Flyg lilla fjäril flyg, för en dag kommer du krossas

2013-08-31 @ 16:10:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Efter hårda försök att studera klarade jag inte av att skriva, jag fick inte en endaste mening till att fastna och satt mest och skrev, suddade, skrev, rev ut och slängde pappret - och så fortsatte det mer eller mindre. En lunch som var så otroligt svår att få ner kämpade jag mig igenom för att sedan med svidande smärta i magen nästan haltade till sängen och slocknade för en timme. Innan jag ens hunnit vakna till liv var det dags för mellanmål.
En skål med min favorityoghurt hittills, smultron och jordgubbar. Toppat med müsli, flingor och hallon. Det är så sorgligt att jag var tvungen att kämpa mig igenom även det målet, då jag fortfarande var så otroligt mätt från lunchen. Det gjorde att det blev svårt att njuta av något som jag egentligen tycker är så gott, det gick inte ens att glädjas en liten ynkaste gnutta åt det. Nåväl, nog med tråkigheter.
 
Efter att ha suttit i ett varmt och skönt fotbad för att få igång cirkulationen i mitt kalla blod ska jag nu ta på mig vettigare kläder och sedan möta en vän. Jag hoppas på en fin Lördag kväll utan några jobbiga situationer och tankar som plågar. Men jag har en känsla av att det kommer gå fint.

En svartvit bild och dagens planer

2013-08-31 @ 12:00:20 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
En svartvit bild får påbörja första blogginlägget för dagen, idag är det nämligen Lördag och en ovanligt trött känsla sköljer över hela mig. Gårdagen tog så ovanligt mycket energi och hela jag slocknade redan vid halv tio igår eftersom mattheten tog över.
 
Ikväll kommer förmodligen en kär vän hit och lagar middag med mig, egentligen är det inte något som jag får göra enligt behandlaren men ett undantag fick göras med tanke på att det var tillsammans med en vän. Förövrigt är den enda och största mest krävande uppgiften för mig idag att kämpa mig igenom dagen och försöka hålla huvudet högt, inte lyssna på alla hemska röster och framförallt försöka lita på de människor i min närhet. Lättare sagt än gjort, men jag har inga bättre alternativ än att försöka. 
Hoppas ni får en fin lördag, ta hand om er!
 
 
 
 

Chockad och förtvivlad

2013-08-30 @ 18:07:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Ångestladdade känslor som påtagligt legat på lur inom mig under den tunga nattens timmar visade sig med jämna mellanrum under dagen i form av gråt och förtvivlan. Efter långa, intensiva men givande samtal, en lugnande avslappnings stund och oundvikliga tårar satt vi kvar i det ljusa rummet vid middagsbordet och andades i takt. Höstmolnen drog in ett dystert ljus genom de blanka fönsterrutorna som jag fastnade tom blick på.
Jag trodde inte det var så illa däran, jag kan men handen på hjärtat säga att jag underskattade denna sjukdomen något enormt. Att den kunde ta över ens kropp så hastigt, intensivt och destruktivt var något jag aldrig kunnat föreställa mig. När skötaren efter lunchen försiktigt berättade att de redan fastställt vården sköljde en ren och skär chock över mig, en rysande och obehaglig känsla kröp inuti min kropp, en så självklar sak som att andas kändes omöjligt i stundens ögonblick.
 
Med ångestkänslorna bubblandes satt jag samtidigt stilla och tyst, jag lade inte märke till att jag slutat tillåta luften i rummet passera mina lungor förän psykologen sa åt mig att börja andas - då kände jag det, hur verkligt det var. Det som kändes likt en mardröm man trånar efter att vakna upp ifrån var verklighet. Ställd satt jag kvar och stirrade tomt på bordet framför mig, det enda jag kunde höra var svagt mumlande från den dialog mina förtvivlade men samtidigt lättade föräldrar hade med skötaren. En dialog om min kommande skolgång, bestämmelser, sjukskrivningar och allt däremellan.
 
De grå och kalla vardagarna kommer nu spenderas i mellanvårdens korridorer på bup i Kristianstad en kämpig månad framåt. En månad av skrik, panik och tårar - en månad jag måste tvinga mig själv att plågas igenom för att så småningom känna känslan av att vara fri från alla påtagliga demoner som spökar i mitt huvud och snurrar min värld. Så småningom känna känslan av att bara vara mig själv igen, utan någon hemsk anorexi.

