt och ta tjuren i hornen, se rädslan i vitögat och möta det man ändå någon gång måste möta. Det finns inte en chans att man kommer undan, hur mycket man än försöker. Trots känslan av att vara stor som ett hus är jag fortfarande underviktig, vilket beskriver mer eller mindre hur mäktiga det ologiska tankarna är innan för mitt pannben.
 
Jag har fortfarande mål, delmål och diverse eftersträvningar kvar innan jag når tillfrisknande. Prio ett är framför allt att jag ska nå min normalvikt, för att därefter stanna där och efter det läggs fokus på att få rätt och helst få bort alla dessa hjärnspöken, lätta på min snedrivna kroppsuppfattning och dessutom dämpa depressionen och ångesten som jag alldeles för ofta går runt med. Jag ska kunna ha modet till att äta vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill utan något petigt och strikt matschema, utan att följa någon ätstörd röst. Jag ska kunna klara av att stanna hemma sängliggandes en hel dag utan att få förfärliga och ogenomlidliga tankar över att inte ha rört mig som jag "borde" under dagen och ändå ätit, jag ska kunna välja det godaste alternativet utan att lägga så mycket som en liten ynka tanke på om det är smalt eller inte. Jag ska kunna äta vad jag känner för, oavsätt om det är "onyttigt" eller "nyttigt". 
 
Men det jag längtar till allra mest över att bli av med är den sneva kroppsuppfattiningen och de fruktansvärda rösterna som ständigt finns där och gnager i bakhuvudet. Dessa stegen och några därtill kan vara det som tar allra längst tid inom friskhetsproccessen i mina ögon, egentligen är det inte någonting man själv kan jobba på - det mesta kommer helt enkelt i sin egen takt allt eftersom man mer och mer lär sig att accepterar sig själv som man är, inte för vad man borde vara. Ingen kan styra tankar som dyker upp, ingen kan förhindra tankar från att finnas där. Men sålänge de är där kan man åtminstånde välja att kämpa emot dem och hindra dem från att vinna, så som jag alltid gör. Jag anser att man är frisk när man accepterat sig själv, när man inte är rädd för någon mat, när man inte överanalyserar allt för mycket, när man mår bra i sig själv och inte har alla dessa negativa tankar och måsten om vikt, kropp och mat.
 
Livet borde inte göras mer avencerat än vad det behöver vara, jag har kommit en bra bit, nu är det bara att fortsätta frammåt.

Svar på en kommentar och ett kommande inlägg

2013-11-28 @ 09:36:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej cassandra! Älskar din blogg och du är verkligen en inspiration för så många tjejer! Själv har jag fått mycket hjälp av dig och din styrka. Så tack för allt, fortsätt så bästa du! Sen har jag en fråga. Jag ska skriva en uppsats som bara min idrottslärare kommer se som ska handla om utseendekomplex och hälsa. Jag skriver om anorexia eftersom jag både har flera vänner som har/ har haft det och jag vet hur sjukt och jobbigt det är och för att det är sååå galet att bli påverkad av de sjuka hollywoodnormerna, till den nivån att man blir fysiskt svårt sjuk. Så här är min fråga: skulle jag kunna få ta men en bit av det du skrev i detta inlägg? Jag skriver inte namn om du inte vill. Jag blir så insperarad och glad av dig och texten om hur du kan ibland se tillbaka och känna dig glad att du har kommit vidare och är frisk nu. Är det okej? Tacksam för snabbt svar! Tack för allt du gör återigen, du är så vacker och inspererande. Kram på dig
 
Denna kommentar fick jag på detta inlägget och jag måste berätta om hur glad jag blev utav att läsa den. Mitt svar är att du självklart får använda en del av min text, men som jag skrivit uppe i högra hörnet på bloggen "Det är copyright på alla bilder och texter som läggs in på denna blogg om jag inte säger något annat eller om ni inte frågar om lov för att använda någon av bilderna." Jag skulle gärna vilja att du nämner vart du har tagit texten ifrån eftersom det är mina egna tankar och åsikter.  Men det änns så himla himla bra utav att höra att du blir inspirerad och glad utav mig, det känns så fint att jag kan bidra till andras mående och vara en sorts inspiration. Jag har aldrig för trott mig vara en inspirationskälla, därför känns det så fruktansvärt bra att höra.
 