Svar angående matschema

2013-08-30 @ 07:00:40 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Skulle man kunna få se hela ditt mat schema? 
Kram och all styrka till dig vackra varelse <3
 
Hej kära du!
Jag är osäker på om jag ska lägga upp mitt schema med baktanken om att jag inte fullt ut vet i vilket syfte du vill se det av. Om du själv känner att du är osäker på vad du äter och om det är i rätt mängd ska inte jag som sjuk vägleda dig till att äta rätt. Det bästa jag tycker att du ska göra om du är osäker på hur mycket du bör äta är att kontakta en dietist eller en så enkel och sak som att gå till skolsköterskan för några enkelt besvarade frågor. Det är inte något fel med att fråga om hjälp, det kan till och med innefatta att du endast frågar en förälder eller en vän i din närhet om vad de tycker är normalt. Såvida de inte har någon form av förvriden bild till mat. Jag skulle hur lätt som helst kunna knäppa en bild på pappret där schemat ligger för att sedan lägga upp det på bloggen inom mindre än en minut. Men jag vill inte göra någonting för att andra ska känna att de kan ta saken i egna händer, så som min familj och jag gjorde. 
 
Vi trodde att vi kunde klara det själva, men efter en månad fylld av hemska skrik och tårar märkte vi att vi behövde hjälp. Det enda det har medfört sig är en fördröjd friskhetsprocess och oändligt onödigt lidande. Hade vi från första början tagit kontakt hade jag kanske inte varit på det låga Bmi som jag är på idag, ett bmi som är långt under normalviktigt. Jag vill absolut inte att du tar detta på fel sätt, jag bara värnar om de runt mig och vill absolut inte att man ska tro att något så enkelt som att endast följa ett matschema för att få normala tankar kring mat inte är möjligt. Man får inte ett bättre förhållande till mat av att endast gå på ett matschema, ett matschema är endast riktlinjer för hur många gånger och hur mycket du ska äta för att faktiskt fungera normalt i kroppen utan komplikationer. Men ska man bli frisk från de sjuka tankarna kring mat måste man prata med någon kring ens tankar - någon att bolla med som har friska tankar. Någon som hjälper en att förstå varför man har en vriden bild av mat och näring, och som kan hjälpa dig på rätt väg. 
 
En sak jag vill göra är iallafall att tipsa om en bok som är väldigt lärorik kring mat, jag har nästan läst ut den och den har gett mig så otroligt mycket bra fakta kring just det faktum att man kan äta allt utan att någonting händer. Det står saker som är viktiga att veta kring mat och man får reda på att det är fler som faktiskt har en ätstörning än vad man tror. Mattillåtet av Gisela Van Der Ster.
 
Jag hoppas inte du tog detta på fel sätt, tack för dina fina styrkekramar. Jag uppskattar dem mer än någonsin, och är det något mer på dina tankar så ser du min mail på min header, jag svarar mer än gärna mer personligt där. Ha en fin dag vackra du!

Ett tappert försök att hålla sommarkänslorna kvar

2013-08-29 @ 20:59:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Väl hemkommen idag tog jag tillfället i akt och skivade över de Svenska jordgubbar som jag och pappa köpte igår när vi var en runda i affären. Åh så glad jag blev att det faktiskt fanns några kvar, de är så otroligt gott att ha i yoghurten tillsammans med knaprig müsli eller tillsammans med annan frukt eller bär. Ett väldigt tappert försök att hålla fast vid sommarkänslorna kvar fastän kylan smått börjar dra in. Nu ska få i mig kvällsfikat och därefter väntar en förhoppningsvis varm säng för min del, tidig och nervös uppgång inför Bup i Kristianstad imorgon ännu en gång. Ha det fint.
 
 
 
 