Sen vill jag också påpeka en bit i kommentaren som lyder "Jag blir så insperarad och glad av dig och texten om hur du kan ibland se tillbaka och känna dig glad att du har kommit vidare och är frisk nu." - Jag är inte frisk ännu, och har dessvärre fortfarande sjukdommen anorexi. Jag har som jag många gånger sagt en väldigt lång väg kvar och jag hade tänkt skriva ett inlägg om det ikväll för att klarogöra en del för er som kanske missförstått. Det är lätt hänt och jag klandrar inte folk för att tro sig någon vara frisk för att man gått upp i vikt och har ett bättre förhållande till mat, men i själva verket är anorexia nervosa en sjukdom som sitter väldigt inprintat i hjärnan och som även är oerhört svår att bli av med totalt, det tar tid och tålamod. Men mer om det får ni läsa ikväll. Tiotusen kramar och tack för din fina kommentar, den gjorde verkligen min dag och du skulle bara veta hur glad jag blev utav att läsa så fina saker om mig, det kändes fint i hjärtat! Lycka till med uppgiften och tack än en gång för så fina ord. Kram på dig!
 
 

Gårkvällens funderingar och svartvita självporträtt

2013-11-28 @ 09:01:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Ofokuserad och en aning disträ var jag under gårkvällen då jag i två timmar suttit med läxan i sängen, förgäves försökt finna koncentrationen utan resultat och pratat lite med favoriten i telefon. Jag vart lagom sliten innanför pannbenet och i resten utav kroppen efter en fullspäckad dag på multifamily i Lund som vi begav oss till runt kvart i åtta under gårdagsmorgonen. Slutkörd och småseg åkte vi hem i mörkret vid fyra tiden för att sedan vara hemma runt tjugo över fem, varav en halvtimma av resan ägnades åt att småsova i baksätet för att ta igen lite missad sömn från den senaste veckan. 
I ett litet tag nu har jag levt i någon sorts lättare version av livet, lite små-ångest men lite små-glädje och lite små-deppighet imellanåt på samma gång, men mer än så har det aldrig blivit. Försöker än ständigt och jämnt med att tvinga hjärnan att låta bli alla dessa melankoliska tankar som oavbrutet finner sig att trivas i min hjärna, och jag har märkt att det blivit en allt för stor prövning för mig att klara av. Bortblinkningar utav tårar görs även när jag befinner mig ensam nuförtiden, eftersom jag förväntar mig själv vara starkare än så. Försöker mig på någon slags dum verklighetsflykt på egen hand när jag egentligen vet att det bara hjälper för stunden. Ibland kan det kännas som om lyckan befinner sig minst femtiosjutriljoner ljusår bort, och ibland känns det som inom räckhåll - alldeles runt hörnet. Som om jag sprungit upp för en mäktig trappa och precis är på sista trappsteget, känner adrenalinet pumpa utav att veta att jag snart klarat det, men för att sedan helt plötsligt lägga märke till att trappan fått ytterligare fem steg som jag ska förväntas ta mig över. Känna hur man kan vara så nära men ändå så långt bort.
På något sätt tycker jag inte ett dugg synd om mig själv, jag tycker att jag endast klagar på ett liv som i själva verket är hur fint som helst. Väger de dåliga tingen med det bra och finner vänskap, kärlek, omtänksamhet och familj på den bra sidan vilket egentligen känns det som att vara just allt som behövs för det där perfekt lyckliga livet de flesta strävar efter Men sen tittar jag på den delen som trots allt det bra väger tyngst på vågen där saker som sjukdommen, tankarna, begränsningarna, självhatet och stressen finns. Sen tänker jag vidare på hur egoistisk och fåfäng jag är, plötsligt bildas massvis med elaka tankar kring mig själv. Tänker på alla som ovilligt svälter, hemlöshet, ojämnställdhet och diverse andra världsproblem som indikerar på så mycket större lidande än vad lilla jag kan tänkas ha. Plötsligt ser jag mig själv som en liten obetydlig myra i jämnförelse, men å andra sidan: Vad spelar empatin för roll när den bara fastnar i ett blogginlägg? Jag är alldeles för långsökt ibland.
 
 

Minusgrader

2013-11-26 @ 21:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Känslan utav den piskande kyla som snuddar benen när jag på morgonen raskt promenerar bort till bussen i kyliga minusgrader, en stark sol skiner i ansiktet utan att ens ge ifrån sig en liten småvärmande känsla och gräset under mig är hård utav nattens frost. Sätter mig på första lediga plats och njuter av tjugo minuters uppvärmande i bussen innan jag stiger ut för att traska vidare till skolan, väl ditkommen förbereds två timmar utav praktik följt av två  långa timmars läxläsande. Bläddrar hastigt mellan alla uppgifter jag sorgligt nog kommit back med under min tid borta och kan inte låta bli att känna den välkända skolstressen bubbla oroligt i halsen. Ögonen tröttare än vanligt och ögonlocken tunga som tegelstenar utav de timmar jag ligger back med sömnen, men trots det tar jag mig igenom timmarna motvilligt och beger mig sedan vidare för att möta upp min fina vän för pratande, fikande och som hjälp i hennes klädhandlande. Som alltid var det väldigt fint att få träffa henne, och ett hejdå senare är jag hemma igen - totalt slutkörd efter dagen.  
Himmelen har varit klarblå tre dagar i rad och jag lyckas alltid glömma kameran, det finns så mycket mer i mitt liv som tar plats nu för tiden att jag glömmer bort den mer än vad jag vill. Det är en helt magisk syn att se solen gå ner bak träden redan vid halv fyra tiden, se hur den annars färgstarka omgivningen blir till svarta silluetter utav ljuset. Nåväl, förhoppningsvis får jag tillfället till att knäppa bilder i Köpenhamn då vi far dit denna Lördag - Förhoppningsvis knäpper jag bilder som får ta del utav att pryda min "fotovägg". Ha det fint.

Utskriven

2013-11-25 @ 17:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Det är den tjugofemte november tvåtusentretton och jag blev utskriven från mellanvården för en dryg timma sedan, glädjen i mig går inte att beskriva. Med vetskapen om att det är en oerhört lång väg kvar att ta sig an, men nu är jag starkare än någonsin förr. Dåliga dagar kommer alltid igen, men det kommer inte att hindra mig. Jag väljer livet, utan den minsta tvekan.

Behövligt prat och en bra veckostart

2013-11-25 @ 09:09:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Gårkvällen och natten spenderades tillsammans med Robin och Johanna, mest för att se lägenheten som robin nu flyttat in i tillsammans med sin mamma och brödrar. Därför blev det rundvandring följt av kaffedrickande, skrattande och en hel del behövligt prat. 
Tillslut bestämde vi oss lite spontant för att tillbringa natten tillsammans då Robin annars skulle få sova ensam i den inatt. Jag for hem och packade för att sedan komma tillbaka, timmarna flög förbi och klockan hann slå tolv innan vi beslöt oss för att bege oss mot madrasserna som Robin hade bäddat på golvet. Dessvärre blev det ingen sömn direkt då trött och flummigt nattpratande gjorde det nästintill omöjligt att slumra till, det finns alltid så mycket att prata om nu när vi så sällan ses alla tre. Det var säkerligen ett drygt halvår sedan vi alla tre fick tiden till att sova över, alldeles för längesedan helt enkelt, men åh så behövligt detta var!
Tillslut slocknade vi alla tre för att sedan vakna tidigt på morgonen utav att Robin och Johanna skulle vidare till skolan, och jag skulle hem. Med morgontrötta ögon låg jag sist kvar och drog mig innan jag segt hasade upp mig, morgonradion var på och en kopp kaffe slank ner för att jag sedan skulle bege mig hem och äta frukost när de gick mot tåget. Det allra bästa sättet att påbörja veckan på måste jag säga, som jag älskar dessa två!