Ett långt inlägg om ännu en händelserik dag

2013-08-29 @ 16:59:02 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (2) | Trackbacks ()
Inatt somnade jag med oron växandes i magen, tankar om vad som hänt och var påväg att hända snurrade runt i mitt huvud, det fick mig att känna en konstig förtvivlad känsla - allt i mitt liv har vänts tvärt på mindre än ett år. Att en sjukdom kan utgöra så mycket inre smärta och uppoffringar visste jag inte, jag förstod inte och förstår fortfarande inte hur stark denna sjukdommen i själva verket är. Och jag förstod framförallt inte hur otroligt blind man kan bli för verkligheten.
Idag åkte vi återigen till bup i Kristianstad på morgonen och åt frukost tillsammans med en skötare på mellanvården, jag måste då säga att jag redan nu börjat tycka om henne något otroligt. En sån varm och härlig personlighet - så bra, tröstande och lugnande. Efter frukosten satte vi oss ned för att prata om allt som denna behandlingen innebär, om vården, sjukdommen och allt däremellan. Senare begav vi oss vidare till en sjukgymnast där jag fick skriva i formulär och förklara hur jag mådde fysiskt och hur jag upplevde min ångest. Väl dags för att mäta min kropp från huvud till lår överallt blev det otroligt jobbigt och tankarna for i 190, jag kunde inte tygla dem. Känslorna bubblade upp i ångest när det vad min tur att rita av hur jag själv såg min kropp, sjukgymnasten mätte sedan hur det egentligen såg ut och inte föräns då såg jag verkligen hur snev min kroppsuppfattning faktiskt var och är.
 
Midja, mage, armar, byst och lår - en kroppsdel efter en annan ritade hon upp i verkligt mått och jämnförde med mina gissningsmått på den vitt blänkande whiteboard tavlan. Gång på gång kom kommentarerna "du ritade det lite för stort där" och "du gissade för stort"
 
Efter några andningstekniks-övningar och fler formulär fick vi gå tillbaka till skötaren. Då jag fick ut ett nytt matschema, skrämd och lättad på samma gång blev jag när jag fick syn på alla mål jag skulle få in under en dag och samtidigt inte kunna få röra mig helt och hållet fritt. Jag kan inte över huvudtaget föreställa mig den enorma ångest som väntar mig. Men det logiska tänkandet måste jag rota fram i förvirrande stunder som denna, skötaren sa att det var ett matschema för en normal person och att alla friska mer eller mindre äter såhär mycket under en normal dag. Jag måste också försöka se till att göra det om jag ska kunna må bra och bli fri från allt det hemska som nu herjar runder i mitt just nu eländiga liv. 
Doktorn kom in i rummet, med mammas lugnande hand i min gick vi iväg till ett litet enskilt rum bortom korridoren där vi pratade kring hur mitt mående var. Det slutade med att jag fick ångestdämpande medicin utskriven som vi sedan hämtade ut. Jag kände att det var precis vad jag behövde, någonting som kan hjälpa mig att tygla mina ångestkänslor när de är som värst och på något sätt få mig lugnare när jag inte klarar av att hantera panik attackerna. Det finns så oändligt mycket mer jag hade viljat skriva om här, jag hade kunnat sitta här timmavis och skriva ut alla mina tankar, känslor och funderingar. Men just nu snurrar det allt för mycket i min lilla hjärna för att jag ska kunna tänka klart.
 
Nu ska ta min medicin då jag känner hur ångesten bubblar obehagligt inom mig, såklart ska jag försöka hålla nere på medicinen så mycket jag kan. Jag måste kunna lära mig att själv bekämpa den hemska ångesten utan hjälpmedel tillslut, men doktorn sa att jag inte får sätta för mycket press på mig själv i nuläget läget, hon berättade att jag måste ha hjälp och får därför inte tro att jag är starkare än vad jag är. Det kommer bara bryta ner mig ännu mer, jag måste inse att jag behöver hjälp och inte kan prestera så som jag egentligen viljat presetera. Jag måste våga ta emot all den hjälp jag kan få.
 
 

Svar

2013-08-29 @ 10:00:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
Hej! Känner dig inte men jag vet ändå att du kommer klara dig att bli frisk! Att du söke hjälp och vet att du skadar sig själv känns som en bra början. Men du kommer klara dig! Resan kommer söker vara jobbig men när du är frisk kommer det säkert allt hårt arbete vara värt det. 
Jag hoppas också att du fortsätter att blogga. Känns bra att jag som inte ens känner dig kan visa mitt stöd! Styrkekramar och Stay strong and healty <3
 
Åh tack, anledningen till att jag svarar i ett inlägg är för att du kommenterade utan mail adress. Och ville så gärna att du skulle se mitt svar då jag blev så glad över din kommentar. Så fint att ta dig tid att skriva till mig, det gör mig på så bra humör av att även folk jag inte känner ändå tar sig tid att ge mig så stärkande ord. Så otroligt fint av dig, tusen tack och tusen kramar!
 