Om något så mäktigt och fint

2013-11-24 @ 19:23:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hur han skrämmande enkelt får min kropp gå från spänd till lugn, hur han alltid lyckas med att knyta upp allt förvirrat tanketrassel genom att så lite som bara befinna sig i min närhet. Ingenting slår den fina känslan utav att sakta slummra till i takt med ljudet utav hans bultande hjärta mot mitt öra när jag vilar huvudet mot hans bröstkorg.
 
Jag räds över hur hans röst, beröring och andetag kan få min kropp till att smälta samman totalt. Hur han ständigt omedvetet gör små saker som kan få mitt hjärta till att slå lite extra fort, som när han igår bytt sängkläder till blommiga lakan i hans säng, bara för att han visste att jag tyckte om det. Eller när han försiktigt drar mig närmre under kvällstimmarna när vi ska sova, och för att inte glömma det magiska lyckorus som sprider sig i kroppen när han viskar om hur mycket han älskar mig.
 
Livet känns så lekande lätt och fint nu när han finns i det, det gör att hjärnspökena ibland försöker göra försök att intala mig om hur dumt det är att släppa in någon så nära inpå i livet. De gnagar i mig om hur riskfylld kärleken är och hur rädd jag bör vara för den. De uppmanar mig om att vara sparsam med meningar som "jag älskar dig" och hur jag allra helst inte ska låta känslorna flöda alldeles för okontrollerat, mest av allt för min egen skull och för att inte låta mig själv bli hjärtekrossad.
 
Men det är någonting som händer i mig,  då hans fingrar försiktigt flätar sig in i mina. Det är någonting med hans så ofattbart fina blick, hans varma närhet, hans underbara kyssar i nacken. Någonting som får mig att vilja tappa fattningen om omvärlden och strunta i vad alla hjärnspöken försöker säga. Någonting som stänger av alla krackelerande tankar och gör sinnet så märkligt lätt, det är någonting med hela honom som spräcker ångestbubblan jag ständigt vandrar runder i. 
 
Otaligt många sidor i min tankebok består utav endast honom och det finns egentligen så himla mycket som jag vill dela med mig utav, berätta för omvärlden om vilken tur jag har som fann honom. Berätta om hur magiskt lätt allt känns i hans famn, och om hur otroligt underbar han är. Berätta om en kärlek som är så enorm, mäktig och skrämmande - men den är så väldans fin ändå, och jag kan inte få nog av den.

Novembersol

2013-11-24 @ 16:21:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Novemberhimlen är naken och molnfri, klarblå och helt underbart fin. Ögonen kisar till hårt när den starkt skinande solen tar tag i ansiktet och kylan som isar lätt på kinderna följt av att gåshuden sprider sig från hjässa till tåspets när man promenerar fram genom de trädtäta skogarna, ser på hur solen sakta väljer att sänka sig och försvinna bort mellan de nakna trädens grenar. Sånt här väder behövs med jämna mellanrum, för att ljusa upp den annars rätt gråa tillvaro vi alla lever i, i väntan på att december och snön ska liva upp omgivningen.
Det sprider sig en så fantastisk och behaglig känsla i kroppen kroppen utav att äntligen få se solen kika fram igen då det känns som man levt under ett dystert molntäcke allt för länge. Mina fingrar är som alltid oerhört frösna och hjärtat är precis tvärtom, så fruktansvärt varmt, pirrigt och glatt rakt igenom. Det är en endaste månad kvar till julafton äger rum, åh så fint det känns!
Natten till idag spenderades med min fina favorit, jag somnade tryggt inatt och vaknade på de finaste sättet som finns, brevid honom. Pappa hämtade upp mig runt ett tiden och sedan dess har jag ägnat tiden åt att skriva i min bok, skriva en del blogginlägg jag dessvärre inte publicerat och framförallt  bara längtat så ofattbart mycket efter morgondagens bestyr. Planerna för kvällen består av läsning, redigering och möjligtvis en del bloggdesignande om jag finner tiden till det. Ha det fint!