Favoritavdelningen, blixten och skorna

2013-08-28 @ 20:47:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (0) | Trackbacks ()
 
När vi var i Kristianstad bestämde vi oss för att gå inom elgiganten och skopunkten för att fördriva tiden samtidigt som vi hade en del ärenden. En runda på elgiganten satt inte fel, speciellt inte fel när vi var i min favoritavdelning - fotografering, objektiv, photoshop (mitt himmelrike gällande teknik).
En helt fantastisk blixt köpte pappa åt mig, och som jag älskar den. Den är helt underbart bra och gör att bilderna får en så otroligt bra skärpa och ljus. 13 meters räckvidd vilket innebär att jag skulle kunna ta kort i en mörk biosalong och få det att se ut som om lamporna i taket är tända med hjälp av endast blixten. Jag vill bara fotografera allt och ingenting nu, kan knappt bärga mig!
Skopunkten blev det också en vända på och hem fick jag ett par mockakängor som var så underbart mysiga och sköna att gå i. perfekt nu när vädret blir kyligare. De var dessutom inte speciellt dyra då kalaset gick på 200:- 
Nu kommer vintermörkret inte störa för min fotografering, och mina fötter lär hålla sig varma med hjälp av mina nya gosiga skor.

Om dagen

2013-08-28 @ 20:24:43 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (4) | Trackbacks ()
Efter en orolig och frusen natt steg jag upp imorse, nervös men förväntansfull åkte jag tillsammans med mamma och pappa mot Kristianstad. Väl på plats krånglade tiderna och missuppfattningar hade sketts vilket innebar en del ångest, förtvivan och tårar. Det löste sig senare någolunda som tur var och medans vi väntade på vår tur in till bup gick vi rundor en del ärenden i Kristianstad. När vi kom tillbaka satte vi oss tillsammans, jag fick träffa min psykolog, behandlare och skötare - alla var verkligen otroligt trevliga och bemötande. 
 
Jag gick in med skötaren i ett rum där vi vägde mig, hon berättade om en del hon såg på min kropp och "visiterade" min kropp. Hon gav mig förklaringar till varför jag har olika komplikationer pågrund av svälten och hon tog även min puls och tempen. Efter att det var klart gick jag vidare in med psykologen i ett enskilt rum och fick fylla i en del blanketter och formulär, även prata ut en liten stund kring allt och hur jag kände inför det jag nu står inför. Vi satte oss tillsammans senare allihopa för att sammanfatta hur veckan kommer att se ut. Imorgon ska jag äta frukost och lunch på mellanvården tillsammans med en av skötarna och jag ska även få träffa en sjukgymnast och doktor. 
 
Fastän en del av mig hoppar av glädje kommer även rädslan imellanåt till vad som komma skall. Jag måste gå upp i vikt och lära mig att äta normalt igen, kämpa mot hjärnspökena och möta alla mina rädslor, tampas med röster och kriga mot ätstörningen som aldrig förr. Jag kan omöjligt smita undan och ta genvägar mot friheten, det enda jag kan göra nu är att inse fakta - förbereda mig för den långa kampen jag har framför mig, kanske den längsta och jobbigaste kampen jag någonsin kommer att bemöta.
 
 
 

Nervositet och ett klädval

2013-08-27 @ 21:40:00 | Permalink | Allmänt | Kommentarer (1) | Trackbacks ()
Idag bar jag en mysig grå klänning under min nya tröja, ett par genomskinliga svarta nylånstrumpor satt fint då det faktiskt tittade fram en hel del sol på eftermiddagen som var så värmde skön i nacken på hemvägen.
Kvällsmålet ska snart ner i magen och jag ska även förbereda mig inför imorgon då jag ska fara iväg till bup och vara där tills eftermiddagen. Nervositeten stiger för var minut som tickar förbi och jag kan inte riktigt sätta ord på hur jag känner inför allt - förvirring, förväntan, förtvivlan. Mest skulle jag vilja beskriva det som rädd, rädd för framtiden och hur svår denna kampen kommer att bli. Dessutom har kroppsuppfattningen varit sämre än vanligt idag, vilket har gjort att all förtvivlan inför bup har vuxit sig större gradvis. Men nu finns det ingen återvändo, varesig jag eller mina hjärnspöken vill det.
 
Imorgon ska jag nog även ta tillfället i akt och köpa en kamera blixt eftersom min gick isönder för några veckor sedan, en kalender står även på inköpslistan. Efter det får vi se om jag orkar mig på något bestyr men jag lär väl kika in här imorgon och uppdatera någolunda. Jag hoppas ni iallafall får en fin skoldag imorgon, och glöm inte bort hur viktiga ni är - ta hand om er!